Jag vet inte om vi ska ta in fler skribenter just nu, men ni kan kika igenom ändå!

---

Jag hade tänkt kontakta dig André för att se om det finns någon möjlighet för mig att söka plats på er underbara redaktion! För närvarande volontärarbetar jag som redaktör på litteraturtidskriften Ponton. Att skriva är såklart en stor passion, och förutom att bli finalist här har jag genom en annan tävling fått en dikt publicerad i antologin Ung Poesi 2011. Genom en annan tävling har jag fått en essä publicerad boken Stereotyper 2011. Jag bifogar den samt en recension av "Niels Lyhne av J.P Jacbosen, han jag nämnde tidigare i brevet, som exempel på artiklar jag författat.

Jag är nitton år (född 92) och studerar historia på Uppsala universitet. Det var alltså ganska nyligen jag slutade gymnasiet, och jag känner fortfarande att jag har starka rötter, starka förbindelser och ett starkt intresse för ungdomskultur. Sen går jag mycket på nationer och lever det stereotypa studentlivet nu för tiden, vilket också är en slags ungdomskultur. Jag är väldigt kreativ och sprudlar utav idéer av alla slag. Jag har också en mängd intressanta erfarenheter som jag gärna delar mig med.

Några av mina intressen är människor, musik, psykologi, film, filosofi, fest, teater, historia och mode.

----

Slumpens Tyranni

Föreställ dig att du föddes till denna världen med enda liten defekt; dålig syn – och fick lida alla dess konsekvenser. Jag ska försöka måla upp ett scenario som rimligen kan inträffa.
Ett synfel märks sällan förrän man lärt sig tala, och ofta får man inte glasögon förrän vid 5-6 år. Så under dina första formativa år, när ska börja orientera dig i tillvaron, är allt du ser bara diffusa former. Tänk hur enormt påverkad din fysiska motorik, din koordination, din rörelse, dina reflexer med mera kommer bli av detta.
Det är ren biologi, och är beklagligt men inte ödesdigert. Men föreställ dig hur reaktionerna på din skavank kan vara. När du som liten är klumpig, rör dig märkligt och har sämre lekförmågor än andra barn.
Omgivningen kommer att reagera. Om någon kastar en boll till dig och du inte ens sätter upp händerna till att fångar, blir kastaren i regel irriterad. Dina lekkamrater ser på dig som mindervärdig för dina diverse oförmågor. Och av din klumpighet kan locka dina föräldrar och andra till tron att du är en idiot.
När människor tror att du är dum, tar avstånd från dig för dina dåliga lekförmågor o.s.v. kommer du att bli påverkad av det. När du är lite äldre och skolan börjar har du kanske fått glasögon, men ändå brännmärkt från hur du blev behandlad. Så till en början du inte vågar ta lika mycket plats som de andra i ditt klassrum – när du blivit straffad varje gång du gjort det! Människor är snabba att bilda åsikter efter sin första impression, så din försagdhet här kommer att göra så du blir vidare nedtryckt. Och under nio år med samma personer kommer cementen sakta att stelna kring det begrepp dem gjort dig till; konstig.
Här stannar vi upp och betraktar några personer som förmodligen skulle sitta i samma klassrum som vår glasögonprydde stackare, men utan lika ömkliga lotter. Den coola sportkillen längst bak kanske, och den populära tjejen vid fönstret. Hur har sportkillen blivit cool? Jo, för att han föddes med en muskelbyggares genetik samt en idrottsintresserad pappa. Genom sina goda insatser inom t.ex. fotboll fick han tillåtelsen att ta plats. Det ökade hans från sporten redan goda självkänsla ännu mer, vilket gör att han kan ta mer plats som successivt gör honom ännu coolare.
Och den populära tjejen? Oftast är den enda ”meriten” som särskiljer henne från alla andra och ger henne basen att bygga upp sin popularitet en enda stor slump; att hon råkar vara fysiskt attraktiv.
Så sammanblandas biologi, hudfärg, bakgrund och dylikt med andra personer reaktioner, och en mänsklig själ sys i en tvångströja av vad hon tillåts och inte. De här stackas människorna har redan nu blivit tillskrivna sina roller – med en drakonisk, outtalad uppsättning regler för varje. Kort sagt: De har blivit stereotyper. Och om någon gör något emot sin stereotyp, till exempel om den glasögonprydde plötsligt försöker ta plats, blir han bestraffad.
Jag betraktar en bild på mig från fyran. Jag har kortklippt mörkt hår, som är styvt disciplinerat med en halv geltub, jag är brunbränd och har på mig en vit huvtröja. Det är fruktansvärt när jag tänker på vilken liten del av mig själ som fick synas när det här fotot togs, så liten del som passade i stereotypen jag skulle vara. Bara en bergstopp syntes ur det Atlantis som doldes i mina djup. Samma Atlantis av mångfald som finns i oss alla, men går förlorat för omvärlden under trycket av en stämpel.
Men att kasta iväg sin tvångströja av fixerade beteendemönster kan vara fruktansvärt svårt. Själv genomgick jag under sommaren från första ring till andra en så omvälvande personlighetsutveckling att jag kände mig som en ny organism. Under min omvandling träffade jag emellertid nästan ingen annan från min skola (jag var bortrest större delen av tiden). Så när skolan åter startade var jag oerhört exalterad över att träffa mina klasskamrater igen. Då jag kom till skolan satt alla mina närmaste vänner utanför skolan på en gräsmatta. Jag slog mig ned med ett leende och började interagera. Strax efteråt gjorde jag ett försök att introducera min nya, i mina ögon mer sanna, persona. Men omedelbart skjuter min tidigare bästa vän ned försöket med ett av de mest subtila vapnen på marknaden, hån. Jag blir nervös, mer tystlåten och lågmäld – inte långt efter det återupptar jag min tidigare roll. Den nya organismen inom fick inte syre nog i den gamla miljön. Det var inte förrän jag flyttade till en ny stad som omvälvningen fick luft och tog påtaglig verkan.
Men det är också lätt att missta sin tvångströja, sydd av andras tycken, för sin egen söndagsskjorta. Man fortsätter vara sin tillskrivna stereotyp även efter att personerna som pressade på en den är borta. Efter jag och mina klasskamrater gick ut högstadiet behöll jag kontakten med många av de vänner som jag där tillskansat mig. Och det är nästan skrämmande hur många av dem som har förblivit nästan likadana som när vi gick i högstadiet. Tydligast var det kanske när vi hade någon slags återföreningsfest. Jag observerade hur de som tidigare fått ta plats bredde ut. Och de som tidigare aldrig tillåtits någon plats alls underblåste sina forna stereotyper av att vara töntiga, blyga, nördiga och så vidare genom att agera precis som de gjort i högstadiet. Även när jag har träffat dessa personer i enskildhet eller mindre grupper har de ofta behållit sin eländiga persona. Alltså kan stämplingsprocessen fortlöpa mycket längre än stämpeln egentligen gäller, eller i alla fall fortsätta få konsekvenser. Och i andra fall kan man anta andra stereotyper som dock inte har ett dugg att göra med ens riktiga jag.
Så vad händer egentligen när du säger och tänker att en person är på ett visst sätt, sätter en distinkt färg på en människas själ? I regel förloras alla undertoner för att ge plats åt en gräll överton, mångfalden försvinner. Själv skulle jag aldrig kunna sätta en stämpel på mig själv som skulle göra mitt riktiga jag någon rättvisa, så varför göra det emot någon annan?
Och slutligen: Hur stor del av mig är formad utifrån vad jag har tillåtits, och till vilken utsträckning är jag den jag vill vara? Till vilken grad är jag en stereotyp och till vilken grad är jag en människa?

