Vad vill regeringen med sin ekonomiska politik? Och vad vill s, v och mp? Hur stora är skillnaderna? Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren granskar alliansbudgeten och oppositionens motförslag.

Man skulle inte vilja skriva det här. Visst finns det politiska olikheter mellan våra riksdagspartier, men när det gäller den ekonomiska politiken är det slående tvärtom en oerhörd likhet. Det finns helt enkelt en gemensam ekonomisk politik och sedan skillnader i vissa delar.
Men skillnaderna är mindre än du tror (om du till exempel lyssnar på partiledardebatter i TV) och det är inget särskilt trevligt budskap.
För demokrati ska ju handla om olika vägar att välja mellan.
Inte om olika filer på samma väg.
Vi har väntat några veckor med att granska budgeten. Orsaken är att vi ville ha med oppositionens svar i form av motioner. Men sedan budgeterna lades har något hänt som gör att det som normalt brukar kallas ”prognos” har förvandlats till en galen gissning.
Inga av förutsättningarna för budgeten gäller efter några veckor. Finanskrisen internationellt, med medföljande arbetslöshet, vinstfall och kollaps för bankerna ändrar verkligheten. Vi kanske kan säga att siffrorna är skrivna i sand, det är ju ofta budgetar, men nu är de skrivna i sand under en sandstorm.
Ändå presenterar vi denna genomgång.
Därför att den visar på partiernas inriktning, alltså vad de TÄNKTE göra.
Vi kan se skillnader och likheter och vi tror ärligt talat inte att finanskrisen gör att partierna ändrar sin politiska vilja. Möjligen kan de tvingas genomföra en del saker som de egentligen skulle vilja slippa.
(Som att förstatliga banksystemet…)

Vi har ett viktigt påpekande till. En budget är inte skriven på samma sätt som motionerna. Det är alltså inte raka jämförelser mellan förslagen, vi har varit tvungna att räkna och uppskatta och vi lägger därför ut det underlaget på http://www.etc.se för dig som vill undersöka.

Ladda ned beräkningarna här som PDF-fil

Vi tror naturligtvis att våra beräkningar håller, men tar gärna emot kritik och andra påpekanden. Exempelvis har vi inte kunnat ta reda på till vad miljöpartiet egentligen vill använda de pengar som koldioxidskatten ger. Det finns inte med i motionen.

Privat konsumtion eller offentlig?
Av den tillväxt Sverige ska få kommande år (återigen, låt oss bortse från att det inte blir som man trott) så vill regeringen se till att nästan allt ska gå till ökad privat konsumtion. Totalt ska den öka med 9 procent åren 2009 till 2011, medan det offentliga ska nöja sig med en liten justering på 0,9 procent.
Det här betyder fortsatt minskad andel offentlig konsumtion och ökad privat.

Men inte heller socialdemokratin eller miljöpartiet tycker att det är det offentliga som bör satsas på i första hand. S låter den offentliga sektorn öka med en tredjedel av den privata konsumtionens ökning medan miljöpartiet vill ge offentlig sektor ännu lite mindre. Att mp:s förslag dessutom innebär lägre privat konsumtionsökning handlar om en koldioxidskatt som man dock inte använder till offentlig konsumtion i motionsförslaget. Både s- och mp-förslagen innebär en minskad andel för den offentliga konsumtionen som skiljer sig mycket lite från regeringens förslag.
Vänsterpartiet gör tvärtom en kraftig satsning på offentlig konsumtion nästa år. Som enda parti låter man det offentliga växa i ungefär samma takt som det privata under hela treårsperioden. Är satsningen kanske bara ett första steg?
Tyvärr inte.
De olika förslagen sträcker sig tre år framåt för samtliga partier. Ser vi till 2011 så innebär även vänsterpartiets förslag att nuvarande relativa nivå ligger kvar. Det är förvisso många gånger bättre än regeringens förslag. Men man ska vara mycket välvillig för att kunna kalla det en helt annorlunda ekonomisk politik.

