Stvrmzeit:
Jaha! Och så utsätter du mig för detta! Vilken stil! Men nu har jag lottat åt dig, det blev Age of Heroes!
![[bigsmile]](/img/smilies/bigsmile.gif)
Tack ![[love]](/img/smilies/love.gif)
Får ta det efter jobbet imorgon ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
Toy Story 3 igår, sjukt bra!
Hiroshi Teshigahara tar oss på en resa och visar Gaudís arkitektur.
Vilket montage! Teshigahara låter kameran glida runt i alla möjliga vinklar och visar oss massor av konstverk och arkitektur. Härliga vinklar och allt det till lite experimentell musik. Allting är genomtänkt och vackert komponerat om man ser till bilderna, kameraarbetet, fotot och klippningen. Gaudís skapelser är helt fantastiska och väldigt unika.
Jag kan tänka mig att många gärna hade haft någon berättarröst. För man får faktiskt inte alls veta speciellt mycket om Antonio Gaudí själv. Knappt någonting. Här är det absolut bilderna som talar, det är väl mer det som var Teshigaharas syfte. Att visa upp arkitekturen med hjälp av ett fint bildmontage. Några få pratstunder mellan annat folk finns det, oerhört lite bara. Annars kan man se det som en fördel, att man inte blir distraherad av någon röst när man njuter av det som visas upp.
Om man är intresserad av arkitektur är ju det här ett stort måste! Men självklart också om man är ett fan av Teshigahara.
4/5
En remake på Nightmare on Elm Street. Almost shit my pants. ![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
pretty in pink
Gängmedlemmarna Johnny och Ponyboy blir påhoppade av ett rivaliserande gäng, råkar döda en av deras medlemmar och måste fly.
Tom Waits är ju med! I några få sekunder ungefär. Mestadels av tiden får man dock genomlida riktigt hackigt skådespel från flera stycken. Inte nog med att filmen är övertydlig, den verkar vilja fokusera på alla överdrivet sentimentala bitar. Och den utpräglade användningen av musiken blir till slut irriterande. Ingenting är speciellt övertygande heller, det floppar mest och får mer av en komisk effekt. Något som kunde haft lite potential när ändå storyn intresserade mig. Egentligen vore det eventuellt bättre om man lät bli att filmatisera det hela.
2/5
Hank och Frannie har varit tillsammans i fem år och bor i Las Vegas. På deras årsdag bestämmer de sig för att göra slut och båda ger sig ut och letar efter en ny drömpartner. Men är det verkligen värt mödan?
Jag gillar den neonfärgade och skiftande ljussättningen. Musiken av Tom Waits är okej, han har gjort bättre. Då och då är det faktiskt rätt snyggt iscensatt när åkningar, scener och färger smälter ihop på ett kompetent sätt. Coppolas uppenbart fejkade tolkning av Las Vegas har till och med sin lilla charm.
Huvudkaraktärerna? Oj, så ointressanta. De ger inte mycket tillbaka. Samma sak med dialogen, otroligt fattig och trist sådan. Som fyndigast är den när Harry Dean Stanton kommer in i bilden. Mot slutet började jag nästan bli förvånad, jag trodde att filmen skulle sluta på ett oförutsägbart sätt. Men då vänder det hela. Coppola, var du tvungen?
2/5
stephsnipple:
En remake på Nightmare on Elm Street. Almost shit my pants.
Vad heter remaken?
den där om krokodilen vaddennuheter
Carl Theodor Dreyers tolkning av rättegången mot Jeanne d'Arc och hennes sista dagar.
Till att börja med är ju det här en stor milstolpe inom film av många orsaker. Man kan säga att den var oerhört banbrytande när den kom 1928, främst på grund av regin med närbilder, fotot och ungefär allt det filmtekniska. Snacka om att vara före sin tid.
Jag skulle rekommendera att man läser lite om helgonet Jeanne d'Arc innan man ger sig på filmen, det kan vara en bra start. Annars kan man möjligtvis känna sig lite vilsen. Dock är ju inte filmen speciellt komplicerad att hänga med i eller något sådant. Bakgrundshistoria är ju liksom aldrig fel.
Idag klassas filmen fortfarande som ett mästerverk och det gör den med all rätt. Hela rättegången och sista dagarna av Jeannes liv är riktigt fängslande och gripande. Dreyer körde mycket med närbilder (som jag skrev ovan) för att uttrycka känslor hos karaktärerna. Synd bara att Maria Falconetti som spelar Jeanne d'Arc verkar spela över lite. Mestadels sköter hon sig så att det får en rörande effekt på riktigt i alla fall. Hennes ansiktsuttryck glömmer man inte i första taget.
