Ännu en ansökan har trillat in. Säg vad ni tycker (om ni orkar läsa...)!

----------

Jag är en väldigt glad, positiv och ambitiös kille på sjutton år som har väldigt lätt att ta kontakt med folk. Socialt är jag väldigt utåt och har inga problem att lära mig nya erfarenheter.
Fotografering och arkitektur är mina stora intressen. På fritiden försöker jag utveckla mitt kreativa sinne med olika medier. Då jag vill arbeta som arkitekt försöker jag rita hus och skyskrapor när jag har tid med sådant. Dock studerar jag naturvetenskap på Kärrtorp, vilket tar större delen av min tid.
Hälsa är något jag är väldigt mån om, tränar de flesta dagar av veckan och har sedan sommaren 2009 gått ner runt 34 kilo! Vilket talar för min disciplin och engagemang!
Jag påstår att jag, med min sociala kompetens och drivkraft, är ett perfekt tillskott i er personalkår.
Mina texter är bifogade i mailet.
Förhoppningsvist har jag väckt er intresse och jag ser fram emot möjligheten att arbeta hos er!

STRESS

Jag letar frenetiskt efter den röda plastbrickan medan jag skenar över
golvet i hissnande fart. Kortjäveln har lyckats hamna längst ner i väskan.
När mina trevande fingrar föser undan böcker och pennor, avbryter spärren min framfart med sitt järnrör, jag kväver ett vrål av smärta. Och tur det, ty det vore pinsamt av episka proportioner. Mickael Jacksons ljuva stämma ur den ena hörluren erinrar mig att ”Don’t stop ’til you get enough” och med ett rejält hopp lyckas jag ta mig över spärren. Springandes ner för trappan, hör jag, till min förskräckelse, chauffören påpeka att dörrarna stängs, och att man bör se upp. Utan att tänka hoppar jag de sista stegen och löper för kung och fosterland, men ack, dörrarna slås igen framför näsan och tåget lämnar plattformen. Ensam och moloken står jag där, försenad till ett prov.

Känns det bekant? I dagens samhälle utsätts vi dagligen för stress, men varför är det så? Varför skall vi slita ner oss och löpa risk för utbrändhet? Följande uppsats beskriver stress, hur det påverkar oss fysiskt och psykiskt, samt vad man bör göra för att hantera sin stressnivå.

Vad Är Stress?
Ordet stress slängs omkring i dagens samhälle och media likt en gummiboll. Man får ofta höra om människor som ”har gått in i väggen” eller stressar för ofta. Jag påstår att all medias bevakning om stress gör det väldigt diffust, man hör ofta termen, men sällan förklarningen.
Så vad är egentligen stress för något?

Jo, stress är en inbyggd försvarsmekanism i den mänskliga kroppen som ser till att skydda oss för fara. Om ett lejon skulle gå till attack, förbereder sig kroppen för flykt eller anfall, då det rör sig om ett lejon i ovanstående fall är det sannolikt att kroppen ställer in sig på att springa, springa fort.
Den mänskliga kroppen reagerar på olika sätt när man utsätts för stress. Under fysisk stress, som i lejonexemplet ovan, utsöndrar kroppen bland annat adrenalin och kreatin som ger upphov till en ökad puls och hög smärttröskel, man känner i stort sett ingen smärta, under en kort tid, vilket är ypperligt i vissa kaotiska fall. Så länge stressen är kortvarig, är den väldigt gynnsam.

Alltså är stress ingen sjukdom utan en naturlig försvarsmekanism, dock kan långvarig stress leda till sjukdomar, kroppsliga och psykiska.
Så, vad händer då man påfrestar sin kropp under en längre tid? Jo, det är det som är problemet i dagens samhälle, speciellt i väst. Vi är stressade under en längre tid och det leder till allvarliga skador, så som ryggbesvär, orolig matsmältningssystem, spända muskler och, i värsta fall, hjärtinfarkter. Alltså, när kraven blir för höga, och tiden för knapp, tar kroppen skada.

