Trillade in en skribentansökan nyss från en Max. Säg vad ni tycker!

--------

Max Strömberg
20 år
Stockholm

Hej!

Jag är en nyfiken kille som älskar att skriva och läsa. På fritiden skriver jag noveller, kortfilmer, dikter, sketcher och jobbar även på en roman (även om det är mer av en dröm än ett realistiskt projekt:)). Det jag tycker är fascinerande med att skriva är att berätta en historia för läsaren. Att skildra fantasi eller bara vanlig vardag och få läsaren känslomässigt involverad i handlingen.

Mitt andra stora intresse är film och min dröm är att skriva och regissera långfilmer. Till hösten har jag sökt till Stockholms filmskola där jag hoppas få utveckla både mitt berättande och lära mig mer om att göra film.
Under våren har jag läst kursen ”Kreativt skrivande” på Högskolan i Kristianstad där jag förutom att lära mig skriva bättre, även fick lära mig hur man ger respons till andra på bästa sätt. Till hösten kommer jag förutom Stockholms filmskola även läsa fler skrivarkurser.

Förutom ren skönlitteratur är jag också intresserad av politik och andra samhällsfrågor. Jag tycker det är oerhört roligt att diskutera politik och följer både dagstidningar, TV och radio.

Anledningen till att jag vill bli skribent för Ungdomar.se är för att jag vill utveckla mitt skrivande tillsammans med likasinnade. Lära känna nya människor och få nya erfarenheter samtidigt som man gör det man älskar. Jag ser också fram emot att publicera mina texter för en sådan stor grupp läsare och genast få respons genom kommentarer.

De text-former som jag är mest intresserad av att skriva är noveller, debattartiklar, reportage och recensioner.

Ser fram emot svar!

Nedan är ett litet personporträtt som jag skrev till en uppgift i en av skrivarkurserna.

Långt borta hörs ett avlägset ljud. Surrande - likt en förvirrad fluga - växer det sig starkare för varje sekund. Samma melodi varje morgon - väckarklockans tjut bär med sig hopp om en spännande dag.
Trevande kravlar jag mig upp ur kvicksanden som min säng har förvandlats till. Utan närmare eftertanke tar jag på mig kläderna som ligger slängda på den mörkbruna stolen, samma som igår.
Till frukost blir det som vanligt två stora skivor skogaholmslimpa. Först smör och fyra skivor prästost, sen ägget: stekt dubbelsidigt lägger jag det mellan brödskivorna och kramar åt. Jag tror att allt snack om kolesterol och fett bara är ett påhitt för att Arla och allt va företagen heter nu förtiden ska kunna sälja ost som smakar plast och komma undan med det. Farsan min åt som jag i ett halvt sekel och dog en gammal man. Liter för gammal enligt honom själv.

Jag pulsar mig fram till skotern – snön har legat djup sedan mitten på december - och trycker på startknappen. För ett ögonblick slås jag av att jag aldrig använder några nycklar, varken till dörren eller skotern. ”Som om någon skulle stjäla något här” tänker jag och småler.
Lönen för min tidiga uppgång är nu inte långt borta. Långsamt glider jag genom den öde vildmarken. Solen är på väg upp över horisonten. De första försiktiga strålarna kastar en spegelbild av mig på den blanka snön. Som en orörd målarduk sträcker sig snötäcket så långt ögat når; jag målar den försiktigt med mina skoterspår. Vinden smeker mig i ansiktet, kall men uppfriskande. Jag tar ett djupt andetag med näsan, blundar, och suger in doften av hela norra Sveriges flora. Dofterna gör mig yr av välbehag. Barrskogen syrliga doft får mig alltid att minnas när jag och farsan byggde mitt hus. Efter många dagars sökande hittade vi det perfekta stället: en liten kulle mitt ute i skogen där kvällssolen letar sig in bland grantopparna. Tillsammans fällde vi träden som huset är byggt av.

Fortfarande sömndrucken kliar jag mig i ögonen. Efter att ha återfått fokus ser jag mitt mål i fjärran: jakttornets mörk silhuett står som den fula ankungen i det vackra vinterlandskapet – dödens ankunge.
När jag krängt mig upp sträcker jag mig efter ryggsäcken och tar fram min kikare, renfäll, filt, anteckningsblock, termos och min favoritkopp. Förväntansfull spejar jag sedan ut över skaren. Än så länge är jag ensam men mitt tålamod slår dem alltid.

En skugga rör sig snabbt fram mellan två granar och vidare ut över snön. Adrenalinet sköljer över mig samtidigt som min puls slår i taket. Knappt 40 meter framför mig står en ensam räv och sniffar. Ovetande om min närvaro är den ännu lugn. Utan ett ljud sträcker jag mig efter metallföremålet i väskan: det är kallt, men samtidigt värmande. Med ett klick trycker jag ner toppen på kulspetspennan och bläcket börjar flöda över blocket. Här ute tryter aldrig inspirationen.