Criterion släppte en version med musiknumret "Voices of Light" till, det var den versionen jag såg. Musiken hjälpte verkligen till att höja obehagskänslan så att helheten fick en ännu bättre stämning.
Rätt ofta jämförs La passion de Jeanne d'Arc med Robert Bressons Procès de Jeanne d'Arc från 1962. Jag kunde inte låta bli att jämföra filmerna heller, jag hade ju sett Bressons pärla förut. Bägge två är lysande. Den största skillnaden och det som är mest intressant att jämföra (förutom att denna är en stumfilm) är självklart skådespelet. Bresson ville ju ofta ha sina amatörskådespelare oerhört råa så att replikerna fick en så avskalad framtoning som möjligt, något som passade hans minimalistiska stil helt. För Dreyer var det ungefär raka motsatsen.
Det är galet hur mycket filmhistoria det finns att hämta här. Ett absolut måste för filmfantasten och ett otroligt unikt filmdokument.
4/5
Inside job
En flicka på 16 år och en äldre man bor tillsammans på en båt. De försörjer sig genom att hyra ut till fiskare. Männen kan inte hålla tassarna borta från flickan, men den äldre mannen är där och försvarar henne med sin pilbåge. Han sätter också ett kryss i almanackan för varje dag som går och gläds åt att flickan snart fyller sjutton år. Det blir dagen då han planerar att gifta sig med henne.
En film som är lätt att tolka egentligen. Egoism, själen, att bågen står för två olika saker (den äldre mannen använder den både som ett vapen och som ett instrument) osv. Precis som i Bin-jip använder Kim Ki-duk väldigt lite dialog här också. Han låter bildspråket tala för sig själv.
Men jisses, vad han tar i med musiken! Det blir lite överdrivet. Det känns nästan likadant med symboliken. Han verkar vilja visa att han verkligen kan använda sig av symbolik och vill ha jättemycket uppmärksamhet samtidigt. Därför känns den biten lite för krystad. För övertydligt och uppenbart. Slutet får också någon sorts orealistisk effekt. Tystnaden och tempot är behagligt som tusan måste jag invända med. Samma med fotot. Och både den här och Bin-jip har speciella stämningar som jag gillar. Om man tänker på filmernas första halvor.
3/5
Masked and Anonymous
En ganska udda Drama-Komedi där Bob Dylan spelar en avdankad musiker som måste göra comeback och då ställer upp för en välgörenhetskonsert på tv i något slags version av Amerika där totalitarismen har amplifierats något. Finns flera andra stjärnor med i filmen så som Penelope Cruz, Luke Wilson,Christian Slater, Jeff Bridges, Mickey Rourke, Val Kilmer osv. Filmen var inte så dålig som jag har fått höra men iofs bestod behållning av att se Dylan valsa runt och vara cool så detta är kanske först och främst en film för Dylan-fans. Dylans låtar spelas också upp i flera nytolkningar och skumma remixes under filmens gång. Finns också något slags politiskt budskap i filmen om folk som slåss för saker bara att få slåss för något och faran med auktoritära stater och att det är lönlöst att försöka förstå världen.
Filmen har något slags skön charm över sig som gör den sevärd samtidigt som den väcker lite tankar i en.
4/5.
Miyako är inte nöjd med sin man (efter ett äktenskap som varat i 8 år) och är otrogen med inredningsarkitekten Kitano. Hon låter Kitano ta nakenbilder på henne. Negativen hamnar dock i händerna på Ginpei, en förföljare till Miyako. Baserat på en roman av Yasunari Kawabata.
Åh, vad stilistiska många japanska nya vågen-filmer från 60-talet är! Min första Yoshida och självklart ska jag se mer av honom. På direkten märker jag att han verkligen kan behärska flera olika exceptionella vinklar. Och det görs på ett bra sätt. Soundtracket känns rätt abstrakt och påminner om något taget ur en film med Teshigahara.
Det tråkiga är att jag knappt rycks med i handlingen. Trots att filmen är så stilig och elegant, det hjälper inte här. Småsaker känns röriga snabbt. Teshigahara blandat med Naruse utan en riktigt skarp handling (som Abe gärna brukade stå för i grunden när det gäller Teshigahara) känns det som. Tankarna går till och med till Antonioni när jag tittar på det visuella. En liten erotisk ton rör sig igenom den stora röda tråden, jag gillar alla sensuella möten i sängkammaren då Yoshida verkligen fångar det snyggt med kameran. Jag gissar på att det stora problemet var att romanen blev lite knepig att filmatisera.
