SKRIBENTANSÖKAN: MANUELA BJELKE

Hej! Jag är intresserad av att bli skribent på ungdomar.se
Mitt namn är Manuela Bjelke och är 19 år. Jag har precis avslutat mina gymnasiestudier på Kungsholmens Gymnasium, samhällsvetenskapliga linjen. Nu är jag fri som en fågel och är ute efter massor av nya erfarenheter och tycker att det här skulle vara en perfekt möjlighet!

Jag har inga meriter att skryta med, men jag älskar att skriva och har mycket fantasi och kreativitet. Jag bifogar en Svenska C essä som jag krev i slutet av årskurs 3 på Gymnasiet som jag är nöjd med. Den är en aning lång, men jag hoppas ni vill läsa den i alla fall!

TEXTPROV:
Rockens återkomst i skuggan av tuggummipopen

Jag som föddes under tidigt 90-tal växte upp till Spice Girls, Aqua, Backstreet Boys och allt som fanns på ”hits for kids” skivorna. Det var glatt, poppigt och skoldiscovänligt. Lågstadiepopen har nog aldrig slagit igenom så mycket som under 90-talet, då dessa idoler fanns vart man än gick. I tuggummipaket, på skorna, som klistermärken och på pennor, skrivblock, ryggsäckar och diverse skoltillbehör för att göra plugget roligare. Det fungerade. Jag levde i en drömvärld bland rosa magtröjor och glitter precis som alla andra 90-talister.

Vi dansade till svängig tuggummipop, gick på kalas med mänger av glada ballonger, konfetti och serpentiner. Livet var hur bra som
helst och kretsade kring en själv, vänner, leksaker, Britney Spears och lite mamma och pappa förstås. Vad fanns mer att tänka på? Det var så här vardagen såg ut helt enkelt.

På andra sidan Atlanten levde de äldre barnen, ungdomar som vi inte visste mycket om. De brydde sig varken om leksaker, Britney Spears eller mamma och pappa. Där dessa ungdomar levde skedde extrema musikfenomen där lågstadiekidsen inte hörde hemma.
Rockgrenarna blev starkare och anhängarna växte i antal. Här sitter jag, nästan 20 år senare och lyssnar på skrällig musik som faktiskt uppkom i skuggan av tuggummipopen som jag växte upp med. Eller var det vi som levde i en bubbla utestängda från verkligheten?

90-talets nya ungdomskultur kom som en orkan och många påstod att rocken hade ersatts av techno och hiphop efter 80-talet, men den som hävdade att rocken var död möttes istället av nya rockgenrer och två helt ny livsstilar. Jag blev nyfiken över bakgrunden till mitt decenniums då nya musik, så jag började läsa om det och fördes tillbaka i tiden till den amerikanska avkroken Seattle. En ny rockstil smög sig fram bland ungdomar utan någon klädstil, med otvättat och slitet hår, gamla dr marteens skor och urtvättade flanellskjortor. Stilen kom att kalla sig grunge och var en helomvändning från de ytliga och pretentiösa heavy metalbanden på 80-talet. Året var 1991, samma år som jag föddes, då det stora genombrottet ägde rum. Band som Alice in chains, Pearl Jam och sist men inte minst Nirvana, som blev grungens flaggskepp, släppte storslagna och nyskapande skivor som inspirerats av bland annat Soundgarden som sägs vara en av grungens företrädare. När jag lyssnar igenom grungemusiken går det inte att undgå de deppiga texterna, aggressiva och skrälliga refränger i kombination med lugna verser och grötiga gitarriff. Detta var en helt ny värld som discodrottningarna kanske inte förstod sig på, men grungen representerade så mycket djupa känslor som ingen genre tidigare kunnat uttrycka. Aldrig har jag blivit fylld av så mycket tankar och känslor som sträcker sig till helt nya dimensioner på grund av musik. Jag börjar äntligen förstå, och jag är helt såld.

