En vanlig föreställning idag är den, att mannen har en så stark sexualdrift att han när han väl är sexuellt upphetsad inte kan – och bör hejdas. Han kan inte heller hejda sig själv. Kvinnan får stå sitt kast om hon hetsar upp honom – för han följer bara sin natur, om han skulle våldta henne. Bilden av mannen som ett sexuellt djur håller också tv-profilen och psykologen Dr. Phil (naturligtvis även många andra) från tv med om. Tydligt visat i bl.a. sitt påstående om att när testosteronet slår till, kan absolut inget stoppa en man.
Att påstå något sådant som att en man inte skulle kunna bärga sig i en sådan situation är att påstå något som att alla män är potentiella våldtäktsmän.
Denna föreställning går många människor idag runt och bär på, både kvinnor och män. Och viktigt att notera är också att det även sker i domstolar. Som t.ex. när offer i ett våldtäktsfall bemöts med frågor som ” varför gick du ut så sent på kvällen” ”varför hade du en kort kjol på dig”, och som jag tycker är någon av den mest förnuftsvidriga frågan: ”Vad hade du på dig”, när samma fråga inte ställt till mannen och som helt saknar betydelse i detta fall. Skulle kvinnan ha svarat trosor, bh, kort kjol och ett urringat linne skulle bemötningen bli att hon hade detta på sig för att visa att hon ville bli utnyttjad. Utstyrseln förmildrar i ett sådant här fall straffet för våldtäktsmannen. Vilket jag tycker är fullständigt vidrigt och fåraktigt.

På ett sätt är lagen idag väldigt tydlig med hur man ska handskas med brott som våldtäkt. Den som tvingar en annan till sexuellt umgänge ska dömas för våldtäkt, de som förmår annan till sexuellt umgänge genom att utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd ( som t.ex. kraftig berusning) ska dömas för sexuellt utnyttjande. Det är med andra ord brottsligt att ha sexuellt umgänge med en person som inte vill, oavsett hur utmanande denne person varit. Å andra sidan – bemöts denna typ av händelser med meningen: Alla vet väl hur killar är.
Detta är en bild jag verkligen inte kan förlika mig med – trots medvetenheten om många gräsliga och fruktansvärda brott som män begår mot kvinnor.
Därför är det alltid med dubbelsorg jag möter män som tycker att kampen för jämställdhet inte är något som berör dem själva. De män som fnyser åt dem som vill ändra på könsmönstren accepterar samtidigt bilden av sig själva som osjälvständiga djur, slavar under sina egna lustar och drivkrafter. Det är inte de som kämpar för jämställdhet som kallar män för ”grottmänniskor”, de är de män och kvinnor – som hävdar att ”män är sådana, de kan inte hjälpa att de beter sig på ett visst sätt när de blir sexuellt upphetsade.”
Att hålla kvar ett kön i fördomar och fasta roller förutsätter faktiskt också att det motsatta könet – som i detta fall är mannen, lever upp till sin roll och accepterar fördomar och myter som en del av sin personlighet.
Att vi fortfarande, på 2000-talet i Sverige som ses som ett av de mest jämställda landen i världen, gör mig fruktansvärt upprörd. Det känns som det inte skett någon som helst förändring, vi står fortfarande kvar och stampar.
Hela vårt samhälle har snöat fast i synen på framförallt alla unga kvinnor och vad de får, respektive inte får lov att göra. Unga kvinnor är fortfarande fjättrade av risken att få dåligt rykte, att bli våldtagna, att bli socialtutstötta.
Detta innebär, som jag tidigare nämnt, att många helt är inne på uppfattningen att alla människor av manligt kön är potentiella våldtäktsmän, eftersom hela det här resonemanget utgår från att män i vissa givna situationer inte kan ”bärga sig”. Vifta på rumpan framför en man så bara MÅSTE han få sex, och det med detsamma. Får han inte det – så tar han det.
Är det inte dags att vi börjar se sexualbrott som de är – utan ursäkter och omständigheter? En våldtäkt är en våldtäkt, oavsett situationen, oavsett hur mannen har kommit i kontakt med kvinnan.
Diskussionen kring detta ämne kan pågå i all oändlighet. Men avslutningsvis vill jag ställa frågorna: Vem är det som egentligen ska ändra på sig? Ska kvinnor fortsätta att leva i skräck – i skräck för övergrepp och för att bli förskjutna?
Ska kvinnan även i detta århundrade vara tvungna att knipa ihop benen i alla bemärkelser? Eller är det dags att vi riktar in oss på dem som faktiskt bär skulden – de som våldtar?
Och detta också för att frigöra alla de vanliga, vettiga människorna av manligt kön som fortfarande i vår upplysta tid utpekas som möjliga sexuella galningar.
Nä, det är vissa män som ska sluta våldta – inte alla kvinnor som ska sluta leva ett fritt liv

EDIT: Ändrade trådtiteln till gemener för att av"blaffa" den. Hoppas det var okej 🙂 // Stringis