queen_A:

Jag vet att jag är hans allt. Jag vet det till 100%. Men ändå får jag massa tankar, hela tiden 🙁

Du måste bygga upp dig själv
försök att vänja dig vid tanken av att han kan tycka att en annan är fin eller intressant. Så länge han har valt dig spelar det ingen roll vem han blir attraherad eller intresserad av, eller?

Han avgör inte vem du är. Du måste veta ditt värde osv. då kanske det blir mindre viktigt för dig vem han kanske tycker är bättre än du är. för just nu verkar det som att du är rädd för att han ska tycka att ngn är eller verkar bättre än vad du är. Eller har jag fel?

queen_A:

Det är det, hela vårt förhållande är uppbyggt på begränsningar(så som att inte träffa kompisar av motsatt kön), och därför så fort det är något han gör med någon tjej får jag panik (alltså prata träffa osv). 

I så fall begränser det faktiskt både hans och ditt eget liv och leder till en mängd problem för er båda. Man ska inte behöva välja vänner utefter kön utan utefter om man trivs med/får något ut av deras personlighet, det är så man utvecklas som människa; och att ni rättar er efter sådant är att ge efter för vad som troligen innerst inne är en djup osäkerhet som du borde få hjälp med.

Om ni hade haft fler vänner av motsatt kön, så skulle nog faktiskt din svartsjuka dämpas, för ju mer du försöker hålla miljön enkönad, desto mer misstänkt blir det varje gång han har att göra med en tjej. Se på vissa muslimska länder: där är könen så åtskilda att så fort en man och en kvinna ens tittar på varandra så utgår alla från att det måste handla om sex, därför att de är vana vid att män och kvinnor bara har något med varandra att göra när det handlar om sex. Här i västerländska länder är vi vana vid att könen har med varandra att göra i massor av olika sammanhang (och vi vet att folk inte behöver vara hetero), och därför tar vi inte för givet att det behöver handla om sex så fort en tjej och kille umgås. Så du förstår, när ni bara umgås med folk av ert eget kön, så blir det mycket lättare att bli misstänksam när ni faktiskt träffar någon av motsatt kön: det blir alltså en dålig metod, den sänker inte svartsjukan, den ökar den ännu mer. 

Om du blev mer van vid att han umgicks med tjejer, skulle det nog vara lättare för dig att förstå att det inte behöver vara något sex inblandat. Du borde också umgås mer med killar; för du kommer inte att vara kåt på varenda kille du umgås med, och då borde du förstå att han inte blir kåt på varenda tjej han ser heller. Och som sagt: om han vore bisexuell, vad skulle då ha hänt? 

Det handlar egentligen inte om svartsjukan som sådan: nästan alla blir svartsjuka ibland, jag blir det själv, det är en naturlig mänsklig känsla och ingenting att skämmas för som sådan. Men man måste behärska den så den inte går för långt, och när den har gått så här långt blir det ohälsosamt och något du borde få hjälp med att lösa. Det kan inte vara kul att känna panik på det sättet du beskriver, och att begränsa er båda så skapar bara mer och mer panik och förvärrar problemet just för att den sexualiserar allt mer och mer hela tiden. Försök att blanda upp ert umgänge mer, det kommer att höja din tröskel för vad som kan ses som misstänkt, och klarar du inte det, så är det inte alls något skamligt eller krångligt att gå och prata om saken med en terapeut. 

queen_A:
utveckla gärna…?

Jag säger inte att du har borderline (även om många av dem betedde sig på samma sätt), men jag hoppas att du söker hjälp för din egen skull. Om det påverkar dig så mycket att du mår dåligt över detta så har det gått för långt. Du förstör för både dig själv och din omgivning genom att inte försöka bryta detta tankemönster. 

Jag nämner gruppterapin för att jag själv har upplevt det du upplever och jag har fått se det från ett annat perspektiv. Jag lärde mig av mina misstag och jobbade på min osäkerhet men det var extremt tråkigt att se andra göra samma misstag hela tiden och se hur deras förhållande bara blev sämre och sämre när deras partners inte längre orkade med alla regler.

finmatta:

Du måste bygga upp dig själv
försök att vänja dig vid tanken av att han kan tycka att en annan är fin eller intressant. Så länge han har valt dig spelar det ingen roll vem han blir attraherad eller intresserad av, eller?

