eller ?

Jag heter Malin Bengtsson och är 20 år. Jag har bott i Stockholm i ett och ett halvt år lite drygt, kommer ursprungligen från Skövde. Gick samhäll kultur på gymnasiet, sedan har jag pluggat journalistik på JMK ett år och just nu jobbar jag som barista på Espresso House. Jag valde att ta ett sabbatsår eftersom jag var lite osäker på vad jag ville göra (är det fortfarande egentligen) men det lutar åt journalistik/PR/reklam förhoppningsvis.
När jag inte övar på latteart så gillar jag att läsa (gärna tre böcker samtidigt), matlagning, läsa bloggar (och blogga själv såklart), kolla på film (missbrukar mitt Bioklubbenkort starkt), försöker måla och umgås med mina kära vänner. Jag fotar även en del också.

Dessutom är jag en miljönörd och höll i en miljögrupp på gymnasiet och var skolambassadör. På universitetet skrev jag lite för skoltidningen. En av texterna jag har skickat med är en krönika (Mina drömmars stad) som var den första jag skrev för skoltidningen, hösten 2010. Den handlar om att flytta till Stockholm. Den kanske är lite "gammal" nu, men jag tänkte att den kunde få vara med ändå och kanske stå lite i kontrast till texten som jag har skrivit om min lärare under temat "En person som har haft betydelse för dig".

Ja, detta var väl lite allmänt om mig. Förhoppningsvis hörs vi igen, haha. Ha det fint!
Vänliga hälsningar
Malin

----

Inger Grün. Det är namnet som står på schemat i den lilla rutan för Historia A. Visst har jag redan hört talas om denna lärarinna, jag går på en liten gymnasieskola med drygt 600 elever och där lärarnas rykte färdas farligt snabbt. Skulle jag då ha vetat att Inger Grün skulle påverka mer eller mindre min livssyn så skulle jag nog vara lite mer nervös inför den första lektionen. Men hösten 2008 vet jag ingenting om detta när jag går in i hennes klassrum för första gången. Jag sitter som vanligt längst fram i klassrummet, inte för att fjäska utan för att jag hör dåligt. Inger är runt 160 centimeter lång, smalare än eleverna och har ett par svarta converse all stars hårt knutna vid fötterna. Jag ser att andra lyfter ögonbrynen inför detta faktum, men det är första steget till beundran från min sida.
Att lärarna egentligen inte får diskutera politik med eleverna bryr hon sig inte ett skvatt om och hon får snabbt de uppkäftiga eleverna på plats. På hennes lektioner är det alltid knäpptyst när det ska vara knäpptyst och livliga diskussioner när sådana förväntas. Alla kommer i tid. (Annars kommer en ilsken blick över glasögonkanten, och det misstaget görs inte om.) Inger ifrågasätter och är ingen tyst liten dam. Hon blir förbannad, gormar och går till rektorn när det ska tävlas om ”skolans bästa klass” genom en brännbollsturnering. Hon suckar åt oss när vi klagar på att inget händer och att vi åker ju inte på några klassresor. Nej, men prata med er klassföreståndare då! Prata med rektorn!

En del upplever Inger som sträng. Men jag gillar att hon är lite barsk mot oss och inte tippar på tå. Hon är inte här för att be om ursäkt. Andra upplever Inger som lite underlig. Mestadels på grund av att hon har en egen lägenhet i Göteborg där hon på helgerna studerar, går på teater och ser utställningar. Det som folk tycker är underligt är att hon gör det ensam, utan sin man. Till skillnad från de andra 60+ lärarna som åker hem till sina respektive efter skoldagens slut.

När min skola får kritik av lokaltidningen känner jag mig manad att skriva en insändare till försvar. Inte för skolan egentligen, utan för Inger.
Inger har haft betydelse på det viset att hon har gett mig självförtroende. Hon har lärt mig vikten av att säga vad man tycker, att våga stå för sina åsikter. Hon har varit en fantastisk, feministisk förebild. Den respekten som hon kunde väcka hos sina elever är häpnadsväckande och jag känner lite, nej mycket, att jag vill vara åtminstone en liten del som Inger. Jag tror att Inger hade, och har, stor betydelse för mig för hon var en av mina första, riktiga vuxna bekantskaper. En bekantskap som inte hade någonting med familjekopplingar att göra. Min alldeles egna.

Inger kändes långt borta från Missionskyrkans stränga miljö som jag var uppvuxen inom. Hon kändes fri och den friheten inspirerade mig. Hon har haft den betydelsen för mig att hon har gjort mig modig. Fått mig att våga engagera mig. Hon har fått mig att våga längta efter någonting mer och någonting större, hur banalt och tonårigt det än må låta. Och jag tror inte ens hon har varit medveten om det.

---

Mina drömmars stad

Som ny i Stockholm finns det en del tabbar som ska avklaras innan man nonchalant kan glida på tunnelbanan som om man aldrig har gjort något annat. Och för min del? En hel del av tabbarna avklarade. Det har inte varit helt smärtfritt, tro mig. Jag har åkt fel, glömt att kliva av, gått fel och gått vilse. Tittat på gatuskyltar som inte säger mig någonting egentligen och försökt fråga mig fram (med varierande resultat, hittar någon här egentligen?)

Det svåraste med att vara ny här är nog att hitta rätt på andra sätt än lokalt. Bland två miljoner människor, hur ska jag hitta dem som passar mig bäst? Vill de ens umgås med mig? Kan de stå ut med min dialekt? (Har blivit lite nojig efter alla hån.) Men efter lite tid, mycket nya människor och en existentiell kris har jag insett – det kommer nog att gå. Det är inte bara jag som inte talar stockholmska. Det tar sin tid att hitta rätt, både fysiskt och psykiskt. Och trots allt, jag är ju här. Jag vågar i alla fall att testa.
Att komma från en by med 600 invånare till Stockholm med sina två miljoner är såklart en omställning. Att gå från en huvudgata till betydligt fler än så. Är det konstigt att man går fel, menar jag? Trots mina små missöden så har jag inte gett upp. Här finns det jag vill ha: chanserna, möjligheterna, människorna, klubbarna och butikerna som har öppet längre än till klockan 18… Vem klagar? Inte jag.

Såklart finns det dåliga saker med Stockholm också, som det gör med alla städer. Men jag vill inte vakna upp än. Jag vill förbli nykär i Stockholm ett tag till, se allt det fula genom ett skimmer ytterligare ett par månader. Jag tycker att det finns få saker som slår att åka med Djurgårdsfärjan under kvällen och se alla ljusen från staden som välkomnar dig. Kanske idylliserar jag Stockholm, kanske är jag lite för naiv. Men, när Per Anders Fogelström talade om ”Mina drömmars stad”, så kan jag inte annat än att hålla med.