Det finns en del varningssignaler när man utsätter sin kropp för kronisk stress. Man må, bland annat, sova dåligt, nedstämdhet och ångest, har ofta ont i huvudet och magen, smärtande nacke och skuldra samt nedsatt sexlust. Dessa signaler är kroppens sätt att säga ifrån, och man bör snarast varva ner.

Dock, är det inte alltid lätt att komma ifrån en stressig vardag, har man mycket på jobbet, skolan eller dylik situation kan det vara väldigt svårt att bara lämna allt och chillaxa.

Stress i Samhället
Stressinducerad psykisk ohälsa har ökat markant på senare tid, fler och fler människor känner sig utbrända, redan vid tidig ålder.
Det finns många inducerande aktörer när det gäller stress, men jag påstår att media och samhället svarar för en stor del av kakan. Förvisso är det väldigt luddigt att påstå att ”samhället” ligger bakom stress, men jag syftar på, skola, familj och andra människor omkring som sätter press på individen.

Det vanligaste är pressen att prestera, pressen att få de bästa betygen eller det bästa yrket.
Media pumpar ständigt ut bilder på de rika och lyckliga. Bilder av deras perfekta kroppar och ägodelar sprids likt ett virus och en skev ideal målas upp. Man måste ha en felfri kropp och massa likvida medel för att vara lycklig. Alltså utsätter man kroppen för stress när man skall försöka leva upp till Medias och Samhällets ideal.

Dessutom verkar man inte vara så insatt i stress, vilket följaktligen leder till problem. Alltså behövs en sorts upplysning om hur och varför vi blir stressade och vad man skall göra åt det. Visserligen finns den informationen tillgänglig på internet, men jag påstår att man, redan från tidig ålder, börjar lära ut stresshantering för att, på långsikt, minska den allmänna stressnivån och sjukskrivningar.

Dock, jag anser att den största anledningen till stress är de monumentala framstegen inom teknologin. Vi är ständigt uppkopplade vart vi än befinner oss. Det leder således att vi har det väldigt svårt att skapa gränser mellan Jobb och Fritid. Det är väldigt enkelt att ta med dig sig jobbet hem. Då människan har det i sin natur att vara tävlingsinriktad blir man i stort sett tvungen att jobba hemma för att kunna konkurrera och vara steget före ens motståndare, (Till exempel: irriterande kollegor eller ett krävande överhuvud)

Ett bra sätt att förebygga stress ur ett samhällsperspektiv är att våga prata om stress, för hur skall man få hjälp om ingen vet om ens situation? Jag påstår att folk hellre döljer sin stress för sina medmänniskor för att inte visa sig svag, eller inkompetent. Jag menar att om man helt enkelt begravde stridsyxan och tog det lugnt, skulle världen vara en gladare plats. Förvisso vet jag hur befängt det låter, men man kan väl spekulera.
Däremot förstår jag vikten av positiva stressorer, då dessa, under en kort tid, kan gynna oss. Att prestera under tidspress är ett exempel på en gynnsam stressor.

Vad Gör Mig Stressad?
Jag har som bekant gått ner drygt en tredjedel av min vikt, och under hela den tiden var jag väldigt stressad för att uppnå en perfekt, vältränad och stenhård kropp. Jag har fortfarande en lång väg att gå innan det uppfylls så jag känner mig fortfarande stressad. Men nu när jag skriver dessa rader börjar jag fundera. Varför vill jag egentligen ha en vältränad, eller rättare sagt, mer vältränad kropp än den jag har nu? Vill jag kanske attrahera det motsatta könet? Nej, den fronten är täckt. Vill jag leva ett hälsosamt liv? Nej, jag äter och dricker rätt, och jag avstår helt från skadliga substanser så den fronten är också täckt. Men vad är det då? Jo, media så klart. Den djävulska median. Vart jag än vänder mig finns det ett sexpack eller en svällande biceps i vägen. Jag kan sitta på bussen och läsa en metro för att tre blad senare, bemötas av en annons för Calvin Kleins senaste kallingar, på en snubbe med ensiffrig fettprocent. Härligt. Fast ändå inte.