Dessa fyra nyss nämnda band räknas som grungens ”big four”, men inget grungeband nådde samma nivå som Nirvana. De kan till och med räknas som en av rockhistoriens absolut största band. Inte minst när Nirvana fick sitt stora genombrott med "Smells like teen spirit" 1991 och Kurt Cobain blev en självförbrännande rockikon i klass med John Lennon, Jim Morrison, Bob Marley och Jimi Hendrix.
Jag har verkligen satt mig in i grungen, och nu känns den plötsligt väldigt intim. 90-talets grungeband är så långt ifrån 2010 och allt vad det innebär, men samtidigt berör musiken mig ända in i själen. Grungen blev nog för stor för vad den egentligen borde vara. Som ett bra exempel på detta kan man nämna Kurt som aldrig uppskattade uppmärksamheten och den enorma ikonstatusen han fick av fansen. Att plötsligt vara idol för flera miljoner människor var något han aldrig lärde sig hantera. Om han hade fötts utan sin musikaliska begåvning hade han sluppit. Känslan av övergivenhet och ensamhet vällde över honom, vilket han kände igen från sin svåra barndom. För att lindra smärtan använde han sig av tunga droger som heroin och stora mängder alkohol, och hans manodepression i kombination med drogmissbruk fick honom att begå självmord 1994.

När jag nu vet bakgrunden till rockikonen och hans grungekollegor och sedan lyssnar på musiken får man den fantastiska känslan över att de verkligen har lyckats föra över vardagens bekymmer, deras känslor, ångest och tankar direktkopierat till låtarna. Det känns så nära och äkta, och mycket beror nog på att dessa artister aldrig kände sig som stora stjärnor och idoler. De ville bara få ut sina känslor genom musik.

Jag upplever att hela karusellen påminner en hel del om hippiekulturen eftersom stilen grunge innefattade en hel kultur och ett karaktäriserat sätt att leva med fokus på enkelhet . Grungens livsstil under 90-talet blev 70-talets återkomst, och det är nog många som väntar med spänning på ytterligare en återfödelse. Kanske är alla revolutionerande musikstilar och kulturer redan återanvända till bäst före datum, men tacka vet jag tekniken som låter generation efter generation kunna ta del av dessa fenomen. Man vill ofta påstå att den äkta grungen dog tillsammans med Kurt Cobain, och jag känner personligen att grungemusiken numera snarare är något andligt än bara ett minne. Det kan låta klyschigt, men faktum är att det är precis så jag känner inför musiken, livsstilen och hela filosofin kring grungen.

Att vara ung och anhängare till dessa rockkulturer kunde vara mycket annat än enkelt. Musiken var ny och revolutionerande, och ungdomarna såg upp till dessa rockstjärnor som deras om de var deras gudar. Precis som för artisterna själva var det även lätt för fansen att falla in i dåliga kretsar med missbruk av droger och alkohol. Men dessa ungdomar är ändå värda en hyllning. Nyfikna, rädda, förvirrade och nykära individer som inspirerat hela jorden, trots sitt stora hat mot framtiden och mot det förflutna. De vill bara vara ungdomar. Och tacka gudarna, eller snarare mor och far för att dessa urväxta barn alltid kommer att finnas och sprida kärlek, hat, inspiration och revolution. Utan ungdomskulturer skulle populärmusiken för länge sedan varit död. Nu vet jag vad som hände bortom horisonten, de där åren då jag levde i min Barbiebubbla.

Jag dagdrömmer lite om hur det vore att växa upp tillsammans med dessa ungdomar som byggde upp en livsstil med en helt ny utsträckning på den tiden. Kanske är jag född några år för sent.

SKRIBENTANSÖKAN: AMITIS SINA

Som sagt är mitt namn Amitis Sina och är en 16-årig studerande från Göteborg. Justnu läser jag Beteendevetenskapslinjen på Jensen då jag alltid varit fascinerad och känt behovet att lära mig om människan. På fritiden gillar jag att skriva musik, se på och läsa om filmer, att sjunga och att helt enkelt reflektera över mitt kaotiska liv som tonåring. Jag vet inte vad mycket mer jag kan säga än att jag är en tjej som verkligen njuter av att få mina tankar och ord på papper vare sig det är låtstycken, poesi, noveller, teser eller filmrecensioner. Anledningen till att jag söker till att bli en av era skribenter är för att jag anser att det jag har säga är viktigt och för att jag helt enkelt skriver bra. Jag tror även att det skulle bli en intressant och givande erfarenhet. Känner helt enkelt att jag behöver något i mitt liv som kan ge mig möjlighet att visa att jag inte bara är en obetydlig tjej från Frölunda. Med detta hoppas jag att jag har väckt ert intresse för mig som skribent.

