"Efter en tids medicinering har kroppen anpassat sig efter läkemedlets effekter. När medicineringen avslutas kan det ta en tid för kroppen att åter komma i balans – därav besvären.

Utsättningsbesvär är övergående. För att mildra obehagen brukar dosen av läkemedlet sänkas gradvis, så att kroppen kan anpassa sig lite i taget. För vissa läkemedel är detta väldigt viktigt, då kroppens reaktion annars kan bli mycket kraftig."

"Beroendeframkallande ämnen (till exempel nikotin och narkotika) påverkar hjärnans belöningssystem och ger användaren en känsla av välbehag. Detta ger upphov till ett fysiskt och psykiskt "sug" efter ämnet, och abstinensbesvär då användningen upphör.

Enligt Världshälsoorganisationen kännetecknas beroende av begär efter läkemedlet, abstinensbesvär, behov av allt högre doser och oförmåga att begränsa eller avsluta användningen av läkemedlet."

Jag irriterar mig så på att det hymlas så med vissa mediciners beroendeeffekt (exempelvis antidepressiva). Att beroende definieras av sug och att man behöver högre doser känns som en relativt ny formulering, just för att försvara dessa mediciner. Visst får man inte ett sug efter t.ex. antidepressiva, men det är väl ungefär lite som ett nikotinmissbruk? Man måste ha substansen för sitt välbefinnande, och slutar man tvärt så mår man skit. Detta p.g.a. att kroppen är "van" vid substansen.
Varför tror ni läkare är så noga med att påvisa att man inte drabbas av abstinens när man slutar med t.ex. antidepressiva, utan "utsättningsbesvär"?