De säger att det första ordet är alltid det svåraste att skriva, och ursäkta klyschan, men detta är inget undantag. Det stod på hemsidan att jag dokumentet skulle innehålla namn, bostadsort och lite mer info. Men hur skriver man det, utan att ge ett stelt CV-intryck? Man vill ju stå ut ur mängden, skriva någonting som man tror att ingen annan kommer att skriva. Kanske man kan ge denna nödvändiga information som jag har gjort nu med flytande text: Får ett tillfälle att visa min extraordinära vokabelsamling (snarare visa att jag kan högerklicka till mig coola, ovanliga synonymer i Word) och så blir det inte tråkigt för dig att läsa! Eller, så bifogar jag ett Powerpoint-föredrag! Länka till ett Youtube-klipp som jag precis la upp!

Nej, nej, nej, nej, NEJ. Skärp dig Nils De Geer Wikner, du är 17 år gammal. Alla vanliga 17-årig killar från Stockholm vet att om man ska skicka in en sådan här ansökan, då gör man det seriöst. Powerpoint-föredrag? Vad ska du visa med det? Att du har ett maniskt bilintresse, dyrkar Sigge Eklund och är beroende av din iPod och dess innehåll?

Börja med att visa dina meriter, kanske de där krönikorna som blev publicerade i ungdomstidningen GLÖD? Sen för att göra det extra snärtigt, glöm inte att hyperlänka till dem genom dokumentet. Skriv någonting i stil med: Ni kan läsa mina krönikor här och här.

http://glod.se/t/Article____27004.aspx
http://glod.se/t/Page____28509.aspx

Sen, när du har gjort det, kolla vad de ber mer om. Hm, en text på omkring 2000-4000 tecken som man är NÖJD med? Förutom GLÖD-krönikorna är väl krönikan du har längst ned i dokumentet någonting du är nöjd med?

(Glöm inte att påminna den som läser detta att du inte är schizofren, utan valde i brist på fantasi att skriva dokumentet som om du vore mentalt instabil)

Det sägs att det första ordet är alltid det svåraste att skriva. Bullshit! Slutet är ju värst. Nu gäller det att hitta den perfekta ”landningen” som Filip Hammar kallar avslutet i en text. Den där sista sexiga meningen som summerar ihop hela texten, en litterär one-liner som får läsaren att fnissa eller le för sig själv. I brist på tid väljer jag att avsluta med den bästa boktiteln någonsin, nämligen:

So long, and thanks for all the fish!

…

Förhoppningsvis fick den dig att fnissa. Eller le.

Superhjälten – en krönika om hur man kan bli en riktig hjälte i vardagen.

Rädda mig! Ett rop på hjälp, en vädjan efter en hjälte. Du springer in i stridens hetta med ingen åtanke om ditt välbefinnande, eller om hur väl den kommer att vara om tio minuter. Du ställer dig framför henne, försöker skydda henne, visar att inget ont kommer att hända henne så länge du är där. Du parerar och kontrar deras attacker med teknik och finess, uppmanar dem att göra illa dig istället för henne. Så länge hon inte far illa, så tänker en sann hjälte. Faran är avverkad, de flyr.

Kvar står du med henne och fäller en klyschig one-liner innan du vaknar hastigt och hon är borta.

Känns bekant? Been there bro, been there.

Att kunna bli Spindelmannen, eller tack vare ett talfel Spindelmandeln, var min stora dröm när jag fortfarande var ett naivt dagisbarn. Efter Peter Parker var det Bamse, vilket ledde till att jag alltid var beväpnad med små papperslappar där texten "DUNDERHONUNG" blev i min fantasi till ätbar honung. Efter den superstarka björnen blev det Ewan McGregor som den unga Obi-Wan med sina Forcepowers och trådsmala metrosexuella hästsvans. Efter Jedin var det Stål-Kalle, Iron Man, Batman, Johnny Storm... Om jag fortsätter finns det en risk att jag måste skriva en biografi.

Jag vågar påstå att vi alla har drömt om att axla på rollen som en superhjälte: Själva konceptet är ju så lockande, så felfritt. Du är en celebritet enbart känd för goda ting, men samtidigt kan du när du vill bli anonym genom att dra av masken och fortsätta att leva ditt vanliga svenssonliv. En superhjälte är dessutom oftast associerad med styrka, hopp och glädje. Come to think of it, vem av alla tabloid-kändisar därute skulle inte vilja vara en superhjälte och bara kunna ”stänga av” sitt kändisskap?

Drömma, det kan man göra. För i den grådaskiga verkligheten vi befinner oss i skulle inte en superhjälte kunna existera, utan tvekan. Men hur definierar vi en superhjälte? Trikåer och en tendens att bryta samtliga fysiska lagar genom att knäppa fingrarna?

Givetvis är denna definition sexig som satan. Men det inte är den enda. Vi är för insnöade på en viss idé av en superhjälte, när vi i själva verket kan bli en genom att bara rädda någon från en pinsam situation eller tristess. Jag vet att du vill rädda din drömtjej från ”dem” men face it, vad är oddsen att det någonsin kommer att hända? Ibland kan en liten insats vara större än du tror, eftersom dessa insatser händer alltför sällan. Kort sagt, jag vill att du ska ingripa nästa gång någon behöver lite hjälp. Mobilen fungerar inte? Låna ut din. Märkt någonting nytt hos en klasskompis? Tveka inte att skänka en komplimang.

Men i dagens cyniska värld har dessa goda gärningar en tendens att missförstås, någonting som gör mig oerhört frustrerad. Om man lånar ut mobilen tror oftast folk att man vill skryta med den. Komplimanger kan misstolkas som ironiska. Paradoxalt understryker detta min tes, eftersom detta visar att folk är helt enkelt ovana att deras omgivning är osjälviska och snälla gentemot dem, vid andra ord behövs denna ”superhjälte-mentalitet” nu mer än någonsin för att vända denna negativa trend.

Du kommer förmodligen att aldrig rädda din hemliga kärlek ifrån the Green Goblin eller en brinnande skyskrapa, men du kan rädda honom/henne ifrån så mycket annat. Börja med att vara uppmärksam, erbjud hjälp när du ser att det behövs och framförallt, var aldrig rädd att själv fråga efter hjälp.

Så tänker en sann superhjälte.