Har trillat in en skribentansökan. Säg vad ni tycker!

------------

Namn: Dante Stjernberg

Ålder: 18

Bostadsort: Stockholm

Hejsan!

Jag är 18 år gammal och går just nu sista året på gymnasiet. Jag går i en skola som heter Nackademin Norra, där jag går samhälle och ekonomilinjen. Det ska nu tilläggas att jag är helt ointresserad av ekonomi, så att jag går den är här linjen är oklart. Kontentan av det hela är att jag är missnöjd med mitt gymnasieval – jag gillar att skriva inte att räkna. Jag är väldigt intresserad av både musik och film, min bästa vän och jag brukar besöka biografen minst en gång i veckan, allt ska ses. Mina meriter är rätt limiterade, jag jobbar just nu som personlig assistent åt min handikappade bror när jag har tid, och har gjort det i snart ett år. Förutom det så består min arbetserfarenhet endast av generell högstadieprao på 7-Eleven. Jag har aldrig haft en blogg eller liknande förut där jag har publicerat texter, jag har alldeles för stor prestationsångest för det. Så mina texter har bara mer eller mindre legat och skräpat på datorns överfyllda hårddisk. Men jag tänkte nu att jag skulle ge detta ett försök, då det skulle hjälpa mig på flera plan, samt hjälpa mig göra av med rastlösheten. Jag grävde upp en text som jag skrev för ett tag sen:

En mer eller mindre kärleksförklaring till min idol
Av Dante Stjernberg

Jag älskar Bruce Springsteen, nästan på ett ohälsosamt sätt – jag är besatt helt enkelt.
Många gånger har jag fått frågan vad det egentligen är som är så bra med Springsteen, ställer man den frågan överhuvudtaget kan man omöjligt förstå anser jag. Jag har i mina dagar endast hört ett bra svar på den här frågan, och det svaret har endast skrapat på ytan vad det innebär att vara ett hängivet Springsteen-fan.Brian Fallon, sångare i bandet The Gaslight Anthem berättar i en intervju: ”Inside that casette [han pratar om albumet Born To Run] was the ticket out, that gave me hope growing up, this is like the key to the engine, this one's gonna get me out.” Brian Fallon sätter huvudet på spiken. Om det är någon som har gett mig hopp under min gymnasieskolgång som har varit så fylld av ångest och otrygghet så var det Bruce Springsteen.

Jag kommer ihåg en tidig morgon, november 2008 – det är mörkt ute, det regnar och jag ligger efter i en hel drös med skolarbeten, ångesten ligger som ett moln över mig. Min iPod väljer då att spela låten Hungry Heart, tack vare the miracle of shuffling. Eftersom att detta också är en live-version som spelas, så hör jag hur Springsteen peppar publiken och får dem att sjunga med. Jag får ett stort leende på mina läppar, jag ler länge också. Jag försöker dölja mitt leende med mina händer eftersom att samtliga på bussen kan skåda mitt leende. Jag glömmer nu plötsligt bort var jag befinner mig någonstans – nu är jag i min drömvärld, och jag fylls av ett lugn, tyngden från mina axlar har lyfts.
När jag går av bussen märker jag att jag håller huvudet lite högre upp, och att jag går med rakare hållning, jag kanske kan klara mig igenom den här dagen trots allt.

Springsteen började verkligen betyda något för mig när jag såg filmen Reign Over Meför några år sedanmed Adam Sandler och Don Cheadle, som egentligen är en rätt medioker rulle.
Men i en scen så berättar Adam Sandler för Don Cheadle hur han förlorade hela sin familj, fru, barn - till och med hunden i attackerna vid 9/11. I bakgrunden så spelas låten Drive All Night – jag börjar storböla. Notera nu att den här scenen inte alls hade funkat utan den här låten, min svarta humor hade nog faktiskt fått mig att börja skratta om jag såg Adam Sandler i skägg och långt hår gråtandes. Men låten bidrar till en slags melankolisk känsla som scenen behöver för att fungera. Nu, cirka tre år senare så har jag i iTunes spelat Drive All Night hela 334 gånger.

Min första konsert med Springsteen var på Ullevi sommaren 2008, och efter mycket efterforskningar och bootleg-lyssnade innan konserten så inser jag att chansen att min absoluta favoritlåt ska spelas är mycket om inte extremt liten. Den hade spelats en gång under 2008, och innan det så spelades den senast 1980. Jag var alltså out of luck trodde jag. Men efter en av Springsteens så kallade ”radioklassiker” I'm On Fire, så hör jag hur trummisen Max Weinberg räknar in med sina trumpinnarna – detta blir med all säkerhet en lugn låt. Jag hör då de första tonerna på Roy Bittans piano, jag kan knappt tro det, Drive All Night spelas. I 9 minuter och 44 sekunder så är jag helt tyst, jag är i ett euforiskt tillstånd. När Clarence Clemons spelar sitt saxofon-solo så fäller jag en liten tår – det är första gången jag någonsin fäller en tår framför någon av mina kompisar, och hittills den enda gången.

När jag sitter och skriver detta har jag hunnit se Bruce Springsteen live fem gånger, jag har stått i rusk och regn för att få de bästa platserna, och det har varit värt det varje gång. Ovannämnda är bara två av säkert hundra betydelsefulla Springsteen-upplevelser jag har haft hittills, jag skulle kunna sitta i evigheter och skriva om Bruce Springsteen och allt runtomkring honom. Men jag får helt enkelt spara det där snacket till obskyra Springsteen-forum, där jag hängivet och passionerat kåserar om min största idol på heltid.