Hää.
bilder:
1.
2.

Text:

Egentligen borde jag väl skriva något om hur fint bandet Ensamhushåll sjöng om kärlek i eftermiddagssolen när vi anlände till festivalens sista dag, att NOFX troligtvis levererade det roligaste mellansnacket av alla när de bland annat dissade sina egna låtar och ställde Sverige mot Köpenhamn, att DJn Laidback Luke förvandlade hela Fiesta-området till ett enda dansgolv och kanske något om hur jävla kallt det var överallt och hela tiden, men allt det där känns irrelevant. När jag återigen har landat i hemstadens renoveringsdamm och fått lite perspektiv, finns det bara två spelningar som jag önskar få återuppleva igen från den tredje dagen. Och igen.

Den första är Death Cab for Cuties nästan en och en halvtimmes långa. Ett av Siestas största dragplåster spelade förutom ett par nya låtar även några äldre och större som I will posess your heart, Crooked teeth och Soul meets body. När frontmannen Ben Gibbard ensam stod på scen med en akustisk gitarr och sjöng I will follow you into the dark trodde jag att jag skulle dö för att det var så fint för att alla sjöng med i refrängen och för att det kändes som om han spelade för mig. Ni vet, när det man hör går rakt in i hjärtat och själen? Precis så var det.

Min vän och tillika Dcfc-fantast skickade mig följande meddelande i ett sms:
"Pallar INTE! Palla att dom spelade what sarah said alltså! Dör! Om dom spelar transatlanticism. Då är spelningen typ fullbordad."
Och vad avslutade de inte spelningen med, om inte Transatlanticism? Det var mer än okej i mina öron. Samma vän berättade vid ett senare tillfälle att hon grät hemma i sin systers soffa över att hon inte var där.

Den andra spelningen, jag vet inte riktigt hur jag ska introducera den för att den inte var bland de bästa egentligen, men när något med nostalgiskt värde gör något halvdåligt slår det bättre än sånt som är bra. Det stod en äldre kvinna bredvid mig i publiken med papper och penna i färd med att skriva ner varenda låt som spelades. Och hon var så fin med sin ryggsäck bak och fram och lördagsbandet runt handleden, det var uppenbart att hon hade kommit för att se Lars Winnerbäck, att hon hade lyssnat på hans skivor om och om igen, väntat och väntat på att han skulle äntra scenen.

När han sedan klev upp på scenen utan sitt Hovet, men med en ny konstellation musiker, lyste hon upp och sjöng med i alla sånger, både de nyare (efter Vatten under broarna) och de äldre, som om hon inte hade gjort annat och struntade i att medelåldern runt omkring henne var minst 25 år yngre än hon.

Efter att ha applåderat, fått Lars och bandet att komma tillbaka inte bara en, utan två gånger och sjungit med i låtar som Elegi, Dunkla rum, Järnvägsspår, Söndermarken och Ett sällsynt exemplar var det sedermera dags att packa ihop och åka hem. Och det var slutet på min festivalyra.