I grundskolan fick jag ofta höra att jag "pratade konstigt". När jag började gymnasiet märkte jag det igen.. Några pratade bakom ryggen på mig vilket fick mig att må dåligt och tappa självförtroende. Mitt tal kom sent och har gått hos en talpsykolog.
Skrattade mycket när jag var liten men idag vågar jag det inte på samma sätt. Fnissar bara litegrann.
Gick med i en fotoförening förra året med massor av snygga killar och söta tjejer. Ett superhärligt gäng. Vart uppehåll ett tag men nu börjar träffarna igen. De flesta där känner varann och är det nånstans jag kan hitta nya killkompisar så tror jag det är på detta stället. Men är så svårt för vet inte vem jag kan tala med utan att avbryta deras djupa samtal (som inte hör ihop med foto) och de bjuder inte in mig heller/ visar tecken på att vilja lära känna mig. Också blir jag osäker givetvis vad de tycker efteråt om de pratar bakom ryggen på mig som de andra gjorde i gymnasiet. Är rätt så säker på att detta gäng inte är sånna typer men jobbigt att behöva tänka så när man längtar efter nästa träff.
Några tips på repliker eller bara hoppas på att nån upptäcker mig förr eller senare? 🙂
Vet ej... var bara dig själv.
Jag ha också bleve retad för mitt sätt å prata, fast det är ju dialekt.
Det bästa är å bara va sig själv, för då få man vänner som är som en själv.
Är alltid mig själv, och glad även i jobbiga stunder. C:
Förstår att det känns jobbigt att behöva känna så, men om du bara är dig själv och samtidigt försöker hitta nya människor att lära känna kommer du förr eller senare att hitta folk som gillar dig och som du kan känna dig bekväm med.
I just fotoföreningen så kan det vara bra att försöka komma in i en diskussion på något sätt. Jag kan tyvärr inte komma med något konkret då jag inte vet vad ni pratar om, men någon liten kommentar här och där kan räcka till en början.
Förhoppningsvis kanske folk börjar lägga märke till och prata med dig då.
Vet inte om det säger nått att de flesta där är från Chalmers och jag som gått en simpel bild och form linje...
