debepe:

dummis.

Han börja, han börja!

Nej, jag känner igen mig genom att ha krav och ingen livlust... testa på kurator, om du tycker/känner att det är allvarligt så får du ta kontakt med psykolog av något slag.. vet ej.

Men såhär: livet kommer alltid vara orättvist och eländigt och vad du känner idag kommer kunna vara så mycket värre senare i livet. Det enda vi kan göra är att stå ut tills döden tar oss. Vi har ingen vi kan få support av det enda vi har är vår egen kropp och hjärna, vilket i sig är din enda lösning. Du kommer inse att du kommer lära dig under tiden då du växer upp hur du ska hantera saker och ting, nu när du har den här pressen på dig så tycker jag att du ska prata med din mamma om hur du känner varesig hon blir glad/sur/ledsen .. för du lever med dig själv och du har ditt liv att ta hand om... om du mår bättre och blir gladare blir alla omkring dig också glada... Men sätt inte upp ett mål att göra alla andra glada och inte dig själv. Ifall du känner att du inte har lust att göra dig glad själv tycker jag igen att du ska uppsöka hjälp.

Lycka till.

Barbienele:

Han börja, han börja!

aa, det gjorde han!

Man gil1:

FÖRLÅT MIG MAMMA. FÖRLÅT FÖR ALLT. FÖRLÅT MIG FÖR ATT DU HAR EN SON SOM MIG 🙁 JAG FÖRTJÄNAR INTE VARA DIN SON. FÖRLÅT MIG. :([/q

hehe så om mammas pojke lyckas i skolan vad händer då?