![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
eller ![[n]](/img/smilies/thumbdown.gif)
?
------
Jag heter som sagt Morgan Wahlund och bor i Gävle. Jag pluggar till undersköterska på mitt sista år
där jag efter planerar att flytta till en större stad för att prova på underskötesketjänsten inom akutavdelningar
ett tag innan jag börjar min 5 veckors intensivkurs som flygvärd.
Jag tycker om att lyssna på musik, skriva och att vara med mina vänner. Jag är en stark och driven människa
som ofta har ett leende på läpparna. Jag tycker om att argumentera om saker och ting som drivs av samhällsfrågor.
Anledningen till varför jag började skriva var för att jag kom ut som homosexuell och kände att jag var i behov av
att skriva av mig. Till slut ledde det till en blogg med massvis av läsare där jag skrivit om hur jag blivit mobbad i skolan,
misshandlad antal gånger, samhällssyner på homosexualitet, ätstörningar och om min pappa som är narkoman.
Min skrivförmåga om saker är alltså, väldigt brett och önskar att skriva om något sådant.
Min första text handlar om en tjej som skrev till mig på sin blogg och var osäker om sin sexualitet:
"hej!
jag måste få säga en sak,
jag blir så glad och jag känner mig så tryg i din blogg.
Jag är en tjej som är bi, men jag vågra verkligen inte berätta det för någon.
Men VARJE gång jag läser din blogg känner jag att nu ska jag berätta det, men sedan ångrar jag mig jag blir svag.
Mina föräldrar gillar inte direkt sånt här..
Min pappa är HELT imot det, mamma kanske skulle förstå mer.
Hur reagerade din familj och dina vänner?
mina vänner skulle säkert lämna mig, eller jag vet inte och jag vågar inte ta risken coh berätta allt.
fyfan, önskade att jag var lika modig som du.
kram.
Svar: Hej! Tack för kommentaren & vill bara säga att du är så söt.
Jag vet känslan, av att en börda måste få komma ut, att man måste berätta, att man vill ena sekunden och andra sekunden tvivlar man. Det gäller att bestämma sig för att nu ska jag berätta det. En fråga - Vet du sannerligen att dina föräldrar inte gillar homo- och bisexualitet? Eller är det något du tror? Du kan bli chockad, dom kan ta det hur bra som helst men förvänta dig ingenting.
Jag skrev ett sms till min mamma, hon tog det bra. Jag fick svar direkt - "bara du är lycklig så är jag nöjd". Min pappa vet ingenting än eftersom vi inte har någon kontakt! Mina vänner förstod det redan, alla tog det bra i min omgivning. Om dina vänner lämnar dig, då ser du ett bevis på hur dåliga vänner dom verkligen är. När man är en vän så accepterar man varandra, respekterar och tycker om en, precis den man är. Du är modig, du kan berätta. Börja med en person, som du kanske har förtroende för och sedan kan du känna dig lättad ett tag, sedan tar du en och en igen."
Min andra text handlar om en misshandel jag var med om:
"I fredags var jag och gänget ut i Las palmas på en nattklubb kallad Flash. Vi hade hur roligt som helst men sen skulle jag gå (så smart som jag är) och ta ut pengar. Jag frågade en vakt var bankomat fanns, han pekade men jag hittade inte så jag frågade en till kille. Han skulle visa mig och sen rätt som det var hamnade jag på stranden. Han sa här och jag förstod ingenting, han skallade mig i tinningen och slog mig i ansiktet. Jag skrek nej högre och högre men ingen hörde. Han sa på spanska att om jag inte skulle hålla käften så skulle han knulla mig.
Han drog sönder min plånbok som jag hade runt halsen, där i hade jag 250 euro, mitt bankomatkort och även en kamera. Han tog min iphone fyra och jag blir så jävla arg när jag skriver det här. Dom sprang därifrån och jag var i chock. Jag polisanmälde det i Spanien och även här i Sverige idag..
Jag hoppas på att få tillbaka allt. VARFÖR ska allt hända mig? Jag har aldrig känt mig så värdelös i hela mitt liv som jag gör just nu. Ska man inte kunna gå utanför dörren utan att bli kränkt?