TEXTPROV:

Ariels öde

En enorm smärta spred sig i lilla Ariels kropp och en enorm tyngd belastade hennes sköra ben. Ariels röst var raspigt hes efter de oändliga timmarna då hon skrek efter sin mamma. Just nu befann hon sig under ruiner av stenar och annat byggnadsmaterial. Doften av blod och förtvivlan omlindade hennes brutna näsa. Kroppen befann sig i ett konstigt läge. Hur hon än vred och vände sig fick hon plågsamma smärtor, som om hennes kropp hade huggits med en kniv kall som is. Den desperata längtan efter att få känna sin mammas armar runt sin blå- och sönderslagna kropp gjorde henne bara mer otålig.

”Varför kommer ingen och hämtar mig? Jag vill ha min mamma. Jag vill ha henne vid min sida nu. Jag är så trött, jag är så ledsen. Jag måste styra mina känslor. Om jag gråter mer hamnar tårarna i mina sår och det skulle göra väldigt ont. Men vänta, vad händer ifall ingen hittar mig. Kommer jag att dö då? Gud kan jag inte lita på längre. Han lämnade Haiti för länge sedan och om han nu älskade vårt land så mycket varför skänkte han då denna olycka till oss? Och om jag inte kan lita på Gud, vem ska jag då lita på då? ”

Under tiden som folket försökte få ur henne därifrån funderade lilla Ariel på hur hon tidigare hade sprungit runt och letat efter sin mamma. Hennes mamma hade tagit med henne för att gå på några ärenden inne i staden. Under ett av dessa ärenden hade hennes mamma bett henne att stå utanför livsmedelsaffären då hennes mamma skulle gå och köpa lite matvaror och konversera med sina väninnor. Ariels blick hade fästs på en katt som hon hade följt efter i den stora folkmassan, så fri och lekfull. Inte visste hon att en livsavgörande olycka skulle inträffa. Inte visste hon att hon skulle skiljas från sin mamma och inte visste hon att Haiti skulle drabbas av en tragedi.

Katten hade stannat till och reagerat, som om den kände på sig att någonting skulle hända och den sprang iväg. Helt plötsligt började det kraftiga skalvet. Folk hade sprungit vilt åt olika håll och de visste inte vad de skulle ta sig till. Luften räckte plötsligt inte till för alla och folk hade kämpat för att få ta det sista andetaget. De sprang på varandra, som om de hade glömt hur medmänniskor hjälper varandra i kriser. Bara några minuter senare hade allt och alla legat under ett täcke av damm och sönderfallna byggnader.

Där har Ariel legat i vad som har känts som evigheter. En ljusstråle träffade Ariels ögon, sakta och säkert började folket nu ta bort alla stenblock och andra tyngder från hennes kropp. Ju ljusare det blev, desto synligare blev blodet som omslöt Ariels lilla kropp. En läkare trängde sig fram, men allt Ariel såg var otydliga och suddiga klumpar som lät och rörde på sig. Hon drogs säkert upp ur ruinerna och det svaga ljuset hon tidigare hade skådat blev nu större och större för varje sekund som gick. Nu hade det svaga ljuset utvecklats till ett tröstande och värmande ljus som bekräftade hennes hopp om att få återse sin mamma. När Ariel blev nerlagd på ett säkert ställe försökte folk göra allt för att rädda hennes liv. En kvinna, som själv hade förlorat ett barn i jordbävningen, frågade efter hennes namn. ”Mitt namn är Ariel, min mamma heter Beatrice. Försök att hitta henne, är ni snälla…”

SKRIBENTANSÖKAN: EMELIE LEIDÖ

HEJ! Mitt namn är Emelie Leidö och jag är en fjortonårig tjej från Piteå.
På fritiden så rider jag en gång i veckan på ridskola och två gånger per vecka på min sköthäst. Efter som att ridningen och skolan tar upp mycket tid så hinner jag inte så mycket annat på veckorna, jag bukar vara med kompisar, lyssna på musik, skriva eller se på film.

TEXTPROV:

Allt ska vara lätt. Lättsmör, lättmjölk… Men vi då? Tänk på oss barn som förväntas prestera bra i skolan. Hur har ni tänkt er att vi ska kunna göra det på fastande mage? Högt uppsatta män och kvinnor klagar hela dagarna. Klagar på att vi är för tjocka, vi väger för mycket, våra betyg är för låga… Men har de inte tänkt på att det där kanske hänger ihop? Om vi inte får ätbar mat i skolan så går vi till närmsta affär och köper något att äta istället. I min skola har vi turen att ha ett Uppehållsrum där de säljer färdiga mackor som man kan äta om maten är dålig, men det är inte alla elever som har möjligheten till dessa mackor. Och vad köper de då?
Godis och fika.

