Säg vad ni tycker!

-----------

Hej!

Jag är 25 år och utbildad informatör där journalistik är en stor del. Jag skrev under min studietid för olika studenttidningar och saknar nu skrivandet varför jag tänkte att skriva för er vore ett bra sätt att hålla igång. Jag är öppen för att skriva alla möjliga typer av texter och är väldigt flexibel. Jag har läst på er hemsida att ni vill att skribenter ska vara delaktiga på redaktionsmöten. Vart hålls dessa möten? Själv bor jag i Stockholm och deltar gärna i möten som hålls här i stan.

Hör gärna av er om ni undrar något! Vore kanon om jag också fick lite information om vad nästa steg blir för mig, förutsatt att vill att jag skriver för er vill säga.

Med vänliga hälsningar,
Kamilla

Andra året på gymnasiet började en ny tjej i min klass. Hon var liten och tunn med alldeles för stora kläder. Rödlätt hår. Stora blå ögon. Hon var väldigt tyst och försiktig, men det är kanske inget konstigt när man kommer ny till en klass där alla redan känner varandra. Men hon hade utstrålning. En värme. Fast hon sa sällan mer än vad som var nödvändigt.

Jag vet inte vad det var som gjorde att vi hittade varandra. Att vi klickade. Hon var inte alls som mina andra vänner. Var aldrig med på fester, lunchade inte med oss andra, ville aldrig shoppa i samma affärer som vi, var inte lika öppen om sitt liv som vi. Inte i början. Men någonting gjorde mig bekväm i hennes sällskap. Det var som att hon alltid förstod precis vad jag menade. Och hon dömde aldrig.

Jag minns den där dagen då hon berättade. Jag minns den så otroligt tydligt. Det var första gången jag var hemma hos henne och såg hennes lägenhet. Den var minimal. Sliten. Vi satt på hennes säng för hon hade bara en stol. Och så berättade hon om sitt liv för mig. Det var otroligt jobbigt att lyssna på! Mina egna problem bleknade i jämförelse med övergrepp i hemmet, anorexia, självskadebeteende och självmordstankar. Jag vart helt stum. Helt tyst. För vad säger man? Vad kan man säga till någon som har blivit sviken på så många plan vid bara 17 år ålder?

Vi kom varandra väldigt nära under de kommande två åren. Vi pratade om allt! Jag jobbade så hårt för att hon skulle må bra. För att hon skulle orka gå till skolan. Äta i alla fall en liten portion till lunch. Det var som att all min tid och energi gick åt till att hålla henne flytandes.

Hon hade perioder då hon mådde bättre. Då allt flöt på. Men så helt plötsligt var det som att hon gick in i en vägg och allt blev svart. Sista terminen, bara några månader innan studenten blev svackan så djup att hon tvångsinlades på Borås lasarett. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! För jag trodde att hon skulle dö. På riktigt. Hon hade försökt många gånger och kanske skulle den här gången bli den då hon lyckades. Jag sov knappt. Vågade inte svara i telefon. Orkade inte få några negativa besked. Jag halkade ner i svackan tillsammans med henne och visste inte hur jag skulle komma vidare.

Efter studenten flyttade hon till Stockholm. Jag tvingade mig själv att inte ringa. Att inte kontrollera att hon ätit. Att inte fråga om hon skurit sig. Att inte lägga mig i. Det är nog det svåraste jag gjort. Att släppa taget. Och jag fick så dåligt samvete! Tänk om mitt avståndstagande fick henne att må sämre?! Fick henne att känna sig sviken igen.

Men jag var tvungen. För min skull.

Vi hördes av väldigt sällan under de kommande åren. Sen gick det tre år då vi inte hördes av alls. En dag dök hon upp på Facebook som en av bilderna bland ’People you may know’. Oj vad det högg till i hjärtat! Jag gick in på hennes sida, kikade på hennes foton. Hon såg ut att må bra och det var en sån enorm lättnad!