Uteblivna miljarder till offentlig sektor
För att visa vilka pengar det handlar har vi gjort en bild över de miljarder som INTE satsas på offentlig konsumtion jämfört med 2003. Alltså hur mycket mindre ger man offentlig konsumtion som del av BNP jämfört med om man lät nivån från 2003 gälla även idag. På tre år innebär alla partiernas förslag en trendmässig minskning.
För v och s är det en höjning 2009.

Men det dystra beskedet i oppositionens motioner är inte att man återtar och ger MER till offentlig sektor, utan att man har en något långsammare nedskärning. För s skiljer det faktiskt bara 17 miljarder på tre år. För mp 9 miljarder. Och det är ju inte så mycket med tanke på att en bevarad nivå av offentlig konsumtion jämfört med BNP hade inneburit över 100 miljarder MER. Varje år.
Miljöpartiet accepterar de flesta av regeringens nedskärningar, men vill satsa mer på miljö och energi.
Socialdemokraterna satsar nästa år mer på offentlig sektor främst i form av ytterligare bidrag till kommuner och landsting.
Vänsterpartiet gör med sin jobbsatsning i offentlig sektor ett riktigt lyft för 2009.
Ändå är det genomgående draget att efter 2009 så accepterar alla partier att offentlig sektors andel ska fortsätta minska. Det är som om det fanns en naturlag om minskad offentlig andel som kan sättas ur spel för ett år men inte i sin helhet.
Man kan undra vem som skrivit den lagen.
Möjligen samma personer som skrivit lagen om finanskapitalets behov av avreglerad frihet.

Alla vill ha sänkta skatter
Om man lyssnade på partiledardebatten kunde man få den märkliga känslan av att skatterna skulle höjas enligt oppositionen. Men ser vi på skatternas del av vår BNP så stämmer inte det. Inte ens för vänsterpartiet som ju ändå återtar stora delar av regeringens skattesänkningar.
Det verkar helt enkelt politiskt svårare att bryta skattesänkningarna än att föra en låtsasdebatt mellan partiledarna som om problemet inte finns.
Den stora förändringen i svensk politik är enorma skattesänkningar, vilket framförallt ökat klyftor och minskat möjligheten att utjämna mellan fattiga och rika.
Ett diagram ger följande bild av de uteblivna skatteintäkterna, om skatten skulle ha samma andel av BNP som 2006 när Anders Borg blev finansminister.

Skatternas andel av BNP ska helt enkelt minska! Vänsterpartiet går långsammare fram. Miljöpartiet bryter nästan trenden genom sina förslag om höjda koldioxidskatter, men sammantaget blir det en minskning på tre år även där.
Regeringen har sänkt skatterna med 116 miljarder 2011.
S med 91 miljarder.
När togs den diskussionen i rörelsen egentligen?

Minskad trygghet
Alla partier använder ord som trygghet för att förklara sin politik. Ofta hänvisar de också till de många gamla och till rätten att få en bra omsorg. Men i pengar innebär budgeten och motförslagen att tryggheten ska minska som del av BNP.

Oppositionen gör en satsning 2009, mycket finns ju att göra, framför allt för de äldre. Men sedan går trenden åt samma håll som regeringen.
Att tryggheten inte får en STÖRRE DEL av vår BNP är alltså en självklarhet, men i förslagen får den inte ens en oförändrad andel fram till 2011. Varför är dock inte förklarat.

Klimathotet finns inte
Före finanskrisen handlade nästan alla politiska tal om hur viktigt det är att göra något åt klimathotet. Om politik ska vara mer än ord måste det också betyda förändringar i reda pengar.
Det går inte att stoppa växthusgaserna med ord. Hur gröna de än är.
Vi blev faktiskt riktigt förvånade när vi därför gjorde en sammanställning av regeringens och oppositionens ekonomiska förslag för att rädda världen.
Politiken finns nämligen inte.
För vi har mycket svårt att se en satsning motsvarande 0,25 procent av BNP som en politik för att stoppa klimathotet.
Snarare som en politik som handlar om att låtsas stoppa klimathotet.