Om man äter en chokladkaka varje dag och inte äter någon skolmat, så är man ännu hungrigare när man kommer hem. Så då tar man några mackor till mellanmål och äter sedan jättemycket till middag. Och visst, vi måste äta, men det kanske är bättre att fördela ut maten under flera olika tillfällen på dagen? Om man inte får någon skolmat så äter man mer hemma, vilket är bra. Bara det inte är så att godis, läsk och fika intaget ökar. Vilket det gör. De klagar på vår övervikt. Men har ingen lagt märke till all undervikt som förekommer? Jag själv har haft svårt med att äta på skolan och har det fortfarande. Hur kan de bara förbise någonting minst lika viktigt som övervikten? Dessutom så ska man inte bara dra ner på maten om man vill minska övervikten. Man kan inte gå ner i vikt utan att träna och hålla sig i form. Men det är tydligen inte lika viktigt?

Hur kan politiker och andra bestämmartyper klaga på att våra betyg är för låga när det i grund och botten är deras eget fel? Det går inte att koncentrera sig under en lektion och lära sig nya saker när man är hungrig. Det går inte att prestera sitt bästa när man bara ätit en handfull morötter till lunch. Lösningen på problemet är inte att ge oss lättsmör att bre på mackorna och lättmjölk att hälla i glasen.
Lösningen är att lägga lite mer pengar på att vår skolmat ska bli bättre och mera ätbar. Jag vet att problemet om dålig skolmat inte gäller alla skolor, men i alla fall min och de flesta andra i närheten.
En dag i skolan så hade det varit så dålig mat att på svenskalektionen fick min klass i uppdrag att skriva om hur illa vi tyckte lunchen smakade. Första skoldagen detta läsår så fick vi korv och mos. Jamen, det är ju gott! Tänkte jag och tittade ner på maten. Den såg väl okej ut, genom åren har man fått vänja sig vid att maten inte alltid håller första klass, men den är ätbar.
Jag satte mig till bords med mina kompisar och tog en tugga av korven. Genast svalde jag och drack flera djupa klunkar vatten: nästan panikslagna klunkar. Min kompis som satt till höger om mig hade också nyss tagit sin första tugga, hon la ner sin gaffel och följde sedan mitt exempel. ”Den här korven är ju inte klar!” utbrast hon sedan och tittade sig omkring. De som redan provsmakat satt nu bara och stirrade på sin mat med avsmak i blicken.

Fin första lunch i skolan.

SKRIBENTANSÖKAN: MARTIN DANCKLER
14 år. Malmö, Skåne

Information: Jag är en skrivande Apple nörd som skriver för det mesta noveller eller deckare. Dock funkar artiklar eller notiser väldigt bra det med. Född och uppvuxen i Sverige, jag har kanske inte det bästa ordsförådet men jag är här för att lära mig och en dag bli journalist. Att skriva för ungdomar.se hade varit grymt kul, jag passar alltid tider och lämnar in det jag ska.

Jag skriver som bäst när jag skriver noveller, om det nu går att publicera. Annars funkar artiklar utmärkt. Om det jag skriver nedan inte räcker, får man ta det, jag är fortfarande ung och nybörjare 😉 Men det hade varit kul.

TEXTPROV:

Skillnaden mellan mac och Pc

När du ska köpa en dator ställs du ofta av frågan, ska jag köpa en PC eller ska jag köpa en mac? De flesta tror att det inte är någon större skillnad men det är mer skillnad än man kan ana. För det första finns det flertal företag som gör PC, bla. HP, Dell, Asus mm. Medans det endast är Apple som gör Mac (skaparna av iPod, iPhone och iPad).

Skillnaden mellan datorerna är operativsystemet. PC användare kör Windows, medans Mac användare kör Mac OS X. Windows är lättare att förstå, det är anpassat för näst in till alla program som finns ute på marknaden och klarar av spel suveränt. Använder du Windows riskerar du dock att datorn kraschar, och att du får virus, något man försöker lösa idag. På en mac tar det tid att lära sig operativsystemet, det är mycket genvägar och mycket komplicerande kommandon. Men när du väl lärt dig dem är det lättare än någonsin att göra det du vill utan att behöva slösa tid på att lista ut hur. På en mac dator har du även lättare att göra den personlig och få den att funka som du vill. Du kan inte heller få virus men dator kan krascha, dock inte lika lätt som en PC kan. Det negativa med Mac är att de flesta programmen funkar inte till datorn, något som håller på att förändras. Jag tror att om två år kommer alla programmen funka till båda operativsystemen.

