Prinsessanmalin:

vadå prova ha sex? Det borde vara en självklarhet, & inget som mer eller mindre känns.. påtvingat, inte minst från hennes sida.

Om jag led av panikångest (och därmed inte "kunde" vara intim med någon) skulle jag nog må sämre om min partner "tvingade" mig att ha sex, om han liksom var påstridig angående det. Jag skulle känna mig väldigt pressad.

Prinsessanmalin:

Kanske lätt för mig & säga, men jag hade utan att blinka tagit all medicin i världen för hennes skull, om det var ombytta roller.

Ja, det är lätt för dig att säga. Jag förstår din flickvän att hon inte vill må dåligt i flera månader, i onödan dessutom! Visst kan man ju tycka att hon borde anstränga sig för att ert förhållande ska hålla, men försök tänka dig in i hennes situation lite mer kanske? Har du haft panikångest? Vet du hur det känns att vilja men inte KUNNA vara intim med den man älskar?

Sist men inte minst, måste det vara just sex? Du skriver att du behöver den bekräftelse som sex ger, men kan man inte vara intim på andra sätt? Klarar hon inte det heller? Vart går hennes gräns så att säga?

Jajo, tro mig.. jag gör allt i min makt för att sätta mig in i hennes sits med. Precis som hon måste kunna sätta sig in i min. Vi har det jobbigt på olika sätt.

Nej, jag har aldrig haft panikångest, & jag tror verkligen att det är jobbigt för henne med. Säger inget annat.

Hon klarar ingenting som har med att vara "intim" att göra. Hon upplever det jobbigt när jag smeker henne iprincip. Jag ser hur "skräcken" smyger fram i hennes ögon så fort jag bara smeker henne...

Prinsessanmalin:

Jag ser hur "skräcken" smyger fram i hennes ögon så fort jag bara smeker henne...

Det är inte bra att vara i ett förhållande där den ena parten är såhär rädd. Jag förstår att ni älskar varandra och vill vara tillsammans, men då du är så beroende av sex (intimitet) kanske det bästa är att vara ifrån varandra ett tag, tills hon mår bättre. För någon gång måste det bli bättre. Det kanske helt enkelt är för mycket just nu, med den här pressen som hon utsätts för. Vill inte skylla på dig eller något sånt, men jag tycker inte att det är någon bra idé att vara i ett förhållande när man mår som hon gör. Visst kan det förstöra ännu mer om man är ensam, men vänner kanske är bättre än en partner i ett sånt här läge. För med vänner är man inte intim på samma sätt.

Jag pratade om det du skriver senast igår faktiskt. & en liten del av mig vet att du har rätt. Men samtidigt vill jag verkligen inte lämna henne. Som en sa till mig senast igår som sagt "ni kanske är rätt för varandra, men kanske inte just nu." Got damn vad det gjorde ont att höra.

Kan mycket väl ligga sanning i det.

Men jag har aldrig tvingat henne att ha sex alltså, så ingen tror det. Jag låter henne ta initiativ när hon känner att hon klarar av det. Men eftersom det är ett problem, har vi helt enkelt tagit upp det & pratat om det, vilket jag tycker är viktigt att göra, vilken situation det än handlar om.

Nummer 1 i ett förhållande är att kunna prata om ALLT, & därav att vi även om det är jobbigt för båda, pratar om detta.

Prinsessanmalin:

Men samtidigt vill jag verkligen inte lämna henne.

Det förstår jag. Vem vill lämna någon man älskar?
Det kan ändå vara bra att göra det i vissa lägen. Det kan gynna båda i längden. Man vill så gärna att det ska fungera och man gör allt i sin makt för att det ska bli bra, men det blir inte bättre...

Prinsessanmalin:

Jag låter henne ta initiativ när hon känner att hon klarar av det.

Det är jättebra att du inte tvingar henne. Det skulle du aldrig göra. Men man kan ju känna sig pressad att ta initiativ, om du förstår vad jag menar. Man vet att den andra vill så mycket, så man känner att man måste tvinga sig själv kanske.. Men iaf, det är bra att ni pratar med varandra om det här. skitbra

Precis. & i&med att vi faktiskt klickar så till 100 procent på ALLA plan blir det inte direkt lättare att lämna henne. Fast sen om jag tänker snäppet längre "skulle jag klara av att ha det såhär i 1 år till?" Så blir mitt svar, hur mycket jag än hatar det - nej.

Panikångest är ändå något som tar år att bli helt frisk ifrån, om ens någonsin.. så det är fan inte lätt. 🙁

Men jag vill ge oss en ärlig chans.. det är ju en rädsla hon lever med, hon är ju rädd för att vara intim, just för att ångesten säger till henne att det är jobbig. Panikångest sitter ju endast i huvudet, & ingen annanstans.

