Första skribentansökan har trillat in nu. Säg vad ni tycker!

----------

Josefiné Andersson

Jag är en väldigt kreativ, nyfiken och envis person som ständigt har massa saker på gång. Jag älskar att testa nya saker, har ofta nya idéer och ser till att genomföra det mesta - med min envishet och målmedvetenhet så fungerar det oftast väldigt bra. Jag ser till att lyckas.

Sen jag lärde mig skriva har jag älskat det. Jag sa redan som 7-åring, när jag skrev mängder med berättelser, att jag skulle bli författare. Snart började jag även skriva dikter och låttexter och sedan också krönikor. I dag skriver jag allt som går att skriva, gör intervjuer, bloggar osv. Jag drömmer fortfarande om att bli författare, men även låtskrivare och krönikör eller journalist.

Nu vill jag väldigt gärna börja skriva för en tidning eller någon site på internet. Och det är ju lättare sagt än gjort. Tidigare har jag bara skrivit för en website ett kort tag, men utöver det skriver jag bara för egen del, bortsett från skrivarkurser så har jag ingen egentlig utbildning och därför är det inte lätt att hitta någon/något att skriva för.

Jag gillar även att fota, men tycker inte själv att jag är bra på det, även om många andra har sagt det. Skickar med några bilder i alla fall.

Därför håller jag nu tummarna för att få skriva för er!

Den som älskat aldrig glömmer

En fråga jag ställer mig ibland är hur lång tid det tar att komma över ett förhållande. Många i min närhet har snabbt ersatt gamla förhållanden med nya, avsiktligt eller oavsiktligt. Ibland är man så olycklig att man inte klarar av att vara ensam och bara vill finna en ny kärlek, andra gånger handlar det snarare om att man träffat en ny och det är orsaken till att förhållandet tar slut. Och oavsett om det tidigare förhållandet varit bra eller inte så var det ändå ett förhållande, något som med största sannorlikhet innehöll kärlek om inte annat så i varje fall i början och även om man i slutet kanske bara sårade varandra så lär man också ha delat lyckliga och fina stunder. Kan man då bara komma över det i en handvändning och gå från att dela sina dagar med människan till att inte ens tänka på honom/henne mer?

För att ta ett exempel. Jag har en nära vän som tidigare i år avslutade ett förhållande som varat i många år, för att sedan gå direkt in i ett nytt förhållande. Hon bor nu ihop med sin nya pojkvän, de är förlovade och har ett förhållande som är så mycket bättre än hennes förra och man kan se att hon är lycklig nu. Men på andra sidan vägen från deras lägenheten ligger den lägenhet där hon bodde med sitt ex en tid. För några veckor sen kunde jag inte låta bli att fråga henne; tänkte hon någonsin på den tiden som varit när hon såg det hus där hon bodde med sin f.d. pojkvän? Ja, självklart gjorde hon det, i varje fall i början. Hon har ju så mycket minnen därifrån, så det vore väl konstigt om hon aldrig tänkte på det. Men nu tror jag i alla fall inte hon tänker på det lika mycket, även om det fortfarande inte var länge sen det tog slut mellan dem så är ju ändå den tiden förbi, och på något sätt måste man nog försöka glömma det gamla för att kunna ta emot det nya, även om det är svårt.

Jag tror det, till viss del, handlar mycket om hurvida man är nöjd med det man har idag eller inte. Saknar du ditt ex och är missnöjd med ditt nuvarande förhållande så är det klart du påminns om det du saknar mer. Men att låta blicken stanna på det där huset lite extra länge första gångerna du går förbi och att stirra lite extra länge när du råkar hitta en bild på honom/henne som du inte sett på länge är normalt, det gör nog de allra flesta. För faktum är att hur nöjd du än är med det du har i dag och oavsett om du saknar det du hade innan eller inte så delade ni ändå något speciellt, något som var unikt för just er två, något som faktiskt var speciellt på något sätt. Om du bara kan glömma det utan att det lämnar ett spår i dig, ja, det vore konstigt. Som dikten min mormor hade på väggen berättade; "Den som älskat aldrig glömmer, den som glömt ej älskat har. Den som älskade men glömde, visste ej vad kärlek var".

"Jag älskade henne mer än något annat. Hon var den viktigaste personen i mitt. Min bästa vän. Och hon skulle aldrig lämna mig, aldrig någonsin. Jag minns hennes nummer än i dag - 7 28 38. Kanske för att jag fortsatte ringa det så länge. I hopp om att någongång få ett svar. Höra hennes röst en enda gång till. Kanske höra henne säga "vi ses och hörs och syns" och känna i mitt hjärta att hon menade det lika mycket som förr. För det var alltid det hon sa när vi skiljdes åt. "Vi ses och hörs och syns".



Ni har säkert hört barnvisan "prästens lilla kråka"? Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde... Hon sjöng alltid den för mig när jag var liten. Jag älskade när någon sjöng den för mig, och allra mest när hon gjorde det. Men hon sjöng inte prästens lilla kråka, utan mormors lilla kråka. Mormors lilla kråka skulle ut och åka...



Frågan är förstås: lämnade hon mig någonsin? För det skulle hon ju aldrig göra. Och nej, det har hon inte heller gjort. För jag VET att hon finns här hos mig. Hon vakar över mig, hon ser på mig och hon älskar mig. Lika mycket som då. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att hon fått se mig växa upp. Men vet ni vad? Det har hon gjort! Hon har inte varit här men hon har ändå varit med. Det är förstås inte samma sak, men faktum kvarstår. Hon finns här hos mig och kommer alltid göra det.



Jag har aldrig trott att jag kunnat leva utan min mormor. Hon var allt för viktig för mig. Den där dagen när jag hälsade på henne på sjukhuset och hon var så svag att hon knappt orkade se på mig så gick mitt hjärta sönder. En del av mig dog den dagen. En annan del dog när det där samtalet kom. Så vad finns kvar av mig i dag? Hur har jag orkat gå vidare? Hur kan jag leva utan henne?



Jag vet inte svaren på mina egna frågor. Men jag vet att jag lever. Det går inte en dag utan att jag önskar att hon fanns här hos mig. Och det går inte en dag utan att mitt hjärta gör ont av saknad. Men jag har i alla fall lärt mig att även om vägen tar slut så finns det alltid nya. Även om man står stilla på slutet av den där stigen i evigheter så måste man förr eller senare hitta en ny. Och då förstår man att även om man lämnar något bakom sig, så kommer man finna det igen.



Jag älskar dig från djupet av mitt hjärta ♥

Vi ses och hörs och syns."