Han avgör inte vem du är. Du måste veta ditt värde osv. då kanske det blir mindre viktigt för dig vem han kanske tycker är bättre än du är. för just nu verkar det som att du är rädd för att han ska tycka att ngn är eller verkar bättre än vad du är. Eller har jag fel?

Det är väll precis så det är att jag är rädd för att någon ska vara bättre för han än vad jag är… :/

mynona:

I så fall begränser det faktiskt både hans och ditt eget liv och leder till en mängd problem för er båda. Man ska inte behöva välja vänner utefter kön utan utefter om man trivs med/får något ut av deras personlighet, det är så man utvecklas som människa; och att ni rättar er efter sådant är att ge efter för vad som troligen innerst inne är en djup osäkerhet som du borde få hjälp med.

Om ni hade haft fler vänner av motsatt kön, så skulle nog faktiskt din svartsjuka dämpas, för ju mer du försöker hålla miljön enkönad, desto mer misstänkt blir det varje gång han har att göra med en tjej. Se på vissa muslimska länder: där är könen så åtskilda att så fort en man och en kvinna ens tittar på varandra så utgår alla från att det måste handla om sex, därför att de är vana vid att män och kvinnor bara har något med varandra att göra när det handlar om sex. Här i västerländska länder är vi vana vid att könen har med varandra att göra i massor av olika sammanhang (och vi vet att folk inte behöver vara hetero), och därför tar vi inte för givet att det behöver handla om sex så fort en tjej och kille umgås. Så du förstår, när ni bara umgås med folk av ert eget kön, så blir det mycket lättare att bli misstänksam när ni faktiskt träffar någon av motsatt kön: det blir alltså en dålig metod, den sänker inte svartsjukan, den ökar den ännu mer. 

Om du blev mer van vid att han umgicks med tjejer, skulle det nog vara lättare för dig att förstå att det inte behöver vara något sex inblandat. Du borde också umgås mer med killar; för du kommer inte att vara kåt på varenda kille du umgås med, och då borde du förstå att han inte blir kåt på varenda tjej han ser heller. Och som sagt: om han vore bisexuell, vad skulle då ha hänt? 

Det handlar egentligen inte om svartsjukan som sådan: nästan alla blir svartsjuka ibland, jag blir det själv, det är en naturlig mänsklig känsla och ingenting att skämmas för som sådan. Men man måste behärska den så den inte går för långt, och när den har gått så här långt blir det ohälsosamt och något du borde få hjälp med att lösa. Det kan inte vara kul att känna panik på det sättet du beskriver, och att begränsa er båda så skapar bara mer och mer panik och förvärrar problemet just för att den sexualiserar allt mer och mer hela tiden. Försök att blanda upp ert umgänge mer, det kommer att höja din tröskel för vad som kan ses som misstänkt, och klarar du inte det, så är det inte alls något skamligt eller krångligt att gå och prata om saken med en terapeut. 

Jag uppskattar verkligen ditt långa svar, och att du tagit dig tid i mitt problem. Du har antagligen rätt det där med att vi har begränsat varandra så mycket att det är jobbigt för oss. Men också så tror jag kanske inte att problemet ligger i just svartsjukan nu när jag tänker efter. Tror kanske problemet ligger i att jag inte kan prata med honom om vissa saker, inte det att jag är rädd för att berätta utan att jag är rädd för att diskutera, för våra diskussioner leder oftast till bråk….alltid. Och det känns som att det inte ska va såhär svårt att älska någon, varför kan inte allt bara vara bra för en gångs skull!!

mwo:

Jag säger inte att du har borderline (även om många av dem betedde sig på samma sätt), men jag hoppas att du söker hjälp för din egen skull. Om det påverkar dig så mycket att du mår dåligt över detta så har det gått för långt. Du förstör för både dig själv och din omgivning genom att inte försöka bryta detta tankemönster. 

