Jag behöver verkligen hjälp...

Det är nämligen såhär att för ca 7 månader sedan så blev jag ihop med min första pojkvän. Det var han som tog kontakt med mig och var dökär i mig redan innan jag ens visste vem han var, så han gillade mig mer än vad jag gillade honom (ingen kärlek vid första ögonkastet med andra ord) och jag var t.o.m. redan på G med någon annan innan han kom in i bilden.
Hursomhelst, han var verkligen en sådan pojkvän jag alltid velat ha. Han var 100% min drömkille både på utseendet och personligheten.
Dock så var det ett par problem: han hade väääldigt hemskt förflutet (sånt man hamnar i fängelse för), han var manodepressiv och en massa andra psykiska sjukdomar, han drack typ varje dag, han gick aldrig till skolan (vilket var jobbigt då vi gick på samma skola) och han var väldigt kärleksfull mot sina killkompisar (speciellt sina bästa killkompisar han haft sex med, då han var bi), han hade haft sex med över 100 pers, tidigare varit otrogen, var extremt svartssjuk m.m.

Men trots det så var vi lyckliga i många månader, han var otroligt kärleksfull och han sa jämt hur vacker jag var och ja, han var helt enkelt underbar.
Dock var problemet att, även om vi gillade varandra, så var vi mycket olika.
Jag var nykterist (typ), han drack hela tiden. Jag var en ascocial nolifer, han var ute och festade varje helg, kanske t.o.m. vardag.
Det gjorde vårt förhållande så mycket svårare, då jag faktiskt har en slags fobi för att vara runt mycket folk och tappa kontrollen (alltså dricka) på okända platser o.s.v. (jag är extremt neurotisk typ, haha).

Hursomhelst, vid slutet av förhållandet så hamnade jag i djup depression och jag var knappt kontaktbar, även om jag egentligen ville vara det. Han blev trött på mig och gjorde slut.
Jag sa att det var helt okej, att det var bäst så. Men då typ freakade han och sa att han ville försöka igen, så vi beslöt oss för det.
Dock hade han träffat en annan tjej en vecka innan han gjorde slut (och han var otrogen mot mig med 2 tjejer medan vi var ihop) och plötsligt så var det en jävla tävling mellan mig och henne, om vem som älskade honom mest och vem han skulle välja av oss.
Så jag blev så otroligt arg då det är helt respektlöst mot båda parterna och sa att jag aldrig ville se honom igen.

Och nu till det jobbiga: Jag hade aldrig känslor för honom undertiden vi var ihop, visst, jag älskade honom antagligen, som typ en bror, men inget mer. Och det är först nu, efter vårt breakup som mina känslor kom, antagligen nu när jag insåg att jag förlorat honom och börjat tänka på alla underbara minnen vi faktiskt hade tillsammans. Drömmer också ofta om att vi är ihop igen, och då är jag mer lycklig än vad jag någonsin varit tidigare...

Bör dock påpeka att han efter vårt breakup började sprida falska rykten om mig, avslöjade en av mina största hemligheter över hela internet och gav mig en könssjukdom...
Men trots det så saknar jag honom varje dag.

Dock bör ni veta detta, för att ni ska förstå att han inte var den enda som var elak i förhållandet:
*Jag ljög om i stort sett allt. Dock i rädslan för att han skulle göra slut, ingenting annat... t.ex. så sa jag att jag var oskuld när jag träffade honom, men i själva verket blev jag våldtagen 3 månader tidigare.
*Jag gick aldrig på saker med honom, då jag var så neurotisk som jag var, och rädd. Gick inte på hans stora spelning bara därför.
*Jag ville inte lära känna hans kompisar, då de verkade lite väl accepterande (typ som om han hade mutat dem). Dock insåg jag senare, efter vårt breakup, att så inte var fallet.
*Jag har extrema "trusting issues" och litade aldrig på honom (dock med anledning då han faktiskt var otrogen?), även om han verkade litade på mig.

Så frågan är:
Ska jag göra det jag funderat länge på nu, att jag tar kontakt med honom och typ.. pratar ut (och säger sanningen, all sanning)? Är det möjligt att det kan funka igen, då åtminstone jag lärt mig en läxa av vårt tidigare föhållande?
Är han värd det...?
(Han är "Det är komplicerat med -tjejen han träffade en vecka innan vi gjorde slut-" och vad jag har hört så har han svårt att gå vidare efter mig. Kan det möjligtvis vara så att han tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom?)

P.S. Om ni behöver fler detaljer kan jag försöka ge er det.

Förlåt för skitlång text. :s