Jag sitter på en Ikea stol och tänker till, jag behöver inte var oroa mig över min kropp längre. Jag ser normal ut i allas ögon nu för tiden och min skeva uppfattning måste jag bli av med. Behöver jag definierade muskler? Nej, det jag behöver göra dock är att ta det lugnt och vara nöjd med det jag har.
En annan bidragande stressfaktor är mina framtidsplaner, och för att uppnå mina drömmar måste jag prestera utmärkt i skolan. Min plan är att studera Arkitektur på Kungliga Tekniska Högskolan, men för det krävs 22,3 poäng. MVG i storts sett allt med andra ord.

Jag strävar efter så höga betyg som möjligt men jag befarar att det inte räcker ty jag kan i bästa fall få 21,1 poäng.
Förtvivlad gick jag till studievägledaren för att diskutera min framtid, all hopp om en anständig utbildning förlorad. Men så nämner hon högskoleprovet och arkitekturprovet, två prov som ger mig behörighet till min drömutbildning, men bäst av allt, kvittar mitt slutbetyg. Det kändes som om en stor tyngd lyftes från mina axlar. Jag strävar fortfarande efter MVG i allt jag gör (take the hint…) men, då jag inte är beroende av det kan jag ta det lugnare. Jag har märkt en markant minskning av plugginducerad stress i mitt liv. För att sammanfatta hittills, har jag kontrollerat min stress genom att försöka ändra mitt ideal och acceptera mig själv, samt att satsa på högskoleprovet och arkitekturprovet. Nyckeln till framgång är att acceptera sig själv och utveckla efter eget huvud, inte leva upp till någon annan.

Men det finns en uppsjö av olika stressiga situationer, ett av dem är det inledande exemplet, men ibland finner man sig i en stressig miljö, hur skall man hantera det då?
Jo, när det blir allt för mycket på skolan ser jag till att ta det lugnt minst en gång varje dag, det kan röra sig om en kvart av kontrollerad anding med lite klassisk bakgrundsmusik, eller ett favoritavsnitt av någon schysst serie, det kan i stort sett vara vad som helst, så länge det inte har med skolan att göra. Så hanterar jag min stress.
Sammanfattning

Så, vad har vi fått ut av allt ovanstående? Jo, stress är en livsnödvändig funktion i kroppen men när man utsätter sig för långvarig stress kan det leda till allvarliga följdskador. Med tanke på dagens krävande samhälle är det inte konstigt att de flesta känner sig ansträngda.

Mina stressorer är min kropp, och min framtid, men jag lär mig att behärska de och lär förhoppningsvist lugna ner mig i framtiden. När det gäller kortvarig stress, så som, mycket plugg eller ett köttigt prov ser jag till att andas korrekt och planera min tid väl.

Stressnivån i dagens samhälle har ökat markant på senare tid och påminner om industrialiseringen, då folk bokstavligen slavade. Fler och fler sjukanmäler sig för stressinducerade sjukdomar och man måste som ett kollektiv hitta en lösning. Jag påstår att man borde informera och upplysa om riskerna med stress, samt hur man skall hantera det. Jag vill att det skall vara lika självklart att kunna hantera sin stress som att köpa mjölk.
Slutligen lämnar jag er med några uppmanande ord ”Take a chill pill, ain’t the end of the world!”

ETIK I SJUKVÅRDEN

Sverige har bland den bästa sjukvården i världen, vi förlitar oss på läkare och sjuksköterskor i toppklass och det skall vi vara tacksamma för.
Jag har haft nöjet att träffa två personer inom vården. Sjuksköterskan Anna Samuelsson, på barnsjukhuset Sachsska och palliativa läkaren, Mirja Fröderberg på Dalens sjukhus. Samuelsson jobbar främst med kroniskt sjuka barn, medan Fröderberg arbetar med palliativ vård, vilket är vård dödssjuka. Jag har lyckats intervjua olika sidor om vården, och kan således jämföra mellan hur sjuksköterskor och läkare reflekterar kring sitt arbete. Dessutom fick jag möjligheten att få en inblick om hur man hanterar etiska dilemman när det gäller kronisk sjuka barn kontra döende vuxna. Tämligen intressant.
Anna Samuelsson ”Man behöver inte prata, bara finnas, bara vara.”