& när hon känner att hon är redo att prova, så kommer hon ju till slut komma till insikt med att det inte är farligt, & då kanske det funkar liksom.

Jag menar, det går bra så länge jag slickar henne, men så fort hon ber mig att försöka med fingrarna går det en liten stund, sen bryter hon ihop totalt.

Hon säger att hon blir kåt under tiden, & det känner jag ju att hon blir. Hon är nära på att komma när jag slickar henne, men det är när fingrarna tränger in i henne som hon inte pallar trycket.. & jag tycker verkligen synd om henne, för som du sa tidigare "Vet du hur det känns att vilja men inte KUNNA vara intim med den man älskar?"

Its sucks, simple as.

har sju problem jag

HAHHAHHAHAH

hon kanske e hetero 😛

Jag hade panikångest förr (tja, fortfarande, det är inget som bara försvinner direkt, spec inte om det är ångest för någonting verkligt och inte någonting normalt som bara är extremt uppblåst) och jag kommer ihåg att min sexlust försvann ganska rejält, men det var mest att jag hade svårt att bli kåt, men ville, jag ville hålla på men det gick inte för att det var så svårt för kroppen :/

Jag tog piller (Fluoxetin) mot min ångest och det var ett helvbete dom första två månaderna, seriöst så skulle jag inte byta piller pga. sexlusten och kanske behöva gå igenom det igen, jag hade nästan konstant attacker under den tiden = jag låg och skrek tills jag inte kunde skrika etc, värsta upplevelsen i mitt liv, jag skulle aldrig göra det igen oavsett för vem, och jag skulle bli skitförbannad om min älskade föreslog det, för, vem fan bryr sig så mycket om sex att den vill att sin tjej/kille ska gå igenom något sånt?

Iaf, nog om det, tro inte att jag är sur på dig eller nått, men det är så jag skulle ha kännt och har hon lika allvarliga attacker som jag hade så har hon inget kvar för att tänka på dessa problem tror jag.
Jag undrar dock om det verkligen bara är panikångesten som är anledningen till att hon inte vill? Med att hon blir rädd och så, visst, om ångesten centrerar kring sex så förstår jag men annars känns det som det kan vbara någonting annat som är problemet.

Vill slutligen bara säga att för mig så fungerade inga slags "terapier", det fungerar nästan bara när man själv inte vet varför man får attackerna eller om man ska försöka fixa oresonlig ångest, min var extrem dödsångest och det är ju ingenting ovanligt eller onormalt så terapi funkade inte riktigt, jag fick ta mina piller i kanske 2 år eller nått, det slutade med att jag varken blev glad eller ledsen och det var vad jag behövde för att kunna stabilisera mig själv, även om jag tycker det är en skitläskig känsla i efterhand så behövde jag det då, så, mina gjorde mig värre först i 2 månader, sen blev jag successivt lugnare och kände mindre (alla känslor blev svalare), så var berädd på att det kan hända med henne med.

Ush va långt de blev, hoppas det var lite till hjälp och att det inte verkar som jag attakerar dig eller så xD

Du verkar vara sjukt självisk och en massa andra saker, usch och blä. Om det verkligen är panikångest hon har så behöver hon terapi och värsta fall rätt starka mediciner, sjukt vidrigt är det och det sista hon då behöver är någon oförstående som bara tänker med sitt kön som tvingar sig på henne utan någon som helst förstående. Usch och blä.

så är det för mig också, tjejer vill inte vara intima med mig. men jag, precis som du, tvingar dom ändå att vara det

Prinsessanmalin:

skulle jag klara av att ha det såhär i 1 år till?

Det är nog det här du måste gå efter.

Ser bara ett problem.

isola:

Du verkar vara sjukt självisk och en massa andra saker, usch och blä.

kan jag säga på en gång att jag absolut inte alls är!
Har du själv varit i ett förhållande där du inte fått sex på snart 1 år? Dont think so. Vem är du att döma mig?
Jag skrev om sexproblemet, eftersom det är just det vi har problem med. & jag vill inte bara att det ska bli bättre på grund av att jag upplever det jobbigt, jag vill att det ska bli bättre för bådas skull.

Sex är absolut något av det viktigaste i ett förhållande. & jag tvingar henne verkligen INTE att ha sex med mig, när hon upplever det så pass jobbigt. Skulle jag aldrig få för mig att göra.

& som jag skrev ovan, man ska prata om sina problem, precis som hon kan prata om sina till mig, ska jag kunna göra det till henne. & eftersom vi faktiskt är tillsammans, är det viktigt att prata om.

Pratar man inte - hittar man heller ingen lösning.