Trillade in en skribentansökan. Läs och säg vad ni tycker!

----

Hejsan!
Jennifer Wiippola är mitt namn, jag är 19 år gammal och bor i kyliga
Gällivare. Jag skriver texter regelbundet eftersom det är ett av mina
största intressen. Det vore himla roligt att kunna göra någonting av
detta, så jag funderar om ni kanske behöver en extra skribent? Jag
skriver det mesta; filmrecensioner, artiklar, reportage, krönikor,
kåserier, och så vidare. Jag tog studenten 2009 från gymnasiet där jag
gick samhällsvetenskapliga linjen med inriktning mot media. Under
skoltiden skrev jag i vår skoltidning Lasta Fetah. Jag har även
skrivit och fotat åt Norrländska Socialdemokraten, samt varit
ungdomsredaktör i en tidning som ges ut av vårat gruvbolag LKAB. Jag
hade även en egen del av deras hemsida.
Jag har bifogat inte bara ett utan två dokument. Ena dokumentet
innehåller en krönika, andra innehåller en intervju jag gjort. Hör
gärna av er oavsett om ni är intresserade eller inte! Jag är medveten
om att ni inte kan betala ut någon lön.
Vänliga hälsningar
Jennifer Wiippola
---------

Kristian Anttila väntar inte längre på livet

Kristian Anttila är mannen som inte är rädd för att säga vad han tycker. Han framställs som lite av en rebell. Han är vild, han är galen, och han lever efter devisen "sex, drugs and rock'n roll". Eller...? Jag tog mig ett snack med honom för att få veta mer.
När jag pratar med honom befinner han sig i studion, och han blir glad när han får höra att folk här i de lappländska skogarna uppskattar honom.
- Vad roligt att även folk i Gällivare gillar det jag gör! Du får hälsa de berörda.
Själv har han inte varit i Norrbotten på eget bevåg, men han har gjort några stopp i landskapet när han varit på turné. Senast var under Piteå dansar och ler.
- Det är svårt att få ett representabelt intryck av folk när man är en så kort stund på varje plats, men jag måste säga att gästfriheten hos norrlänningarna känns större än på andra ställen. Det känns som att ni uppskattar att man åker hela vägen dit.

Själv är han bosatt i Göteborg. Han gör musik på löpande band och just nu snurrar hans låtar "Smutser" och "Västra Frölunda" ofta på radion i sällskap av hans nya jullåt "Sång för trolösa".
De som lyssnar närmare på hans texter vet att de inte så mörkläggande och upplevs ofta som ganska provocerande.

- En vanlig missuppfattning när det gäller mig är att jag skulle vara så vild och galen. Jag är egentligen jäkligt tråkig. Jag sitter hemma och vattnar blommor och dammar hyllor, liksom. Den sidan får man inte se så mycket av i kändisskapet.

Han kan förstå att folk byggt upp denna illusion av personen Kristian Anttila.

- När man åker ut på turné är det som att fara på semester. Man släpper lös lite. Dessutom känns det som att folk har ett behov av att snappa upp en egenskap och sedan fokusera på den och förstora den.

Han tror att en av de saker folk kan lockas av när det gäller honom är att han vågar vara äkta.

- Jag är människa, med många bra sidor men även dåliga sådana också. Jag skäms inte över det. Jag är ärlig.

Kristian Anttila är öppensinnad och hoppas att han kommer att vara det även i framtiden. Speciellt när det börjar bli dags att skaffa familj.

- Det bästa är om jag kan acceptera mina barns val i livet. Det viktigaste är att de trivs. Det gäller alltid att må bra i stunden, för det är ingenting annat som spelar någon roll. Om jag mår dåligt spelar det ingen roll vad jag gjort tidigare i livet, liksom. Det gör varken till eller från om jag blivit rik till exempel.

Kristian Anttila har gått igenom många stadium i livet och varje låt han gjort speglar en del av det.

- "Smutser" behandlar en tid då jag kände att jag var svartmålad. Jag hade levt instängt. ”I hela mitt liv har jag väntat på livet”, som den börjar med. Jag skapade en liten figur, en pojke vid namn Smutser. Jag hade precis passerat tjugo och det var en svart period. Plötsligt fick jag nya vänner och började leva lite rövare. Jag ville ha reaktioner.