Jag nämner gruppterapin för att jag själv har upplevt det du upplever och jag har fått se det från ett annat perspektiv. Jag lärde mig av mina misstag och jobbade på min osäkerhet men det var extremt tråkigt att se andra göra samma misstag hela tiden och se hur deras förhållande bara blev sämre och sämre när deras partners inte längre orkade med alla regler.

Jag är på botten av vårt förhållande, och vet inte hur länge till det håller pga våra högljudda diskussioner, bråk osv. Mest för ingenting men vi (jag) gör en stor grej av det. Jag googlade på Borderline och upptäckte en beskrivning av mig själv, vilket skrämde mig. Jag orkar inte leva såhär, jag vill bara att jag och min pojkvän ska ha det bra! Det känns inte heller om att söka hjälp kommer att hjälpa, och vet att min pojkvän inte kommer vara öppen för att han också ska följa med på terapi. 

queen_A:

Jag uppskattar verkligen ditt långa svar, och att du tagit dig tid i mitt problem. Du har antagligen rätt det där med att vi har begränsat varandra så mycket att det är jobbigt för oss. Men också så tror jag kanske inte att problemet ligger i just svartsjukan nu när jag tänker efter. Tror kanske problemet ligger i att jag inte kan prata med honom om vissa saker, inte det att jag är rädd för att berätta utan att jag är rädd för att diskutera, för våra diskussioner leder oftast till bråk….alltid. Och det känns som att det inte ska va såhär svårt att älska någon, varför kan inte allt bara vara bra för en gångs skull!!

Ja, själva känslan av svartsjuka som sådan är inte ett problem: problemet är du hanterar den, och som du beskriver det så hanterar du den med förbud, kontroll och begränsningar som bara ökar känslan av misstankar och oro och osäkerhet. Svartsjuka är ett symptom på osäkerhet, och om du vågade vara mer ärlig så skulle nog mycket av den osäkerheten försvinna, och det skulle inte vara nödvändigt med alla kontrollregler, misstankar och förbud. Jag tror att det inte nödvändigt handlar om vad man diskuterar, utan hur man gör det. Till exempel: om du är svartsjuk, så är det bättre att säga att han är så viktig för dig att du är rädd att förlora honom än att förbjuda honom saker; då kan ni i stället arbeta med ditt självförtroende i stället för att begränsa livet och skapa mer misstankar

mynona:

Ja, själva känslan av svartsjuka som sådan är inte ett problem: problemet är du hanterar den, och som du beskriver det så hanterar du den med förbud, kontroll och begränsningar som bara ökar känslan av misstankar och oro och osäkerhet. Svartsjuka är ett symptom på osäkerhet, och om du vågade vara mer ärlig så skulle nog mycket av den osäkerheten försvinna, och det skulle inte vara nödvändigt med alla kontrollregler, misstankar och förbud. Jag tror att det inte nödvändigt handlar om vad man diskuterar, utan hur man gör det. Till exempel: om du är svartsjuk, så är det bättre att säga att han är så viktig för dig att du är rädd att förlora honom än att förbjuda honom saker; då kan ni i stället arbeta med ditt självförtroende i stället för att begränsa livet och skapa mer misstankar

Jag försöker vara ärlig, säga hur jag känner och höja honom med hur mycket jag älskar honom, men då sänker han mig när han inte säger samma saker till mig. Jag känner att allt jag gör är fel och att han tycker att jag klagar på honom för mycket. Men det är inte det att jag klagar, det kan vara allt ifrån att, säga sanningen, säga ifrån när något är fel, pucha honom att göra det rätta, och stå upp för mig själv. Men allt det tar han som att jag klagar på honom, men allt går liksom tillbaka på honom när han svarar med något som jag sedan måste rikta något negativt mot honom (sanningen). Klyddigt, men svårt att skriva när man är ledsen 🙁

queen_A:

Jag är på botten av vårt förhållande, och vet inte hur länge till det håller pga våra högljudda diskussioner, bråk osv. Mest för ingenting men vi (jag) gör en stor grej av det. Jag googlade på Borderline och upptäckte en beskrivning av mig själv, vilket skrämde mig. Jag orkar inte leva såhär, jag vill bara att jag och min pojkvän ska ha det bra! Det känns inte heller om att söka hjälp kommer att hjälpa, och vet att min pojkvän inte kommer vara öppen för att han också ska följa med på terapi. 

