Hej jag är en sextonårig, snart sjuttonårig tjej. En gång i veckan sjunger jag i en kör. I den kören finns det en kille som är ett år äldre än mig som jag börjar bli kär i och falla för. Han är en riktigt trevlig och glad mäniska, klok är han också. Jag har inte blivit kär i honom på grund av utseende utan på grund av personlighet. Däremot så tycker jag att personen automatiskt blir skitsnygg när jag blir kär i den. Samtidigt som detta gör mig överlycklig får jag också ångest. Jag har alltid varit den som aldrig någonsin säger något om att jag gillar någon. Jag tycker att det inte är någon idé. Varför skulle någon någonsin kunna älska mig på det sättet. Jag känner mig otroligt klumpig och nördig. Jag känner mig inte ful men är liksom inte snyggt sminkad eller så. Bär också glasögon och har alltid toffs. Jag är den duktiga flickan. Jag pluggar så mycket jag kan, har aldrig gått på fest eller druckit eller på något sätt umgåtts med killar mer än vänskapligt. 

Ibörjan tänkte jag att vi kunde få lite tid ensamma utan de andra i kören genom att ta samma buss i och med att vi bor i samma by/ort. Men kom på att han efter vår kör sjunger i kyrkokören. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Har sådan ångest och känner mig som misslyckas som inte lyckats umgås med någon kille mer än vänskapligt när jag snart ör sjutton. Jag kommer aldrig hitta någon! Och om jag säger något till honom kommer han säkert tycka jag är skitkonstig och det kommer bli stelt som tusan. Man kan ju liksom inte bara byta kör sådär! Hjälp mig, snälla! Vad ska jag göra?