Hej!

Jag är intresserad av att skriva för ungdomar.se. Det jag undrar är: hur pass anonym får man vara? Måste man ha bild och hela namnet? Kan man få ha en pseudonym? Det skulle varit rätt coolt, eller hur? Rätt udda. Spännande liksom.

Iallafall. Mitt riktiga namn är Cecilia Stanley (pseudonymförslag: Unni Sithijan eller Psykedelia) och jag älskar att skriva.

Jag är 16 år gammal och bor i Helsingborg. För tillfället är jag dock inackorderad i ett litet rum i Burlöv utanför Malmö för att ha närmare till mina studier på Bryggeriets gymnasium i just Malmö.

Mina tidigare erfarenheter är frilans för CITY Helsingborg, där jag regelbundet skrivit krönikor under två års tid samt ett antal artiklar.

Jag slutade med det nyligen, och känner mig därför sugen på att skriva för andra att läsa igen. Här nedan bifogar jag en text.
Hoppas på svar!
MVH
Cecilia
__________________________

Cecilias textprov:

Moldavien, säger jag och ler mot konduktören. Jag har en modetidning i vänster hand och han tittar misstänksamt på mig. "Moldavien?" viskar han halvhögt med ett ansiktsuttryck jag beundrar för att vara vid den här tiden på dagen. Typ 07.33.
Jag trycker ner tidningen mellan mig och det tomma sätet, nickar lugnt, "Sätt dig" Han har blå, slätstrukna byxor och en vit skjorta med diskret ljuslila rutmönster. Håret är korpsvart och huden blek. Han har svarta stora pistolkulspupiller och jag gissar på Kina. Mårten, står det på namnbrickan. "Sätt dig", upprepar jag. Han skakar på huvudet. "Har du biljett?" Besviket lyfter jag upp min väska i knät och börjar rota runt bland musikspelare och nikotinblödande trasiga cigaretter. Jag vill säga sätt dig ner igen, men det skulle verka aningen desperat. Morgonsolen lyser upp halva mitt ansikte och jag kisar med ena ögat, några mahognyhårstrån lyser och dansar likt små känselspröt i ögonvrån.

Fönstret är inte tätat. Jag känner en svag bris av luft. Jag fortsätter rota i väskan, trots vetskapen om att jag inte har någon biljett. Jag hade gått förbi biljettautomaten på stationen som om den vore en tiggare, idag igen. Rektangulär, silvrig med en skärm som mun.

"Jag har inget biljett, Mårten", säger jag," får jag åka till Moldavien ändå?" Han kliar sig i pannan och suckar. Jag vill att han ska tänka det, än mer säga det; jävla idiot, säg det då. Säg det! "Slutstation är Malmö, tyvärr", säger han med en seriös ton. Som om jag vore värd det. "Malmö", säger jag fundersamt, "ligger det på Balkan?" Han sjunker ihop lite, som om jag dragit proppen ur hans vänstra axel. Han börjar gå. "Vänta!", ropar jag och en tant i sätet snett framför mig sneglar upp från sin morgontidning. "Mårten, vänta!"

Han vänder sig inte om. Fortsätter gå över tåggolvet med sina putsade konduktörsskor. Han går fort, men i kontrast till det rusande landskapet utanför fönstret ser det klent ut. Jag slår mina öppna händer på stolsryggen framför mig.

Huvudet är tungt och jag lutar mig tillbaka och blundar. Jag vet att Mårtens liv ser ut såhär: Han åkeråg såg mycket att han mår illa. Han låtsas att han gillar det. Han får pengar för det.

Detta är hans tur: Helsingborg-Malmö. Fantastiska landskap, inte sant Mårten? Brukar du också fokusera blicken på ICA MAXI RÅÅ, den stora grå klossbyggnaden med havet av slitna volvo-bilar framför sig och minnas kvällen du sicksackade fram mellan bilarna med ett leende på läpparna och en Andrea i din hand och rus i huvudet. Hur ni barfota sprang mot kullen med lätta sommarbrända fötter. Hur ni tältade under det lilla paraplyet och byggde eiffeltorn av halstabletter och skrattade så att ni föll ner i gräset med slutna ögon och kramp i magen. Hur ni kisade mot solen som gick ner bakom fältet och beundrade vindkraftverkens glödande kanter i ljuset.