---

Niels Lyhne – En Begraven Skatt

Det som vissa kallar slumpen, andra ödet, kan verkligen slå till med obeveklig kraft. Ibland tar det allt man äger ifrån en. Men ibland kan det skänka gåvor som man aldrig visste att man ville ha. Det senare skedde när ett bibliotek i min närhet rensade sitt lager – för en ynka krona gick jag därifrån med boken Niels Lyhne av den danske J.P. Jacobsen i min hand, utan att ens ha öppnat pärmarna.
Några veckor senare kunde jag inte sova. Alltför disträ för min standardlektyr, började jag ströläsa lite i romanen. Och det var något alldeles speciellt.
Niels Lyhne följer en ensam oliktänkandes liv i en värld av intolerans och trångbodda dogmer. Upptakten är en idyllisk och elegisk barndomsskildring, där höjdpunkten ligger i den chock protagonisten Niels försätts i är han plötsligt exponeras för en kvinnans dragningskraft. Hela berättelsen kommer sedan att präglas av en påklädd, romantisk erotik som nästan verkar mer uppeggande för sinnena än vad det vardagligt explicita förmår.
När han blir äldre dras Niels in i Köpenhamns konstnärskretsar; det är en skara idealistiska unga radikaler. Där blir han förälskad i den självständiga, livssprudlande Tema Boye – en karaktär vari Jacobsens prisade förmåga att teckna kvinnoporträtt fulländas.
Men det slutar i tragedi.
Nya kärleksrelationer flammar upp och förkolnar, vänskapsband knyts och bryts; och varje gång överges den unge Niels till förmån av de orubbliga traditionerna. Varje människa som tänkt en tanke vars tonart inte går efter samhällets tillfälliga noter kan sympatisera och hämta tröst hos den unge Niels.
Handlingen är dock tämligen löst sammansatt. När Niels rusar vidare i livets skiftningar följer berättaren obönhörligt med honom, och ibland kan fokus ligga på fel ställen. Men det är inte heller en berättelse där man andlös läser måste vidare, fångad av handlingens virvelvind. Det är något annat. Jacobsens stil liknar mer poesi än prosa, det är ett impressionistiskt måleri där bitar av scener, situationer och stämningar genom en unik, rytmisk ordkonst flätas sammans – till en skönhet som nästan gör ont. Konturerna får vi fylla i själva.
I likhet med mycket poesi, strålar romanen även ut den inlevelse och ömtålighet som bara det självupplevda kan. Författaren J.P. Jacobsen föddes den 17 april 1847 i Thisted på Jylland i Danmark, död 30 april 1885, vilket är förvånande med tanke på hur modern romanen känns. Liksom protagonisten var Jacobsen en revolutionär, som bl.a. var den första som introducerade och översatte Darwins verk till danska.
Niels Lyhne var vida läst och älskad av tidens intellektuella. Bland de personer som tagit djupa intryck av verket kan nämnas Hjalmar Söderberg (därför jag köpte den), Rainer Marie Rilke, Sigmund Freud, Hermann Hesse och Henrik Ibsen. Men trots dess skönhet, dess modernitet och det faktum att Rilke bokstavligen bar med sig vart han än gick, så kastades den lilla boken åt sidan någon gång. Tidens vindar blåste sin jord över skatten tills den blev begraven. Men personligen anser jag att Niels Lyhne förtjänar att grävas upp ur sin grav.