Jag skrev aldrig till henne. Jag funderade länge på det men valde sen att låta bli. Vi är inte samma människor längre och mår nog bäst av att låta det förflutna vara ifred. Men jag har tänkt mycket på den där tiden sen dess. På hur ensam jag kände mig i min kamp för att få henne att bli frisk. Det är svårt att veta vad för hjälp det finns när man hamnar i en sån här situation. Jag upplevde alltid att mycket hjälp och stöd erbjöds min vän, både från skolan, sjukhuset och kommunen, men att det inte fanns någonstans dit jag som närstående kunde vända mig med frågor och funderingar.

Idag kan jag nästan bli arg på mig själv för att jag inte bad om hjälp. Att jag tog det faktum att hon berättade saker för mig i förtroende på så stort allvar. Det finns så mycket man behöver ventilera om när någon man bryr sig om har problem. Oavsett vad det är för problem. Det behovet gör en inte till en dålig vän; tvärt om. Tänk om jag förstått det när jag var mitt uppe i det!

För ensam är inte stark. Bara ensam.

Primal Fear

۞ ۞ ۞ ۞ ۞

Genre: Drama/Thriller/Crime
Regisör: Gregory Hoblit
Skådespelare: Richard Gere, Edward Norton, Laura Linney etc.
Längd: 129 minutes
Släpptes: 1996

Det är inte bara nya filmer som förtjänar att uppmärksammas och recenseras. Primal Fear kom 1996 men är fortfarande en film som håller riktigt hög klass. Detta är en stark och engagerande rättegångsthriller om en mediahungrig advokat som försvarar en ung altarpojke som anklagas för mordet på ärkebiskopen av Chicago. Richard Gere, som spelar advokaten Martin Vail, inleder filmen med frasen: “Why gamble with money when you can gamble with people's lives?”, vilket avslöjar hans syn på sitt jobb. För honom spelar det ingen roll om klienten är oskyldig eller ej, så länge han ser oskyldig ut i rättegångssalen.

Berättelsen inleds med att ärkebiskopen brutal mördas och Aaron Stampler, en av biskopens altarpojkar som spelas av Edward Norton, fångas när han flyr från scenen. Mordet blir en stor mediahändelse varför Vail skyndar till häktet för att bli Stamplers försvarsadvokat – probono – då han förstår hur mycket gratis publicitet rättegången kommer att ge honom. Målet, vilket till en början ser ut att vara omöjligt för Vail att vinna, visar sig bli mer och mer komplicerat då en tredje person kan ha varit i rummet då mordet begicks. Ännu fler tvister dyker upp då mörka hemligheter i ärkebiskopens förflutna avslöjas och det blir svårare och svårare att urskilja sanningen.

Till en början verkar filmen vara en vanlig rättegångsfilm, vilket inte är en ovanlig produkt på filmmarknaden. Men tack vare superbt skådespeleri från samtliga och ett välskrivet manus där ingenting riktigt är som man tror, skiljer filmen ut sig från mängden. Som tittare är det omöjligt att veta hur det ska sluta. Vem är skyldig och vem är oskyldig? Den personliga kemin mellan Vail (Gere) och åklagaren Janet Venable (Linney) ger filmen ytterligare en dimension då man får se personernas mänskliga sida, inte bara den professionella image de visar i rätten.

Ett genomgående tema i filmen är dubbelsidighet. Venable är både en osäker ung kvinna och en stark, kunnig åklagare; ärkebiskopen är en kyrkans man som öppnat sitt hem för den anklagade men också en sexuell förbrytare; Stampler visar sig vara mer än den blyga nervösa pojke som Vail först möter. Den dåvarande väldigt unga Norton lyckas, till synes helt utan ansträngning, glida mellan karaktärens två personligheter och det faktum att han blir Oscarsnominerad för denna genombrottsroll är föga förvånande. Hans skådespelarinsats utklassar både Gere och Linney, som båda gör mycket fina rollprestationer.

Som sammanfattning; detta är en fängslande film som håller tittarna klistrade vid tv-skärmen. Jag ger filmen fyra stjärnor av fem möjliga.