Vad innebär det att vara en sjuksköterska i dagens Sverige? Vilka problem och beslut ställs man inför dagligen? Jag begav mig till södersjukhuset för att ta reda på det. Samuelsson hälsar med ett beständigt handslag och visar in mig till ett litet rum med ett bord och stolar för två.

Ett av de större problemen sjuksköterskor måste hantera med är föräldrar, oroliga, hysteriska och ibland fullkomligt vilda föräldrar. De kräver en sak, sjuksköterskan annan och tvister dyker lätt upp. Således är alltså föräldrar ett etiskt dilemma, för hur skall man hantera dem på ett empatiskt men professionellt sätt och hitta en jämnvikt mellan sjukhus och patient.
En annan aspekt är hur man hanterar en patient och hur man visar sitt stöd. Många barn är ofta väldigt rädda, Samuelsson brukar visa sin empati genom att finnas. Oftast behövs inget mer. Att bara sitta bredvid räcker oftast. Hon förklarar i stort sett på samma sätt som boken, man hör sällan ”lämna mig ifred” utan ofta ”lämna mig inte ensam”

Samuelsson jobbar emellanåt på akutvården och där ställs man ofta för svåra beslut. Då man prioriterar patienter med svåra skador kan det bli uppstå problem. Högljudda föräldrar som tycker att sitt barn borde gå före alla andra, kompisars avkomma, eller kändisföräldrar som anser sig stå över alla andra. Som sjuksköterska måste man alltså hantera dessa fall och hålla sig till att prioritera den som behöver mest, inte den som låter mest.
Men ibland så ställs man inför vissa problem där man inte riktigt kan agera, vi har väl alla infunnit oss i en situation där en handling inte dyker upp på rak arm. Samuelsson hanterar dessa situationer genom att konferera med henens kollegor. Hon påstår att det är av ytterst vikt att se till att prata med sina medarbetare om svåra fall för att ta del av olika metoder att hantera sådana problem på bästa möjliga sätt.

När jag ställer frågan om hur hon skulle agera om en patient frågar efter aktiv dödshjälp, tystnar hon och ställer ifrån sig den halvtomma kaffekoppen. När hon väl tar till orda, påstår hon att hon inte skulle kunna tänka sig att låta en patient dö under hennes händer. Förvisso har inte Samuelsson befogenhet att erbjuda sådana tjänster, dessutom är det högst olagligt i Sverige.

Jag tackar för mig och lämnar byggnaden med en nyfunnen respekt för sjuksköterskor, ty det är de som håller oss uppe, vare sig det gäller ett blodprov, eller en person att ha vid sin sida.

Mirja Fröderberg
”Alla vill ju till himmelen men ingen vill dö, som Timbuktu sjunger i en låt.”

Fröderberg är som sagt en palliativ läkare och ställs således inför etiska dilemman dagligen. Dessutom behöver besluten fattas under tidspress vilket ytterligare påfrestar ett redan komplicerat yrke.

”Efterkloka kan vi alla vara efteråt, med facit i hand!”

Fröderberg vårdar människor vars sjukdom inte går att bota, följaktligen ställs hon för svåra etiska ställningstaganden. T.ex frågan om när man skall avsluta en livsuppehållande behandling. När har patienten passerat en brytningspunkt då det helt enkelt inte lönar sig med livsuppehållande vård? Den fråga ställs hon ofta för, och det gäller att kommunicera med patienten och dess anhöriga för att enas om en gynnsam lösning. Men då det gäller liv och död, krävs det ypperlig skicklighet för att hantera sådana djupa etiska problem.