En annan sak som skiljer datorerna åt är programmen som finns till datorerna. På PC har du hyfsat lätta foto/video redigeringsprogram och kanske ett och annat musikprogram. På en mac har du program för nästan allting. Göra filmer, göra egen musik, skapa en egen hemsida, bränna en egen dvd osv.

Prisskillnaden är ganska stor. Den billigaste macen kostar en bra bit mer än den billigaste PC. Men samtidigt kan du se det som att du får vad du betalar för.

Själv körde jag PC till 2009 då jag köpte en MacBook. Det var ett jobbigt byte och det var drygt att lära ett nytt operativsystem. Men nu kan jag säga att jag skulle aldrig vilja byta tillbaka till en PC. Macen funkar grymt bra, lite överkskattad men ändå väldigt bra.

I slutändan vill jag säga att det går att köpa Windows på en mac, man får köpa till operativsystemet, men då försvinner det fina med mac tycker jag. PC räcker bra för er som spelar spel och surfar på era datorer. Men för er som gillar att göra allt över det där, tycker jag borde byta till en mac. Så om du ska byta dator, tänk över vad du använder datorn till. Både PC och mac är bra olika sätt.

SKRIBENTANSÖKAN: ROBIN ISIK

Hej!
Jag heter Robin Isik och bor i Sala, Västmanland. Jag har skvit filmrecensioner på både engelska och svenska, samt guider inom olika specifika områden som nätverk eller servrar. Jag gillar att dela med mig utav de filmerna jag tittar på. Jag kan jag göra ordentliga, mycket väl utförliga recensioner och guider. Jag håller på att bygga en egen filmsida men skulle vilja utveckla mig lite på Ungdomar.se. Jag har bara varit inne på ungdomar.se 1 dag och såg din artikel om att skribenter sökes. Så behöver ni någon som kan dela med sig av heta filmtips i utförliga presentationer så tveka inte att kontakta mig, jag kommer att göra det när jag har tid, dels för att jag själv utvecklas inom området och jag gör något bra för andra.

Nu vet jag ju inte om ni söker filmrecensenter, har somsagt bara hängt runt på Ungdomar.se en väldig kort tid men jag kan fortfarande göra ett bra jobb.

Lite om mig då, snabbt bara. Gillar _bra_ filmer med bra handling och som är spännande utan ingen smörja som bara slösar tid. Ogillar idioter IRL som bara slösar ens tid och kommer med omogna kommentarer. Gillar å andra sidan att vara med mogna människor som inte snackar så mycket skit. Jag är 17 år men fyller 18 om 8 dagar eller nåt (14 sep)

En guide jag klistrar in nu som jag har skrivit på engelska som ska publiceras på min sida (som inte är färdig än). Det blir naturligtvis lika bra eller bättre på svenska, men just nu orkar jag inte översätta.
Hoppas du har överseende med det. Jag vet att du söker en text som ska publiceras på sidan, men hör av dig om du verkar intresserad för jag har ett bra skriftspråk.

TEXTPROV:

Learn how to open ports in Netgear routers

Hello and welcome to this tutorial where I will learn you how you open ports in Netgear routers. Netgear routers are used in many homes worldwide and sometimes there is a need to open some ports to use specific clients or to host a server.

The very first thing you have to do is to open your browser and type 192.168.0.1, to get to the routers page. If this doesn’t work then try to reset the router by holding in a small button on the back of the router for about 10 seconds. Now it should work.

Now go to 192.168.0.1 The server will probably ask you to enter the username and password. The standard account details is admin as username and password as password. If this doesn’t work then try to reset your router.

Now when you are finally inside the router, you can see a menu to the left of the screen. Look up “Port forwarding” and click in.

Press “Add custom service” to add a port. Now you have 4 steps left to fulfill to open your port/s.

1. Service Name: Name of the service. You can change it to whatever you like, webserver for example.

2. Starting Port: The first port to be opened should be typed here.

3. Ending Port: If you want to open all ports within e.g. 300 to 310 you type 300 in “Starting Port” and 310 in “Ending Port”. Then all ports within 300 to 310 will be opened. So totally 10 ports will be opened if you do this. Another example: If you only want to open port 300, then you write 300 in both “Starting Port” and in “Ending Port”, then port 300 will be opened.