Idag hatar jag Spanien och kommer aldrig i hela fucking livet åka tillbaka till det där skitstället. Han förstörde min näsa, den har varit blå och nu är den svullen. Jag har blåmärke i tinningen och har ont i hela facet. Ser ut som en knullad fitta och jag är så arg, så ledsen och jag skäms. Jag vill bara gå med solglasögon hela tiden..
Jag funderar seriöst på att lära mig självförsvar, köpa pepparspray och skaffa tillstånd till det också. Att vara homosexuell i dagens samhälle är för fan inte lätt. Alla säger att man ska tänka på dom som har det värre eller att det var värre förut. Men samhället är lika vrickat idag som det var förr, så kom inte och säg något annat.
På fredag ska jag till hälsocentralen igen för att träffa en läkare, imorgon ska jag ringa min kontaktperson för kommun och även till mitt försäkringsbolag. Mamma har spärrat mitt bankomatkort, beställt ett nytt och spärrat mitt sim-kort. Imorgon ska jag även maila Halebop så dom spärrar hela telefonen.
Jag blir så arg för det är inte hans fel, han som gjorde det och definitivt inte mitt. Det är samhällets fel och det är inte förrän nu som jag inser att det måste ändras, VI måste ändras - inte individer. Jag ska kunna gå själv utan att sånt här ska kunna hända och jag är en person som tar risker och efter allt annat som jag varit med om så tänker jag att jag KAN klara av det en gång till. Men frågan är om jag gör det? Är jag inte tillräckligt sönder?
Ett tips? Åk inte till Las palmas."
Har han ingen länk til sin blogg? Jag vill läsa den med ju!
André Vifot Haas:
Jag tycker om att argumentera om saker och ting som drivs av samhällsfrågor.
En sån person vore toppen att ha här.
Jag säger
Ja det var intressant oh innehållsrik text! Jag säger JA!
André Vifot Haas:
Jag heter som sagt Morgan Wahlund och bor i Gävle
Som han vi umgicks med i fredags! Kul.
F.ö säger jag ja.
Marielle Hagblad:
ja
Ida Nielsen:
JA
Amy Karlsson:
Jessica Ly:
Själv är jag inte övertygad. Skulle ni kunna motivera lite mer varför ni säger ja? ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
André Vifot Haas:
Skulle ni kunna motivera lite mer varför ni säger ja?
Han har en egen stil, en rytm liksom. Han verkar inte vara en sån som skriver på ett visst sätt bara för att, utan han kör sin stil liksom, vilket jag tycker är nåt av det allra viktigaste.
Han är intresserad av samhällsfrågor.
Han verkar vara en härlig prick.
Jag får en känsla av att han är av den engagerade sorten.
Dock, har han ju (vilket jag gissar att du stör dig på) en del språkfel, men inte tillräckligt många för att det ska kännas som nåt annat än slarvfel. Och ja, det finns ett par saker till som han kan lära sig att tänka på, men lära sig behöver vi ju alla och det är ju det vi gör hela tiden.
(och han bor i norra Sverige ![[bigsmile]](/img/smilies/bigsmile.gif)
)
Han låter ju lite "bratig" i den där sista texten, gör han inte? Hans svengelska, "facet", måste vi nog jobba med också, eller ...
Jag tänkte mer på 1) han är ung/yngre och vet säkert vad ungdomar vill läsa om och 2) hans erfarenheter av att leva ett "hårt liv" och 3) han har en blogg med massvis av läsare som säkert lockas hit, om de inte redan har, och 4) inte för att vi SKA kvotera, men: kille OCH undersköterska, det har vi inte mycket av här på redaktionssidan, eller har vi?
Amy Karlsson:
Han har en egen stil, en rytm liksom. Han verkar inte vara en sån som skriver på ett visst sätt bara för att, utan han kör sin stil liksom, vilket jag tycker är nåt av det allra viktigaste.
Amy Karlsson:
(och han bor i norra Sverige )
!!!
Amy Karlsson:
Han är intresserad av samhällsfrågor.
Alltid ett plus
Amy Karlsson:
Jag får en känsla av att han är av den engagerade sorten.
Ja jag med. Hoppas vi inte har fel nu, hehe.
Jessica Ly:
Hans svengelska, "facet", måste vi nog jobba med också, eller ...
