Jag är 18 år gammal och vad jag heter eller vart jag kommer ifrån är egentligen inte väsentligt för det här ämnet. Egentligen inte min ålder heller menmen.
Saken är den att jag nu under en kort period, bara några dagar, börjat sakna mitt ex något så otroligt mycket. Jag har pratat med min bästa kompis om det, men  jag känner att jag behöver fler perspektiv på detta. 
Jag tror att jag var 16 när jag träffade världens mest underbara människa denna jord skådat. Han var verkligen allt det jag sökt i en kille, omtänksam, älskade mig för den jag var trots att jag såg ut som jag gjorde, prioriterade mig först och skämde bort mig. Inte bara materiella saker, utan små ord som bara gjorde min dag. Jag älskade honom mest av allt och han älskade mig mer än allt på denna jord. Trots att jag haft tidigare förhållanden (som dock inte varit seriösa) var han nog den killen jag för första gången varit riktigt jävla cp kär i, på riktigt. Vi hade väl inte direkt samma intressen så sätt, men vi hade ofta roligt när vi umgicks. Han fick mig ofta att skratta, men lika ofta att bli irriterad. Ni vet, sådär som det ska vara. Hans familj tyckte om mig och min familj accepterade honom också, han var 4 eller 5 år äldre än mig men åldern spelade ingen roll. Han tog hand om mig. Vårt sexliv var helt okej, jag kände mig bara lyckligt lottad som hade någon i mitt liv som ville ha mig lika mycket i hans som jag ville i mitt. Men efter nästan ett år, jag tror till och med det bara var några dagar innan vi skulle ha varit tillsammans i ett helt år som jag gjorde slut med honom. Mina känslor hade svalnat för honom och jag kände inte att jag ville vara med honom längre eller prata med honom. Jag tyckte han blev jobbigare och jobbigare, mestadels för att han hade så mycket psykiskt bagage och inte mådde så bra. Han hade ingen utbildning och jobbade inte heller, han var 20-21 och bodde fortfarande med sina föräldrar och gjorde i princip ingenting om dagarna. Han var bara hemma och ja.. gjorde ingenting. Han hade inte så många kompisar vilket gjorde att jag var allt för honom. Jag var den enda för honom och han ville vara med mig alla lediga timmar på varje dygn som det bara gick. Vilket jag tyckte var jobbigt ibland eftersom, på helgerna ville jag ibland kanske umgås med mina tjejkompisar någon gång, och då var det inte först nästa helg vi kunde träffas eftersom vi inte bodde i samma stad och jag hade skola på vardagarna. Mina känslor svalnade i samband med detta, men även att han blev mer och mer överbeskyddande och överdrivet svartsjuk. Nu, mer än 1 och ett halvt år senare sitter jag och har så ont i hjärtat för att jag saknar honom så. Vårt uppbrott tog hårt på honom, och han tog bort mig som vän på facebook. Men nu har han hittat en ny, men ända sedan han och jag gjorde slut har jag inte kunnat gå vidare, och det har inte varit på grund av att jag saknat han. Utan jag har bara av någon anledning inte hittat någon ny, jag har inte velat eller inte tänkt att jag kan. Hur som helst, han har träffat en ny och jag sitter här med gråt i halsen och känner att om jag inte får honom tillbaka i mitt liv så kommer jag att dö. Precis så känns det. Jag vet att jag inte kommer det men alltså jag saknar honom enormt, men vad fan ska jag göra? Jag gjorde slut med honom, han har träffat en ny och tagit bort mig på facebook. Jag kan inte lägga till han igen och ba: jag saknar dig. 
Det är inte schyst mot honom eller hans nya tjej, dem är säkert lyckliga tillsammans och dem har varit tillsammans väldigt länge nu. Men jag klickar in på hans facebook profil flera gånger om dagen och står i valet och kvalet om jag ska skicka iväg den där dumma vänförfrågan eller inte. För mest av allt vill jag ju bara att det ska bli vi igen, men jag vet inte vad eller hur jag ska göra för att det ska bli så igen. Hur hade ni gjort? Snälla, skriv era synpunkter. Hjälp mig.