Kristian Anttila vill gärna ta sin musik ännu längre än han redan gjort. Han tycker även att det är viktigt att få någonting tillbaka, att få respons från folket.

- Det är en stor och viktig del. En annan målsättning jag har när det gäller musiken är att behålla glädjen till skapandet och till musiken. Ibland har jag haft press på mig att prestera och leverera och då har det känts som vilket tråkigt skrivbordsjobb som helst.

Var Kristian Anttila dyker upp härnäst återstår att se. Kanske han återvänder till Kina, där han varit för inte allt för länge sedan.

- Det var riktigt kul, jag har aldrig varit längre än till Mallorca tidigare. I Kina spelar det ingen roll om man sjunger på svenska eller engelska, de hör ändå ingen skillnad.

Ser vi honom inte där, kanske vi hittar honom hemma. Bland blommor och dammiga hyllor…

-------
Alla norrbottningar är inte födda på skidor

För inte så länge sedan kläckte jag den förträffliga idén att jag skulle damma av mina längdskidor och ge mig ut på en tur. Att skidåkning är en utmärkt träningsform för hela kroppen är ett välkänt faktum och det var någonting jag hade i bakhuvudet, dessutom bor jag i samma stad som både Charlotte Kalla och Marcus Hellner. Jag lyckades övertala en god vän att följa med på min debutrunda, trots att jag vet att han är en van åkare. ”Äh vadå, skidor är väl ingen konst för mig, jag är ju vältränad och dessutom norrbottning i själ och hjärta”, resonerade jag.

Vi gav oss i väg klockan åtta en lördag morgon, pigga och alerta. Jag var så vaken så att jag till och med fick på mig en varm tröja och en mössa. Att mössan blev avig och tröjan bak och fram är en helt annan sak. Min vän skejtade iväg och glad i hågen tog jag sats med mina 1,90 meter långa skidor för att göra detsamma. Döm om min förvåning när det gick bakåt istället för framåt. Så skulle det väl inte gå till? Tydligen krävdes det teknik för att få skidorna att röra sig åt rätt håll.

Det tog inte länge innan jag hittade tekniken och kunde susa iväg. Det gick smidigt och galant, småbackarna tog jag som ingenting och jag riktigt kände hur cool och proffsig jag var trots att det var Håkan Hellström och Scatman som ljöd i mina lurar. Snart kom jag till en brant backe som svängde en aning åt höger, mot en viadukt. Bara det var illa nog men jag var ju både oövervinnerlig och odödlig så jag gasade på. Plötsligt såg jag spåret passera vid sidan om mig medan jag for rakt fram i full karriär, ut i skogen och över smågranarna med armarna desperat vevande åt alla de håll. Så mycket för att vara oövervinnerlig.

Jag fick stopp till slut, även om det låter osannolikt, och det var då jag upptäckte bostadsområdet jag hamnat i och de tillhörande människornas uppspärrade ögon. Jag kan lova att de tänkte ”vad var det där, en skadeskjuten älg?”. Diskret fällde jag upp kragen på jackan och drog ned mössan över ansiktet så mycket som det bara gick utan att jag skulle riskera att krocka med en trädstam, sedan tog jag helt enkelt mina skidor under armen och vandrade tillbaka till spåret. Där mötte jag min vän som var på väg mot bilen igen. Han upplyste mig om att vi varit ute i två timmar. Han sade även hur långt han åkt, men den sträckan är så lång så pappret tar slut om jag försöker skriva ut den. Jaha, tänkte jag i alla fall, då har jag ju åkt en fruktansvärt lång bit, blev min stolta slutsats.

Vi kom fram till bilen ganska snabbt. Även jag. Jag gjorde misstaget att se efter hur långt jag åkt. Vad blev sträckan? En kilometer. Detta är någonting jag inte kommer att erkänna för min vän, då kommer all min stolthet försvinna snabbare än du kan säga ”fjant”. Den som påstod att alla norrbottningar föddes på skidor måste ha varit en stor optimist som inte hade den blekaste aning om vad han eller hon pratade om.