Klockan är snart ett på natten och magen skriker efter mat. Jag borde ha tränat men varit lat och spelat datorspel hela dagen. Jag skulle faktikst träna nu, men först måste jag ha mat. Äta vad jag vill, sedan spy ut det. Jag måste bara göra det, jag klarar inte av mer.

Bara en sista gång. Jag lovar, jag svär, den här gången är verkligen den sista. Jag funderar och tänker. Är det värt det? Kommer jag kunna spy utan att låta för mycket och väcka föräldrarna? Jag tänkte inte ens genom utan bara gick upp för trapporna, så tyst jag kunde och in på köket.

Försiktigt öppnade jag kylskåpet, tittade runt, fanns det något gott och onyttigt? Nej. Det fanns blåbär, jag tog lite av det för att äta först, så att min kropp kan absorbera kalorier från det nyttiga först för att sedan skulle jag hinna spy ut det onyttiga innan kroppen tar upp det.
Jag vände mig och öppnade ett litet skåp, där fanns det disgetivekex och massa annat. Jag öppnade paketet och tog ut, kanske 15 st, öppnade en chipspåse, hällde oräkneliga mängder av det feta, onyttiga i en fat och gick ner till mitt rum. Jag njöt av att all det onyttiga, det var som ett drog, det gjorde mig lugn. Jag räknade inte kalorier, jag bara åt och åt, som om det aldrig skulle påverka mig. För att jag sedan ska spy ut det ändå, eller hur? All fettet ska ut, ut ur min smala kropp, den ska inte få stanna i min mage, stanna under min hud och bli till fett. Aldrig i livet.

Snart var all det onyttiga slut. Mer. Jag vill bara äta mer. Jag förtjänar att njuta av onyttigt utan att känna mig tjock, fet och ful. Jag går upp för trappan, in till köket och tar mer. Mer mat. Mer kakor. En muffin i kylen. Tar ut den och sätter in i mikrovågsugn. 1 minut, tar ut, går ner för den andra gången in till mitt rum. Äter och tuggar. Ångesten kommer upp. Nu är det dags, nu ska all detta ut. Med en gång. Jag går upp till andra våningen igen och öppnar toaletten. Stoppar fingrarna i halsen. Kväver. Spyr. Skit kommer ut. Det lät så himla högt, tänk om mina föräldrar vaknar? Nej, måste fortsätta. Stoppar in fingrarna ännu igen, kväver, spyr. Öppnar kranen, kanske det skulle låta mindre. Fan också, det låter för mycket. Rädslan av att bli påkommen stiger. Pulsen går upp. Tänk om mina föräldrar får reda på det? Jag tittar ner i toaletten. Slutar att spy och lyssnar försiktigt på tystnaden mitt i natten. Jag försöker igen att spy, det kommer inte upp mycket, kanske för att jag inte försöker. Jag hör hela tiden att mina föräldrar vaknar. Det lät någonting. Tänk om nån av mina föräldrar hade vaknat? Gått upp för trappan och utanför toaletten? Tankarna dödar mig. Tänk om jag skulle plötsligt höra en röst bakom dörren. "Tjejen, vad är det du gör?!". Jag är så rädd. En ide kom upp i mitt huvud. Jag rensar toaletten, går till köket och öppnar ett skåp med gamla plastpåsar. Jag tar en av dem, skyndar mig ut, utanför mitt hus. Jag kan inte tro att jag går ut mitt i natten. Det är kallt men det gör inget, jag gör vad som helst för att jag ska få ut skiten i min kropp. Jag stoppar in fingrarna ännu en gång i halsen och håller plastpåsen under min mun. Nu kan ingen höra mig, jag kan spy hur galet som helst. Shit. Jag missade påsen och all spya kom på min mammas trädgård. Vad ska jag göra? Great. Jag är så himla värdelös. Panik. Vad gör jag? Jag öppnar dörren försiktigt och går in på toaletten igen. Försöker spy. Försöker va tyst. Ingenting kommer ut. Fan. Varför gjorde jag det? Var jag dum i hela huvudet? Klockan var fan två på natten och jag vill äta och spy. Jag gör det varje dag på dagen, varför i helvete ska jag göra det mitt i natten? Fattar du hur mycket tid jag just har slösat? Jag kunde tränat klart nu. Kunde vart en bra dag där jag faktiskt tränat. Men nej jag måste äta, spy, misslycka, bli fet, få ångest. Varför? VARFÖR?
Jag ger upp. Jag kan inte spy mer. Detta får vara den sista gången. Jag ska aldrig göra om det. Ångesten och rädslan är inte värd det. Absolut inte. Snälla låt detta vara sista gången.