Låt oss ta det här i siffror också:

Som du ser vill miljöpartiet att staten ska satsa mest. Mellan år 2008 och 2009 är det 5,1 miljarder mer. Vänsterpartiet presenterar förslag på 1,4 miljarder mer.
Det kanske låter mycket.
Men om man tänker på att bankernas vinster förra året var över 70 miljarder eller att bara Vattenfalls vinst var över 20 miljarder så kan man snarare konstatera att budgeten från regeringen innebär ingen satsning på klimatpolitik, ingen stor förändring inför det hot som man samtidigt säger hotar mänskligheten och ekonomin och... Ja, allt det vi kallar utveckling. Klimathotet finns inte när man pratar pengar. Och oppositionen håller med.

Men det finns ju pengar
Det märkligaste i ovanstående uteblivna satsning på klimatfrågan (eller för den delen tryggheten) är ju att det egentligen inte saknas pengar. Den offentliga sektorn har stora överskott, de ansamlade överskotten närmar sig enorma summor.
Här blir skillnaden mellan partierna ÄNNU mindre.

Skillnaden mellan regeringen och s är så liten att den inte syns i diagrammet. Miljöpartiet utmärker sig lite genom att vara det parti som mest tror på en Joakim von Anka-ekonomi där rikedom är lika med att samla pengar på hög. Det här är ju extra märkligt med tanke på att miljöpartiet mest betonar mänsklighetens behov av klimatinvesteringar och satsningar.
Lite lustigt blir det att skillnaden mellan s och v i de alternativa budgetarna bara blir 4 procent i nettoförmögenhet om fyra år. Så stor var vänsterpartiets ”oansvarighet” (vi skulle nog föredra att kalla det som alla partier sysslar med för ansvarslös icke-aktivitet).
Sammantaget är det här en enorm summa pengar som INTE ANVÄNDS av den offentliga sektorn. Om vi nu inte ska kalla bankgarantier och aktieköp i banker för satsningar.
Men de pengarna finns inte med i några budgetar och den politiken förs ju i alla länder oberoende av överskott eller inte i offentlig sektor.
De svenska politiska partierna tänkte helt enkelt gå till val med kravet på ökad icke-användning av den offentliga nettoförmögenheten.
Nej, vi förstår inte varför.
En annan politik är ju möjlig.
Här är tre enkla förslag till respektive oppositionsparti:

• Vänsterpartiet: Låt satsningen på offentlig konsumtion fortsätter även efter 2009, med sikte på att låta den offentliga konsumtionen återta sin tidigare andel av BNP.
• Miljöpartiet: Låt koldioxidskatten användas för ökade satsningar på miljö och energi och lägg inte pengarna på hög
• Socialdemokraterna (och självklart även de andra två): Använd vår enorma offentliga nettoförmögenhet här och nu till att betala av den miljöskuld vi håller på att vältra över på våra barn och barnbarn. Det både skapar jobb och tar oss ur den kris som riskerar att förlama ekonomin framöver.

Johan Ehrenberg & Sten Ljunggren

PS. Ovanstående siffror bygger på de siffror regering och opposition använde för några veckor sedan.
Att finanskrisen ändrar det här är ingen tvekan.
Tyvärr tror vi inte att den ändrar något till det bättre.

http://www.etc.se/artikel/18710/sju-borgerliga-partier-i-riksdagen

==========================================

Vad tycker ni om att samtliga riksdagspartier är såpass ense om en socialliberal mitten-höger politik?

Vad beror detta på? Varför har politiken blivit så oerhört likriktad?

Borde politiken bli mer radikal?