Efteråt ville hon vara ensam, hennes uppsyn var lika delar häpen som tom, konfunderad och disharmonisk. Där satt hon, likt en skärrad klenod på sängkanten, naken och svettig, grå i det svaga ljuset från månens skära medan jag förlägen och obekväm tog på mig kläderna igen. Några ord halvt mumlades fram mellan hennes stela läppar, som saknade det karaktäristiska leende jag innan känt värma min själ och sprida glädje genom min kropp, medan jag spände min livrem; "Jag vet inte" var allt som yttrades. Jag drog på mig tröjan och frågade när jag åter kunde söka henne, "jag vet inte" sade hon åter igen.
Jag smög ut från hennes kammare med lätta steg och vaksamma öron, för att säkra mig om att hennes mor inte hörde mig lämna hennes rum, nedför trappen och på med jackan, en svävande blick passerade köket och jag såg att klockan var strax över ett, det skulle dröja mer än några få timmar innan jag kunde ta bussen hem igen.
Motvilligt men bestämt, med själen i säkert förvar bedövad intill mitt skärrade hjärta öppnade jag dörren och tog min flykt ut i natten.
Åtminstone så snöade det inte, men januari månads kyla omfamnade mig med ens i sin bistra barm när jag med hastiga steg promenerade bort, bort från mitt hjärtas hägn, bort från allt som precis hade skett. Min hand fumlade i fickan bland nycklar och näsdukar innan jag hittade mina Lucky Strike, och ytterligare en vända för tändaren. Ett fräsande ljud senare och den behagligt varma rökens kontrast mot den stilla kölden lättade min stämning en smula, om än blott för en sekund innan tankarna vände åter mot natten och min dystra situation slog mitt vankelmodiga sinne om igen likt en hammare mot bröstkorgen. Vad skulle hända nu? Hade jag gjort något fel? Var min begärelse en plåga för den flicka jag höll av? Hur jag än begrundade, vred och vände på saken inför mina dömande tankar så skulle jag inte finna något svar, inte ikväll, kanske inte någonsin.
Planlös var min väg genom stadens yttre kanter, osäker på om jag verkligen skulle finna vägen till busstationen i denna obekanta stad jag endast hastigt blickat ut mot genom kollektivtrafikens fönster, jag hade gott om tid att tappa bort mig och finna mig rätt i alla fall, det var något att göra annat än att bruka tårar över min förvirrade nedstämdhet.
Jag stannade till och såg mig om bland de stilla kvarter av radhus runt kring mig, för att se om jag skulle känna något igen, det visade sig lönlöst och jag vände istället min blick mot himmelen. Den var mörk men ändå inte, i det svarta djup syntes inte en stjärnas glans, enbart månen lyste genom molnens dis i horisonten. Medan jag stirrade upp i det stora svarta såg jag svagt de abstrakta konturerna av moln som hastade över himlavalvet, enbart med möda möjliga att urskilja med hjälp av stadens för aftonen givna lätta belysning. Det var inget fast, inget som för mina ögon var begripligt, enkom rörelse i ett oförklarligt gytter av någonting. Det kändes passande för mig, för mitt tillstånd och för livet självt som en spegel för mina känslor och alltets ständigt förändrande existens.
Många månar och nätter har sedan dess kommit och gått, lämnat blott sinnliga avtryck efter sig i mitt ärrade minne, många mån- eller stjärnbelysta promenader allena genom skog och bygd och stad, det var för mig ett sätt att leva, att tänka, att beskåda världen i sitt stilla esse, men var gång jag befinner mig i en stad under vinterns dystraste månader så kan jag förfaret titta upp mot molnen i mörkret under samma föränderliga himmel som den natten och minnas och tänka, på den gången då det skedde och alla andra gånger jag sedan betraktat det samma och min själ kan frysa och glädjas i en bitterljuv kavalkad som talar om för mitt hjärta att jag lever och sorger har mötts och passerat och ingenting kommer någonsin att vara detsamma som vid ett annat tillfälle.
