På kyrkans barntimmar fick jag höra hur människan kom till. Jag hade aldrig hört hur det gick till och historien som följer har jag aldrig hört sen dess heller. Den gick ungefär så här:

Gud hade alltså skapat jorden men tyckte att det fattades något, så han skopade upp en näve lera och började forma den till en miniatyr av sig själv. Han knådade fram små fingrar och näsor och ögon. Nöjd med sitt verk satte han den döda lerklumpen i sin magiska ugn för att ingjuta livskraft i materien.

Men ack, leran satt alldeles för länge i den skållheta ugnen och lerminiatyren blev bränd. Gud suckade och kastade den förkolnade figuren över axeln och satte igång att göra ett nytt försök. Men också denna gång brändes leran, dock till en annan nyans. Och så fortsatte det, Gud skulpterade lergubbar, brände dem och kastade dem över jorden.

Men till slut blev det rätt. En alldeles obränd, alldeles perfekt varelse som Gud älskade. Men just som han såg på denna människa, som han älskade, insåg han att han också älskade alla de andra, som han kastat bort.

***

Vad har vi lärt oss? Gud är vit. Alla andra raser var misstag.