Hej, förlåt om det här blir en aning tragikomiskt eller stereotypiskt. Jag känner mig oftast så. Och tusen av tusen gånger är jag vilsen. Förmodligen söker ni någon käck och glad person som skriver käckt och glatt om livets med- och motgångar och även om det inte ser ut som det just nu så kan jag också vara det, skriva så! Enkelriktat, målmedvetet och kärnfullt. I mina mer personliga texter är jag alldeles för ostrukturerad, jag hittar på synonymer till synonymer och kommer ingen vart. Det är ju inte riktigt meningen, aldrig någonsin, men jag liksom fastnar i mig själv. Behöver en riktning att gå mot, ett ämne att hänga julgransljus runt och på riktigt sätta mig in i det. Ibland känns det som att ord är det enda jag kan hantera.

Men för att vara mer konkret då. Jag heter Jessica. Är tjugo fyllda år och har precis flyttat till Växjö för att studera biblioteks- och informationsvetenskap. Jag är intresserad av dialekter, litteratur och havsliv. Jag tycker om att skriva, vad som helst egentligen, bara jag skriver. Jag vill också tillägga att jag är en bitter språkpolis som avskyr människor som bland annat inte kan skilja på ”de” och ”dem”. Jag har sedan i slutet av 2008 skrivit om böcker som jag har läst på en blogg, tillsammans med en vän. Det händer inte så mycket på den fronten för tillfället, mycket på grund av ny stad, ny skola och alla nya anpassningar som kommer därefter, men jag har bestämt att från och med september avverka minst en klassiker i månaden. Annars har jag gjort något korrekturarbete för en kompis förlag, men inget av meritvärde.

Text 1: recension av Elin Ruuths ”Fara vill”

Flera gånger har jag gått förbi hyllorna, utan att veta vad jag letat efter. Ett mållöst sökande på något glömt. Hur jag lyckades tappa bort en av förra årets mest pirriga utgivningar vet jag inte, men jag fann den till slut, mycket tack vare F., för att hon rörde den upp till ytan i mitt minnessåll.

För att hitta den måste du gå förbi alla deckarskrymslen och ljudboksvrår, passera djungeln med skönlitteratur, kliva över stupade ord begravda under ett tjockt lager damm. Och när du är nära på att ge upp, står du mitt framför den.

Den väger inte så mycket. Syns knappt mellan de bredare ryggarna. Texterna är korta och kortare, hänger som lösa trådar, men sammanbundna som knutna lakan till ett flyktförsök. De handlar om allt från Beethovens hjärta till underhavs-filmer, om ingentinget och alltet och det där emellan. Och även om jag vill bromsa upp, ta in orden stavelse för stavelse, kan jag inte; läsningen blir lite grann som en tecknad snöboll som har kommit i rullning i en nerförsbacke, förstår du? Eller som att hetsäta en väldigt god bakelse, fast man vill spara den till senare. Det går inte. Det går bara fortare och fortare.

Sedan kraschar du mot ett träd, eller så upptäcker du, till ditt förtret, att inte ens en liten bit av Budapest (min favorit) har sparats i mungipan. Och vad minns du? Ingenting. Bara fragment. Meningar som stannar kvar lite längre.

Allt har ett slut, så ock Fara vill, skriven av Elin Ruuth.

Text 2: recension av Nicole Krauss' ”Great house”

Hur mycket jag än vänder och vrider på det, verkar jag inte kunna hitta rätt, för att på bästa sätt beskriva Nicole Krauss' senaste roman, Great house (på svenska: Det stora huset). Den har en svårförklarad komplexitet som är både utsökt och trasslig/omvägar. Litegrann: en tät skog att gå vilse i, för att den inte har ett specifikt slut.

Det slutar med att jag ritar en karta. Som börjar vid Nadia, den ensamma författaren, men det är inte säkert att det är där berättelsen startar. Nadia är en av fem jagperspektiv, som får utrymme mellan dessa pärmar. För att hålla dem isär, binder jag sidenband vid deras handleder, lägger detaljer på minnet; tonlägen, namn, färger. Alla dessa historier blir som öar i ett stort hav. De handlar om relationer till människor och ting, att minnas och att längta/sakna; den ena starkare än den andra.

Det är meningen att kartan ska hjälpa mig att inte förlora mig i all information, som att slänga smulor på vägen där jag går. Och ändå gör jag det, tappar bort huvudleden, om det nu finns en sådan när ingenting sker i kronologisk ordning. Jag får lista ut vägen ur skogen själv, lägga färdigt pusslet på egen hand. Antingen det eller att bli uppäten av hajar eller kannibaler.

Från ett fågelperspektiv ser jag sakta men säkert hur alltfler av dessa öar kopplas ihop med varandra. Det är fascinerande, hur de förbinder sig med, och påverkas av, varandra, något de inte vet om själva.

Ursäkta förvirringen mellan skog/hav(öar) (även om det finns likheter dem emellan, läs novellen Musiken av Johanna Ekström i Titta hon kryper), jag är själv fortfarande något bortkommen och det som i början skulle vara ett försök att "skriva mig loss" från Great house har fallerat totalt. Jag försökte redan efter två-tredjedelar ta en paus från läsningen, men jag kunde inte sluta tänka på pappan och Dov, Isabella och Yoav, Lotte och Arthur, och det där omnämnda skrivbordet och Daniel Varsky, vem det nu var. Kan. Inte. Sluta.