Fröderberg ansvarar för remisser som måste svaras dagligen, ofta rör det sig om ansökan att få palliativ vård. Då efterfrågan om palliativ vård är betydligt större än antalet vårdplatser måste man, som remisbedömare, prioritera. Dessa bedömningar är inte alltid lätta att göra, vilket ger upphov till dispyter när arga anhöriga eller patienter nekas.
”Man vill ju alltid göra gott och följa sin etiska kompass, men det är inte möjligt på grund av resursbrister”

Fröderberg får även ibland frågor om dödshjälp. Innan hon svarar på frågan sätter hon sig ned för att betona vikten av frågeställningen, och tilliten patienten har för henne när denne ställer en så pass tung fråga. Frågan om dödshjälp visar sig ofta vara ett rop på hjälp, ett sätt att uttrycka sitt lidande som man inte har lyckats lindra på ett tillräckligt bra sätt. Fröderberg ser till att inleda en djup diskussion med patienten för att försöka sätta ord på dennes ångest. Det kan vara fysiska symptomer, så som smärta, illamående och andnöd. Det kan även röra sig om psykiska besvär, eller existentiellt lidande, vilket är bland annat rädslan att dö eller rädslan att släppa taget om nära och kära.

Om det framgår att patienten behöver ytterligare stöd, finns det religiös support, psykiater och dylika alternativa medel att använda sig av för att patienten i fråga skall finna ro.
När det väl uppstår oundvikliga konflikter, försöker Fröderberg att förutse problemen, med hjälp av sin långa erfarenhet, och kommunicera med patienten och hennes anhöriga i så god tid som möjligt. Det gäller dessutom att vara lyhörd och förstå vad patienten/anhöriga tycker och tänker. Alltså är Frödeberg en resultatetiker när hon försöker förutse vad en viss handling har för konsekvens.

Man behöver en god drivkraft för att stå upp med alla dilemman och problem som karaktäriserar den palliativa vården. Ty Fröderberg, och hennes kollegor väljer att arbeta på knivens egg, alltså frågor som berör det yttersta av vår existens, döden. Således finns det många aspekter som driver Fröderberg, bland annat faktumet att arbetet ger mycket tillbaka, med tanke på all kontakt med människor och få ta del av deras livserfarenheter. Det ger Fröderberg ett perspektiv, som individ, om vad som är viktigt i livet. Dessutom följer Fröderberg värdeaspekten i sitt yrke, värdet att göra ett så bra jobb som möjligt och se människan som en helhet. Hon drivs dessutom av belöningsaspekten, men inte en ekonomisk ersättning, utan erkännandet av vikten i arbetet, således vidareutbildar sig Fröderberg ständigt för att hålla en hög kompetens. Slutligen påstår Fröderberg att det är teamarbetet som bär henne, hon är sällan ensam under svåra lägen och har alltid sina kollegor att räkna med.

Sjuksköterska – Läkare: En Jämförelse

Efter att ha tagit del av Samuelssons och Fröderbergs arbetsmoral och metoder kan jag påpeka att skillnaden mellan sjuksköterska och läkare inte är lika monumental som jag först trodde. Förvisso har Fröderberg betydligt mer befogenhet och kompetens, men båda resonerar i stort sett på samma sätt. När det krisar vänder de sig till sina kollegor för att finna stöd. När det krävs empatiskt stöd är båda hängivna att hjälpa patienten på bästa möjliga sätt.

Skillnaden verkar vara att sjuksköterskor ”tar hand om ” patienten medan läkare är den som bedömer vad som skall göras. Alltså ser sjuksköterskorna till att patienten trivs, medan läkaren då ansvarar för alla svåra beslut. Däremot kan Frödeberg behöva upprätta en öppen relation med sina patienter, speciellt med tanke på att hon arbetar på en palliativ avdelning. Det är således av ytterst vikt att patienten i fråga känner sig trygg i Fröderbergs händer.