Ett tjockt täcke av snö och mörka träd är allt jag ser långt nedanför mina fötter. Det stupar brant neråt, ett enda steg framåt är allt som behövs för att jag ska störta ner och ta mina sista andetag. Tanken på att jag nu kan välja att försvinna skrämmer mig inte det minsta. Jag är bara rädd för att ta det där sista klivet ut, att falla och släppa kontrollen över allt. En vindpust drar förbi och den kalla luften kyler ner mina bara händer som redan är stelfrusna. Det påminner om den isande kylan som min kropp fick utstå den där höstdagen för 6 år sedan. Den dagen som var början på mitt eget helvete.

Varför hade just jag hamnat i skiten? Var det mitt fel som alla sa? Det var nog mina tidigt utvecklade bröst som gjorde mig till en slampa, mitt bruna lockiga hår måste ju betytt att jag var en hora. Mina ärr och blåmärken gjorde mig till ett missfoster, för vilken frisk människa skadar sig själv?

Dem jag hatar mest i hela världen är personerna som var orsaken till att mitt helvete satte igång. Himmelen var molntäckt den dagen och solljuset kunde tränga igenom på endast några få ställen. Skolans längsta dag hade just slutat och det enda jag ville var att snabbt komma hem till min pappa. Jag valde därför att ta genvägen genom skogen, trotts att stigen brukade vara lerig, platsen var konstant i skygga utav träden och luften var alltid kylig. Skulle jag varit medveten om att tre killar i gymnasiet hade planerat att supa där samma eftermiddag, hade jag aldrig fått för mig att ta stigen genom skogen. Jag har aldrig gått förbi den där platsen sen dess. När jag tänker på skogen och stigen får jag rysningar, antagligen skulle jag få en panikattack om jag gick dit eftersom alla minnen skulle visas tydligare och rakt framför mina ögon.

En fråga jag ofta ställer mig själv, “Är jag oskuld?”. Även andra frågar mig, jag kan inte svaret. Jag brukade säga ja, men övergreppet i skogen kanske räknades? Vad vet jag, och vad visste jag då.

Jag tittar ner för sluttning en gång till. Träden nedanför växer så tätt att det inte går att se någon tydlig mark. Det är nu jag kan ta slut på det, jag kan slippa all skit. Alla rykten om att det inte var en våldtäckt som hände där i skogen, att det var en överenskommelse. Personers idiotiska idéer om att jag har sålt mig eller att jag legat med alla de tre killarna. Vissa säger att jag blottade mig i skogen för att jag ville få deras uppmärksamhet. Det finns massa olika rykten som går runt på skolan och bland människor i min stad om vad som hände där egentligen. Det var ingen förutom jag som visste vad som hade hänt, och jag kunde inte berätta. Det var äldre killar med hög status och mycket respekt som hade varit på mig, jag var en obetydlig 6:e klassare med ingen talan och fula framtänder. All skit och olika teorier som folk har sagt om mig och tror är sant, de kommer jag slippa höra och plågas av varje dag. Jag kommer inte bli påmind om hur osäker jag är och att jag inte vågat berätta för lärare, rektorer, klasskompisar och familj om vad som hände i skogen. För min egen teori om vad som hände var att allt var mitt fel, precis som vissa hade sagt till mig. Jag hade inte behövt gå genom skogen, jag skulle kunnat spring därifrån, det hade varit möjligt att undvika händelsen om jag gjort någon enstaka ska annorlunda.

Jag skulle kunnat sträcka på mig och sagt ifrån när jag blev utpekad som hora. Jag hade kunnat berätta vilka som låg bakom våldtäkten. Möjligheten att jag själv kunnat stoppa helvetet fanns där, men jag kastade iväg den. Jag fortsatte att stå med huvudet böjt och lät dem säga vad de ville, jag var feg. Det enda som krävs av mig just nu för att allt ska försvinna är att jag tar klivet ut från klippan som jag så länge velat, lätta från marken, trilla och försvinna.

Ovanför mig hänger ett ensamt och färglöst löv längst ut på en gren. Vinden drar i lövet och gör att de darrar, egentligen borde det redan ha fallit till marken, hösten är ju över. Men där hänger det, ett ensamt och färglöst löv. Hur patetiskt det än låter känner jag medkänsla med lövet. Ensam och färglös, vind som försöker dra ner mig och jag borde nog ha fallit, redan för längesen.