hej jag är en tjej på 13 år och jag har själmordstankar!!
asså det började för ungefär ett år sen...
jo det är såhära att jag skulle vilja ta livet av mig. jag har ingenting att leva för och känns som om hela mitt liv är fake! INGEN!, asså värkligen INGEN förstår mig! det känns som om jag är inlåst nånstans och jag bara skriker och skriker men ingen kan varken se eller höra mig! och även dem som gör det fattar inte och ignorerar mig! är en väldigt populär tjej i t.ex i skolan och har många vänner. jag är ju väldigt älskad men känner mig så jävla ENSAM!!!!!!!! det är min pappa som är problemet! han ser ner på mig och är som en mobbare fast min pappa! han slår mig och har inte berättat för nån! senaste året har mitt liv blivit så fel!! mina kompisar/bästisar säger att dem tycker jag är så perfekt och är allt man kunde önska sig t.ex allt en kille vill ha
men dem vet inte!!!!! jag har burit en mask som ett tunt fake skal över mitt krossade operfekta jag...
han slår mig och kallar mig dem fulaste orden och säger att jag är en skam för familjen!
(jag, min syster, mamma, pappa)
att jag inte hör hemma här och säger han önskar att jag skulle vara min perfekta syster och ibland säger han att jag aldrig skulle fötts... blir så ledsen och nertryckt! även fast syrran och mamma ser så står dem på hans sida och fattar 0!!! ibland är min syrra me mig och försvarar mig. han säger att jag fake ar och att jag är en jätte bra skådis och skrattar klappar händerna och säger "and the Oscar goes to ..." går inte att förklara! går inte!
igår sov jag hos min bästis/fakesyster och jag berättade lite för henne, hon trodde jag skämtade eftersom jag har låssats t.ex när mina kompisar är hemma hos mig/oss så låssas jag som om allt är bra och att jag är perfekt.. låssas att jag är normal som alla mina andra kompisar. jag har så jävla mycket press och förväntningar av folk på mig som bara trycker ner mig ner på mina knän! och tillslut tog det slut! jag blödde och var ensam med pappa och tillslut ringde jag polisen! jag visste inte vad jag gav mig in på!!! det var i januari och nu är de mars. nu har jag fått advokat, varit på polisförhör, pratat med sos men dem hjälper inte ett skit!! igentligen vill jag bara försvinna och aldrig komma tillbaka! eller bara glömma! men mamma säger att det e utpressning att be henne skilja sig från honom. och jag förstår att hon inte bara kan skilja sig bara sådär! hon har också kännslor! men det är inte såhär jag vill leva mitt liv! ibland påväg till skolan har jag bara lust att hoppa men gör det aldrig! är för feg! men vafan ska jag göra??!!?!!!??!!!!!!!! är så vilsen i livet! snälla hjälp mig!
är jävligt tacksam för svar!
Jag har tyvärr ingen bra lösning på dina problem, men tänk på att det kommer att komma bättre tider. Det kommer att komma tider i framtiden då du är glad över att du inte gav upp nu.
Att ta självmord är aldrig en bra utväg. Jag har en släkting som tagit självmord och mitt liv blev piss efter det. Så fortsätt kämpa! Det är bra att polisen är inblandad så ni kan utreda detta, för det är inte okej att slå sina barn och det är inte ditt fel. Försök att prata med din syster själv. Få lite stöd av henne och fråga vad hon tycker om detta. Jag hoppas att allt löser sig
Jag hade själv självmordstankar när jag var 13-15år dock så hade jag inte ditt problem men snarare tvärt om. Jag hade ingen vän och jag spelade mycket dator och var deprimerad över min ensamhet och att ingen brydde sig om man fast så inte var fallet.
Det är sjukt tråkigt att höra att du känner som du gör, det är dock inget konstigt men det sjukaste är att din Pappa slår dig och är ett svin men det är också sjukt att din Mamma och syster stöttar honom och inte dig.
Sedan att polisen och socialen inte gör något är också riktigt vidrigt.
Du borde inte låtsas om som att allt är perfekt men jag förstår varför du gjorde så, många gör det. Du borde verkligen ha fortsatt kontakt med polisen och du borde ringa polisen samma dag som du har blivit slagen och berätta allt som har hänt.
Tänk på att få fram så många bevis som möjligt och blåmärken är ett bevis t.ex.
Jag är glad att du inte har tagit ditt liv för du vill ju leva och du är inte feg som väljer att leva, tvärtom är du modig som vågar vara kvar och stå på båda benen fastän du blir nertryckt.
Fortsätt kämpa, jag önskar dig all lycka och jag hoppas att det går bra för dig!
Åh, jag vet hur det är 
Det finns hjälp att få! Vi har rekommenderat flera organisationer man kan vända sig till här: http://ungdomar.se/forum/thread/hit-kan-du-vaenda-dig-naer-du-behoever-stoed
Kram på dig
Jag har också blivit självmordsbenägen, det är dock inte samma situation som dig.
Jag typ sitter på rummet och gråter hela tiden, de enda jag gör ._.
jag blev slagen av min låtstatspappa som barn men det är inte anledningen till varför jag är som jag är nu, hoppas det blir bättre iaf :/.