Han åker tåg så mycket att världen inte är stilla när han sätter foten på stationen. Han låtsas att han gillar det. Han får pengar för det. I sängen på kvällen rör sig väggarna och han drömmer om biljetter som regnar ner från himlen och panikslaget försöker han stämpla de alla.

Vi glider in i Malmö. Jag har inte sett skymten av Mårten sedan han gick. Kanske har han undvikit min vagn. Klättrat ut och klamrat sig fast med krampaktiga rörelser och vind som klistrat honom vid utsidan och in i nästa vagn. Jag klandrar honom inte. Vi stannar. Jag tar min väska och trycker ner tidningen i den klibbiga påsen vid sidan om mig. Tålmodigt väntar jag medan medresenärerna vadar fram genom det osynliga cementhavet som verkar förhindra deras gång. Glasögon, kutrygg, död räv runt axlarna. En indier. En pojke med skateboard och mopisg uppsyn. Jag stiger av. Lilla stationsuniversum, tänker jag och fokuserar blicken på det röda stationsskelettet i taket och dess grå fönster. Tegel. Rök. Klappande converse.

Människorna är så tydliga i ljuset. Alla deras färger. Pocketbutiken är belamrad från golv till tak och en behaglig doft av nybryggt kaffe slår emot mig.

Jag köper en pappersmugg och slår mig ner på trappan utanför och ser ut över Petribron. Vattnet i kanalen glittrar frenetiskt. Staden är i full rörelse. Det monotona ljudet av trafik är som ett surrande band som spelar in resten av ljuden. Ett klick från en tändare snett bakom mig. Steg mot stengolv och någon slår sig ner bredvid mig. Tystnad.

"Jag glömde fråga om din adress", säger Mårten och drar in rök så att kinderna blir som två gropar under kindbenen. "Jaha", säger jag. "Vadå då?" "Ja, så att jag kan skicka räkningen", säger han uttrycklöst. Jag rynkar ögonbrynen och öppnar munnen för att säga något men stänger den igen och tar en klunk kaffe.

"Behöver jag påminna dig om att jag har gått av tåget?" säger jag och hinner knappt avsluta meningen innan han påbörjar sin. "Jag har nog sett dig", säger han och blåser ut rök som fångas upp av vinden och skingras mot mitt ansikte. "I två veckors tid har du suttit där och skrivit i ditt lilla patetiska block som om du hade något att berätta" Host. "Utan biljett dessutom""

Jag ler mot plastlocket på muggen. Mårten kan prata. Bra dessutom. Ingen skånska. Rösten är klar och orden raka, hör hemma uppåt landet. "Mårten", säger jag. "Vad ska du göra åt saken?" Han suckar och skakar på huvudet. "Titta där", säger han plötsligt och pekar på en man på andra sidan kanalen. "Det kallas anakronism"

Jag tittar frågande på honom. "Ja, ser du inte vem det är?" Jag skakar på huvudet och tittar på mannen på andra sidan kanalen igen. Plötsligt inser jag att mannen är färglös. Svartvit. Som utklippt från ett gammalt plåtfotografi. Han flimrar och konturerna rycker. Långsamt går han över bron med en käpp i höger hand. Frånvarande blickar han ut över kanalen. Försjunken i tankar. Ingen verkar ta någon notis över att han går där.

Mårten tittar på mig och nickar. "Mihai Eminescu", säger jag andlöst.

För att slippa inblandning av rättsväsende, som Mårten väljer att uttrycka det, ber han mig fylla i ett papper. Adress, personnummer, underskrift. Vi skakar hand, ett redigt handslag, som om vi kommit överens om något bra. Just i den sekunden, när jag står där på centralplan, med Mårtens hand i min och solen i ryggen känner jag mig som en riktig affärsman. Efter handslaget vänder han sig om och går tillbaka in mot stationen. Metalldekalerna på hans portfölj glimmar till en sista gång. Veckan därpå får jag ett brev. Jag öppnar det med en kniv sittandes på diskbänken och drar ut innehållet. En biljett till Moldavien, tur och retur.