Hur gammal är du, om man får fråga? Du behöver ju inte gå på terapi med honom om han inte vill, du ska väl göra det för din egen skull. Jag håller med mynona i väldigt mycket av det hon skriver men ibland behöver man mer hjälp. Känslor är inte logiska och ibland behöver man hjälp för att bearbeta dem. 

mwo:

Hur gammal är du, om man får fråga? Du behöver ju inte gå på terapi med honom om han inte vill, du ska väl göra det för din egen skull. Jag håller med mynona i väldigt mycket av det hon skriver men ibland behöver man mer hjälp. Känslor är inte logiska och ibland behöver man hjälp för att bearbeta dem. 

jag är 17 år. De flesta problem uppstår ju mellan mig och min pojkvän, men jag vet att det är jag som står för 9 av 10 av alla "utbrott" som skapas. Alltså att allt blir överreagerat pga mig. Jag är en logisk person. Känslor har inte varit min grej, kände mig helt känslokall tills jag träffade min pojkvän och blev kär, på riktigt. Men det är väldigt jobbigt att känna så här mycket känslor och jag vet inte om jag klarar av det. 

queen_A:

Det är väll precis så det är att jag är rädd för att någon ska vara bättre för han än vad jag är… :/

:/ drf du måste bygga upp dig sj. lovar att han kommer tycka bättre om dig när han märker att du är starkare, om du inte döljer din svaghet nu.
Folk gillar självständiga, starka människor (om de själva inte är svaga). generellt. Det är tyvärr sanningen

finmatta:

:/ drf du måste bygga upp dig sj. lovar att han kommer tycka bättre om dig när han märker att du är starkare, om du inte döljer din svaghet nu.
Folk gillar självständiga, starka människor (om de själva inte är svaga). generellt. Det är tyvärr sanningen

Jag har döljt min svaghet i hela mitt liv, för det fanns aldrig något att bygga upp

queen_A:

Jag har döljt min svaghet i hela mitt liv, för det fanns aldrig något att bygga upp

Det finns ngt att bygga upp
du kan bygga upp dig själv. Du måste lära dig tycka om dig själv mer

om det är till ngn tröst kan jag säga att jag & många andra sympatiserar med dig - vi har varit, och vissa är, i din situation. Kram

finmatta:

Det finns ngt att bygga upp
du kan bygga upp dig själv. Du måste lära dig tycka om dig själv mer

om det är till ngn tröst kan jag säga att jag & många andra sympatiserar med dig - vi har varit, och vissa är, i din situation. Kram

Tack för ditt (ert allas) stöd! Det finns så mycket att ta med sig härifrån som jag ska ta till lärdom av! Som jag brukar säga så känns det ju alltid värst på kvällarna och man ska sova på saken så imorgon ska jag ta nya tag och ta tag i alla problem och allt som tynger mig och sen ska jag bara fokusera på att bygga upp mig själv till en bättre och gladare person! Tack för alla uppmuntringar! 

queen_A: Tack för ditt (ert allas) stöd! Det finns så mycket att ta med sig härifrån som jag ska ta till lärdom av!

queen_A: Som jag brukar säga så känns det ju alltid värst på kvällarna och man ska sova på saken så imorgon ska jag ta nya tag och ta tag i alla problem och allt som tynger mig och sen ska jag bara fokusera på att bygga upp mig själv till en bättre och gladare person! Tack för alla uppmuntringar!

Förstår men försök tänk att kvällarna och nätterna är mest värdefulla för det är då du får egentid med dig själv och kan tänka igenom dagen - vad var bra eller mindre bra, & lära dig ännu mer genom det 🙂
Tycker också du ska satsa på saker du älskar att göra eller bara tycker om. Något som inte har med din pojkvän att göra. Kan vara nyttigt för dig, din pojkvän & hela relationen.

Np & lycka till nu:)