3/5
En oskyldig kille blir anklagad för att ha spridit falska sedlar. Han förlorar sitt jobb, lockas att delta i ett misslyckat bankrån och hamnar i fängelse. Väl i fängelset förlorar han sin familj och det får sina konsekvenser.
Åh, härliga, härliga Bresson! Detta blev hans sista film. Och vilket avslut på karriären! En historia löst baserad på ett verk av Leo Tolstoy. Med sin kompromisslösa och fulländade stil visar Bresson hur pengar korrumperar människan. Minimalistiskt, kallt och rakt på sak! Ändå går det rätt rappt. Här kan man säga att Bressons stil kom till sin fulla rätt, han har i princip skalat av allt så gott som det går och fortfarande är allting lika avgörande. Det spelar ingen roll om det gäller repliker, ljud, blickar, rörelser eller handlingar. Allt ska vara där och allt är lika viktigt. Efter att ha sett ett tiotal filmer av herren börjar man verkligen uppskatta hur han formade sina filmer på riktigt. Det kommer till sin rätt om man säger så, lite som en belöning. Det handlar inte om att lägga till, det handlar om att ta bort! Bresson var (om någon) en perfektionist och man kan inte ens jämföra honom med någon annan regissör. Det blir en stark fyra, filmen kräver nog en omtitt för att greppas helt. Men vilket geni. Nu har jag fyra filmer kvar att se av mästaren. Sedan är det dags för en genomgång av betygen (för eventuella höjningar) och en och annan möjlig omtitt.
4/5
En ung kvinna begår självmord utan någon som helst förklaring till sin sörjande make. Genom tillbakablickar får man se deras möte, äktenskap och liv tillsammans.
Ett mycket fint porträtt av ett förhållande som inte funkade. Det är fint hur Bresson låter huvudkaraktären själv upptäcka vad som ledde till självmordet och hur deras förhållande rikligt bestod av desperata missförstånd. Man är ju liksom med i hans tankar. Eller ja, man som betraktare märker ju också vad som var fel. Så att säga. Det kan vara en lätt Bresson, men det finns ju så mycket under ytan. Och då är ytan självklart kompromisslös.
Filmen är rätt proppad med scener som bevisar mer och mer parets brister. Ta bara scenen med statyn av Jesus, när kvinnan sitter och lyssnar på musik osv. Det går nästan att ta på den materiella besattheten och oförmågan att kommunicera.
Att kunna göra en film om ett förhållande i kras och varför det gick fel så pass avskalat (och samtidigt få med så pass mycket), det var nog bara Bresson som kunde det.
4/5
Holländsk dokumentär om mästaren Robert Bresson och hans filmer.
Dokumentären börjar med att Andrei Tarkovsky pratar om Bresson. Sedan blandas det med intervjuer med Louis Malle och Paul Schrader bland annat. Är man redan insatt i Bressons filmer, då kanske inte den här ger så mycket. Men det är fortfarande intressant och absolut trevligt. Möjligtvis om man är en novis, då kanske man förstår Bressons grepp bättre. Dock så förklaras det mesta här. Filmklippen var väl lite för långa, det kunde kortats ner. Fast dessa har ju sin kontext. Och att se Tarkovsky och Bresson tillsammans var mäktigt, två av världens bästa regissörer.
3/5
En ung och sjuk präst tar över en socken och försöker fullgöra sitt uppdrag. Men han har svårt att skapa någon bra kontakt med folk och de flesta vill inte veta av honom.
Att se prästen komma till byn på landsbygden och se honom just försöka fullgöra sitt uppdrag, vilken upplevelse. Nästan förvånande att filmen är precis under två timmar, Bresson brukade ju inte göra så pass långa filmer i vanliga fall. På något sätt känns det som att hans filmkonst inte är helt fulländad till hundra procent här (om man tänker på exempelvis musiken och i vilken utsträckning den används). Å andra sidan var Journal d'un curé de campagne en stor vändpunkt i karriären. Sedan så tyckte ju inte heller Bresson att hans filmer var helt perfekta själv, han vägrade ju att se på dem till och med.
Med rörliga bilder och en berättarröst får man handskas med prästens möten och tankar. Han för också en dagbok där han just skriver ner vad han tycker och tänker. Det vanliga folkets förakt mot honom känns i nacken och hans egna sorg känns träffande. Claude Laydus återhållsamma skådespel lyckas spegla så mycket. Prästens tvivel, osäkerhet och sociala obehörighet tillsammans med den krassliga magen. På grund av det hittar han inte ens motivationen till att be.
Jag älskar verkligen när Bresson använder sig av berättarröster. Just att han balanserar det så pass perfekt med mängden dialog och fortfarande låter alla bilder tala för sig själva. Strålande. En film att återvända till.
4/5
såg Footloose igår på teve
