Vellinge, 26 mars 2009

Hej Erik, och ni andra på Ungdomar.se!

Av en ren slump, när jag satt och googla hittade jag er hemsida – och upptäckte att ni är på jakt efter unga skribenter. Utan att blinka kände jag mig träffad så här kommer nu en presentation av mig.

Mitt namn är Maria Ohlin, och jag är 19 år gammal. Jag bor tillsammans med min familj i en Svensson villa i Vellinge utanför Malmö. Jag pluggar min sista termin på Samhällsprogrammet på Sundsgymnasiet, i min hemkommun och trivs hur bra som helst.

Jag har hela mitt liv älskat att skrivit, och ungdomen som jag snart är på väg att lämna bakom mig har inte varit något undantag. Det är nog under de senaste åren som jag upptäckt vad skrivningen egentligen betyder för mig. Det finns inget bättre än att uttrycka sig i text, och jag tycker att det är fascinerande hur man kan fånga människors intresse bara genom att blanda ord.

Jag spenderar mycket tid med att uppdatera min blogg, det är den tredje i ordningen – men det är inte förrän nu på ”senare” dar’ som jag faktiskt hittat mitt personliga sätt att skriva på. Jag har insett att man inte alltid behöver ha ett tema, vara duktig på kläder, eller ha någon speciell status för att vara en god bloggare. Jag skriver mycket för mina vänner, men framför allt skriver jag för att jag vill utvecklas.

Jag har drömmar om en framtid som journalist, men jag vet att detta är en hård bransch och att det är svårt att etablera sig om man inte ger sig tusan på att man ska lyckas. Till hösten planerar jag dock att antingen läsa journalistik, eller media- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet och hoppas att detta ska kunna vara medel för att nå mitt mål.

Jag är väldigt varierad när jag skriver, och jag trivs med att skriva om det mesta. I min blogg rapporterar jag om sådant som jag tycker är viktigt, eller om sådant som just för stunden dykt upp och tål att talas om. Som jag sa så spenderar jag mycket tid med att uppdatera min blogg, och jag skriver fler gånger varje dag.

Under en tid bloggade jag för Sydsvenskans projekt Nellad.se – och fick även ett utav mina blogginlägg publicerat i City. Detta var ett stort steg för mig, och jag kände en lättnad när något som jag faktiskt skrivit publicerades och kom ut i större skala än vad jag vanligtvis är van vid. Förutom min krönika i City fick jag även en annan krönika, eller ett utdrag från en resedagbok publicerad i församlingsbladet som skickas ut till alla invånare i kommunen.

Bloggen är för mig min plats där jag kan utvecklas och göra mig själv redo för att sen så småningom nå ut, för självklart är mitt stora mål, och min förhoppning att jag ska nå ut till fler. Jag tror att vi skulle kunna ha mycket glädje av varandra, och jag tror att jag skulle kunna bidrag med många kul texter, som är läsvärda för många olika typer av personligheter.
Självklart så hittar ni mig på: www.mariaohlin.blogg.se/ - annars så hoppas jag att materialet som jag valt att skicka med är något som ni fastnar för.

Tack på förhand,
Hoppas vi hörs igen – med vänliga hälsningar
Maria Ohlin
Följande text är en debattartikel som jag skrev i slutet på 2008, i kursen Svenska B.

Debattartikel – Vårt behov av verklighetsflykt

Somliga gömmer sig i tjocka böcker om mordgåtor, andra följer påhittade karaktärer i såpor, en del spenderar timmar i virtuella världar med neongröna effekter och gubbar med lasersvärd och så finns det de som försvinner in i andra världar på helt andra sätt. Oavsett hur dessa världar ser ut, och oavsett vad de innebär är vi beroende av dem.

Enligt SCB jobbar genomsnittsvensken, 15-74 år, 37 timmar i veckan, vilket innebär att den fritid som återstår är knapp. Detta med tanke på att mycket av den resterande tiden per vecka går bort på grund av sömn. Den stressiga vardag som vi vaknar upp till och sedan somnar ifrån tror jag är en anledning till varför dessa fiktiva världar skapats. Verklighetsflykten blir en förutsättning för att vi skall klara morgondagen.

Det kan tyckas absurt att vi blir tvungna att skapa låtsasvärldar som vi sedan gömmer oss i, men jag förstår egentligen inte problematiken. För mig är det bara en överlevnadsmekanism att vi när vi känner hot - när vardagen dånar över oss som en ångvält, så finns det en möjlighet för oss att bara för ett tag försvinna iväg. Att somliga väljer att avvika in i världar fulla av våld som inte speglar världen rättvist anspelar egentligen bara på ett annat intresse, än ett mer traditionellt beteende som att exempelvis läsa en god bok.

I takt med att tiden går och att år passerar utvecklas vårt samhälle. Vi proppas fulla med ny teknik och vi presenteras, stora som små för nya leksaker. Utvecklingen av TV- och dataspel tycks vara en sådan marknad som ständigt granskas. Men att somliga flyr in i spelvärldar bygger ju egentligen bara på att det finns ett ökat intresse för just TV- och dataspel. Jag tycker att media ger en orättvis bild av datorspelandet. Ständigt får vi höra om undersökningar där dataspel, på dataspel ratas för att de inte är bra för oss. Men det är inte en enda själ som lägger tid på att dissekera all den faktiska skit som visas på TV.

Varje kväll, mer eller mindre kan man följa människor i påhittade världar där svek, lögner och komplicerade kärleksförhållanden är vardagsmat. Ger inte de här världarna en falsk bild av verkligheten då? Jag är en av dem som gärna sätter mig framför TV:n för att följa alla dessa plastiga karaktärer i exklusiva världar där varje avsnitt bygger på ny dramatik och nya intriger. Trots att jag lägger mycket av min tid på att fly in i såpoperavärlden kan jag ändå återgå till det normala och känna att den tillvaron som jag lever i är så mycket friare än den som finns på TV:n. Känslan av att sitta där och gotta mig i andras olycka får mig att känna att jag trots alla mina små farthinder lever ett bra liv. Att mitt tidsfördriv går ut på att övertyga mig själv att mitt liv är så mycket bättre än det livet som finns i den luxuösa världen bland New York-överklassen i Gossip Girl, eller den känsloladdade tillvaron på sjukhuset i Grey’s Anatomy är egentligen bara mitt sätt att koppla av.

Alla är vi olika, och alla kopplar vi av på olika sätt. Enligt mig handlar det bara om intresse. Vi gör det vi känner för att göra. Så ge upp allt tjafs om att datorspel skulle vara skadligt och se på dig själv istället. Du vet nog lika väl som jag att man blir tjock av choklad – och att frossa i mordgåtor kan nog också göra dig knäpp i huvudet!

***