Hej! Jag heter Frida Österlind och jag är 15 år (fyller 16 i oktober). Jag bor i Täby som ligger lite utanför Stockholm. Jag är en väldigt vanlig tjej; ganska söt, bra i skolan, har många vänner, en bra familj och hyfsat med pengar. Det som gör att jag sticker ut är att jag är bisexuell. Nyligen kom jag på mig själv med att tänka; ”Wow, fan vad hon var snygg. Henne skulle man inte banga på att ha som flickvän”. Tidigare har jag bara tänkt att jag vill se ut som olika tjejer, inte att jag faktiskt vill ha dem. Jag har bara blivit kär i killar hittills, men jag känner mig attraherad av tjejer också. Så jag antar att jag är bisexuell. Det känns konstigt att säga så om mig själv eftersom jag är galen i killar, men det ska ändå bli spännande att se ifaal jag kan utveckla starka känslor för tjejer också.

Jag älskar att skriva, jag gör det hela tiden. Så fort jag är upprörd skriver jag ner exakt vad jag känner, det kan vara i ett sms, på datorn, på handen eller bara på närmsta pappersliknande föremål. Det är verkligen skönt att få ur sig allt och om jag inte får prata om eller skriva ner min frustration blir jag galen. Jag klarar inte av att hålla saker inom mig, det bara måste ut. Jag funderar på att bli journalist eftersom jag har hört att jag har talang för skrivandet, men jag har inte bestämt mig än. Det skulle vara en jättebra erfarenhet och merit att få skriva på er hemsida. Förhoppningsvis skulle det också hjälpa mig att utveckla skrivandet och förbättra mitt språk.

Jag har valt ut en text jag skrev förra året om vad jag tycker om dödsstraff. Jag har väldigt många åsikter och älskar att diskutera om viktiga saker.

Jag hoppas att jag blir den lyckliga som får skriva på er hemsida.

Kram Frida

Mina åsikter om dödsstraff
Mord. Det är det vidrigaste brottet en människa kan begå. Att ta en medmänniskas liv, ibland utan anledning, jag kan inte komma på något värre. Det viktigaste av allt, mördaren tar inte bara ett liv, utan förstör även de anhörigas för all framtid. Därför förstår jag till viss del de som anser att mördaren ska utsättas för samma öde som dess offer.

Jag tycker därmed inte att det är rätt, tvärtom, jag är starkt emot dödsstraff. Varför får staten döda, men inte privatpersoner? För att förstå hur jag tänker, föreställ dig följande situation:
– Jakob, gå till rum 13. Du har ett jobb.
Jakob går genom korridoren och öppnar dörren det står 13 på. Mitt i rummet står en stol, på stolen sitter en kvinna fast. Kvinnan försöker förtvivlat att slita sig loss samtidigt som hon gråter och skriker.
– Jag är oskyldig, snälla låt mig gå! Jag har en dotter, snälla, hon klarar sig inte utan mig! Du kan inte göra såhär, jag har inte gjort något fel! ber kvinnan förtvivlat.
Jakob går fram till strömbrytaren med kvinnans hejdlösa gråt i öronen. Plötsligt blir det tyst. Jakob går ut ur rummet utan en blick på modern han nyss mördade.

I ovanstående scenario ser man tydligt att inte bara brottslingen får lida, flera andra personer påverkas också.

Vi börjar med huvudpersonen, den så kallade mördaren. Antag att kvinnan har dödat en person och åkt fast för det, hur kan dödsstraffet lösa något? Visst, hon kan aldrig mörda igen, men tänk om det var en engångsföreteelse? Tänk om hon blev hotad, våldtagen eller slagen och hon i ren desperation tog en kökskniv och knivhögg personen hon för tillfället hatade? Förtjänar hon verkligen att dö för det?

Om vi vinklar det åt andra hållet och säger att kvinnan var oskyldig, då är det ingen tvekan om saken. Ingen, absolut ingen, kan tycka att det är okej att döda en helt oskyldig människa. Det är mitt tyngsta argument; att om man tio år senare upptäcker att kvinnan var oskyldig, kan man aldrig göra det ogjort. Det enda som behövs är ett misstag från polisens/domarens/juryns sida. Att vi inte kan återuppliva människor som har gått bort är ett faktum och därför är dödsstraff något som aldrig går att ändra på. Dödsstraff är med andra ord ett straff som gäller för all framtid.

Oftast har den dömde någon anhörig; en släkting, partner eller barn. Om brottslingen istället hade dömts till fängelse hade han/hon åtminstone kunna ha kontakt med sina nära och kära.

Den tredje personen i situationen är någon de flesta inte ägnar en tanke åt, nämligen den som måste göra statens skitjobb. Visst, scenen jag målade upp kanske var något överdriven, men en människa dödas inte av sig själv. Någon måste dra i en spak, trycka på en knapp, ställa in en timer eller liknande. Personen som har det som yrke kan omöjligt fungera normalt i samhället. I princip ingen mänsklig varelse kan undgå att bli påverkad av att dagligen släcka någons liv för alltid. Jag bli illamående bara av att tänka på det, hur kan myndigheterna utsätta en medmänniska för ett sådant grymt dagsverke?

Ovan har jag förklarat varför jag är emot dödsstraff och nu ska jag komma med en alternativ lösning, nämligen fängelse. Straffet skulle inte vara under två, tolv eller 62 år, utan under en hel livstid. Med det menar jag att man ska sitta i sin cell ända tills man tar sitt sista andetag. På det sättet kan mördaren inte döda igen, men om det senare kommer fram att den dömde är oskyldig finns det möjlighet att ta tillbaka domen.

Om man skulle ge en mördare två alternativ; antingen att dö en smärtfri död, eller att sitta instängd resten av livet med enbart sitt dåliga samvete och skuldkänslor som sällskap, skulle denne förmodligen välja det första. Som jag skrev i början av denna text anser jag att mord är det värsta brottet en människa kan begå och jag tycker därför att det hårdaste straffet ska tilldelas brottslingen. Fängelsestraffet skulle fungera som avskräckande exempel, alltså ett hårdare straff för den skyldige och förhoppningsvis också minska morden.

Mina åsikter kan sammanfattas med en enda mening: byt ut det permanenta dödsstraffet mot en livstid av ånger och tid att tänka över vad man har gjort.