Fast det här håller jag också med om, blö.
André Vifot Haas:
Själv är jag inte övertygad. Skulle ni kunna motivera lite mer varför ni säger ja?
Visst är du övertygad nu ![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
?
Jag har bett Morgan skicka över en debattartikel/recension/intervju/krönika också. Har lite svårt att bedöma hans bloggtexter...
Två nya texter från Morgan:
-----
Ideal
Alla påverkas av samhällets ideal mer eller mindre. Även om man har mode som ett intresse har man ändå en omedveten press på sig att se bättre ut än alla andra. Det gäller även mig, jag tycker det är roligt att klä upp mig, handla nya kläder och gå i affärer för att se vad som är ”inne” i dagsläget men idealet har gjort mig till sådan. Om inget ideal skulle finnas skulle inte lika många handla kläder, gå till frisören så ofta som man gör eller köpa en iPhone.
Ett exempel på ideal kan vara att man ska ha märkeskläder, ha mycket pengar, ha körkort så tidigt som möjligt och komma från en fin familj. Ett ideal är en regel som existerar i samhället som smittas av reklam, så som klädreklamer på TV, nyheter från en tidning eller från människa till människa.
Jag tror att om varje människa skulle tagit ställning till den gyllne regeln som säger att varje människa är värdefull så skulle ideal inte påverkat oss lika hårt som det gör idag. Ideal kryper sig in i vår hjärna och vi får ständigt tankar som berättar att målet är perfekt.
Ideal påverkar människan på olika sätt, både positivt och negativt. Vissa kan se det som ett mål till något som man vill uppnå och andra ser det som något som påverkar sin vardag på ett negativt sätt.
------
Den svenska klagokulturen
Sverige har sedan många år tillbaka varit en stormakt och setts som ett mycket rikt land. Snacka om en påkostad elegans!
Men idag lever vi i lementationskulturen, även kallad den svenska klagokulturen där studier visar på en ökad psykisk ohälsa hos ungdomar i vår generation än i de äldres generationer.
Lars Dencik, professor vid Roskildes universitet ligger Sverige i må-dåligt-toppen där han beskriver i en artikel att problemet är att ungdomar lever i en extremt stor öppenhet där vi talar om våra mentala, sexuella och våra ekonomiska besvär. Dencik menar också på att vi tillåter oss själva att må dåligt.
Varför ska vi alltid sträva efter perfektion i vårt land? Vi strävar ständigt efter lycka och tänker, ”om jag får den där bilen kommer jag vara så lycklig” men faktum är att lycka ses i vårt samhälle som ett mål, en destination när det egentligen är ett humör, ett tillstånd!
Precis som hunger, det skiftar och ibland är vi hungriga. Ibland är vi inte det och det är exakt samma med lycka. Det kan vi finna i vår vardag men det är ingen balanserad nivå vi kommer att uppnå som människa.
Finns risken av att må dåligt kan vara som ett ideal, en trend? Jag anser att precis som detta skönhetsidealet med size -0 så smittar det, från människa till människa bland ungdomar.
Det är dags att ändra på detta! Varje individ är värdefull, oavsett sexuell läggning, kön, ras, ålder, funktionsnedsättning eller religion och om vi ska bli det Sverige som vi drömmer om måste ändringar ske. Genom denna artikel kan varje läsare uppmuntrar jag varje läsare att gå hem och fundera på hur du är i samhället, vad vi kan förbättra och hur det kan blivit så här.
Vi måste minska reklamförbrukningen som leder till ett minskat ideal i samhället. Vi måste ha fler avlastningar hos familjer som behöver stöd vilket leder till minskad psykisk ohälsa hos människor. Vi behöver le till en främling, nästa gång du går förbi en vanlig människa som du inte har någon relation till ska du le. Le som om du är glad, det smittar. Den människan kommer antingen att tänka på varför du ler och sedan göra likadant till en annan han eller hon möter eller så blir personen bara irriterad men jag kan garantera dig att 90 % av alla du ler åt, kommer bli positivt överraskad och föra det vidare.
André Vifot Haas:
Den svenska klagokulturen
Bra text!
Plockar in Morgan!
Tråden raderad från Redaktionen/Allmänt redaktionen
