Namn: Isabell Karlsson
Ålder: 16 år, 17 senare i år,
Bostadsort: Vittsjö, utanför Hässleholm.
Allmän information: Jag heter Isabell, men kallas Bella och går it-media programmet på John Bauer gymnasiet i Hässleholm. Jag skriver mycket på fritiden, dock blir det mest små texter, som dikter. Men skriver även andra saker. Texten som är här under är mitt bidrag till min klass webbtidning och det är en krönika. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer.

Text:
KAN MAN VARA FEL?
Att bli anklagad för att vara fel eller onormal. Det är det många som har upplevt, och jag berättar min version. Att mobba en annan människa, det måste kräva en hel del, jag förstår inte hur man kan göra det. Alla är olika det vet väl alla?

Hur kan man anklaga en människa för att vara fel? Jag vet inte, men tydligen finns det väldigt många anledningar till att göra det. Alla vet ju att ingen är perfekt och att det inte finns någon direkt definition av ”normal” men ändå finns det alltid de som hittar något som de tycker är fel. Alla är olika och det är det som gör att alla är vackra på sitt sätt.

Den största delen av min uppväxt, fram till gymnasiet var jag den personen som var fel. Jag fick aldrig höra någon direkt anledning men ändå var det fel på just mig. Och precis som alla andra mellanstadiebarn ville jag vara precis som alla andra. Men så fick det inte vara. Jag fick höra en hel del ord, som inte någon ska få höra. Att vara en osäker trettonåring och samtidigt få höra att man är en ful jävla hora, det tär på en. Som trettonåring hade jag inte ens kysst någon, hur skulle jag då kunna vara en hora? Men jag tog såklart för givet att det var sant. Jag måste ju ha gjort något fel, men innerst inne visste jag ju att det inte kunde vara så.

Eftersom jag aldrig fick veta vad jag hade gjort för fel visste jag inte hur jag skulle göra för att bli ”rätt”. I början visste jag att det inte var mig det var fel på, för det var väl så? Men efter ett par år, så var jag tvungen att inse att det var mig det var fel på. Vem skulle det annars vara? Jag tog förgivet att jag var ful, tjock och en jävla hora. Att få höra ord som dessa varje dag under en längre tid, det tär på en. Det kanske inte verkar så, men varje ord är som ett hårt slag rakt mot ansiktet. Flera gånger om dagen, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Det är som en misshandel, varje dag.

Det var flera år sen nu, men jag har fortfarande inte insett att det inte är något större fel på mig. Mitt självförtroende är fortfarande på botten, men jag tar mig uppåt. Men alla klarar inte det. Om alla hade klarat det hade vi inte haft något större problem, men fortfarande. Ingen är fel, för man kan inte vara fel. Det finns inte två människor som är exakt likadana, alla är olika. Det är det som så spännande och bra.
Isabell Karlsson, Tomten