4. Service Ip Adress: Now enter the internal ip address of the computer of which the ports are to be opened for. To find this internal IP, go to the computer that is to have the ports opened.
Start CMD by going to Startmenu > Run > CMD and type IPconfig, then your internal ip address will be shown, e.g. 192.168.0.6.
Type the internal ip address which is shown in “Service IP Adress” and press “Apply”. Now your net might restart and your port will be opened.

You can add how many ports you like, just do the step again and add a new service.

Problems?
If you are still experiencing problems with the program or server that you want to use/host, then try to restart the network and the computer. Another reason may be the Windows own firewall system.

Go to the controlpanel, then hit the Security Center button or just Security. Now hit the Windows firewall and go to 'Exceptions' Then add the port/s that you want to open there aswell. Add the port as TCP.

Now go back to the Windows Firewall and make an exception for the program itself if you are using a program/client ofcourse.

If you are still experiencing difficulties after all these steps, then you have to open the port or remove the blocking of the program/port in your virusprogram.

I hope you are satisfied and remember… don’t open any unnecessary ports for security reasons.

SKRIBENTANSÖKAN: CECILIA STANLEY

Hej!
Jag är intresserad av att skriva för ungdomar.se. Det jag undrar är: hur pass anonym får man vara? Måste man ha bild och hela namnet? Kan man få ha en pseudonym? Det skulle varit rätt coolt, eller hur? Rätt udda. Spännande liksom.

Iallafall. Mitt riktiga namn är Cecilia Stanley (pseudonymförslag: Unni Sithijan eller Psykedelia) och jag älskar att skriva.

Jag är 16 år gammal och bor i Helsingborg. För tillfället är jag dock inackorderad i ett litet rum i Burlöv utanför Malmö för att ha närmare till mina studier på Bryggeriets gymnasium i just Malmö.

Mina tidigare erfarenheter är frilans för CITY Helsingborg, där jag regelbundet skrivit krönikor under två års tid samt ett antal artiklar.

TEXTPROV:

Moldavien, säger jag och ler mot konduktören. Jag har en modetidning i vänster hand och han tittar misstänksamt på mig. "Moldavien?" viskar han halvhögt med ett ansiktsuttryck jag beundrar för att vara vid den här tiden på dagen. Typ 07.33.
Jag trycker ner tidningen mellan mig och det tomma sätet, nickar lugnt, "Sätt dig" Han har blå, slätstrukna byxor och en vit skjorta med diskret ljuslila rutmönster. Håret är korpsvart och huden blek. Han har svarta stora pistolkulspupiller och jag gissar på Kina. Mårten, står det på namnbrickan. "Sätt dig", upprepar jag. Han skakar på huvudet. "Har du biljett?" Besviket lyfter jag upp min väska i knät och börjar rota runt bland musikspelare och nikotinblödande trasiga cigaretter. Jag vill säga sätt dig ner igen, men det skulle verka aningen desperat. Morgonsolen lyser upp halva mitt ansikte och jag kisar med ena ögat, några mahognyhårstrån lyser och dansar likt små känselspröt i ögonvrån.

Fönstret är inte tätat. Jag känner en svag bris av luft. Jag fortsätter rota i väskan, trots vetskapen om att jag inte har någon biljett. Jag hade gått förbi biljettautomaten på stationen som om den vore en tiggare, idag igen. Rektangulär, silvrig med en skärm som mun.

"Jag har inget biljett, Mårten", säger jag," får jag åka till Moldavien ändå?" Han kliar sig i pannan och suckar. Jag vill att han ska tänka det, än mer säga det; jävla idiot, säg det då. Säg det! "Slutstation är Malmö, tyvärr", säger han med en seriös ton. Som om jag vore värd det. "Malmö", säger jag fundersamt, "ligger det på Balkan?" Han sjunker ihop lite, som om jag dragit proppen ur hans vänstra axel. Han börjar gå. "Vänta!", ropar jag och en tant i sätet snett framför mig sneglar upp från sin morgontidning. "Mårten, vänta!"

Han vänder sig inte om. Fortsätter gå över tåggolvet med sina putsade konduktörsskor. Han går fort, men i kontrast till det rusande landskapet utanför fönstret ser det klent ut. Jag slår mina öppna händer på stolsryggen framför mig.

Huvudet är tungt och jag lutar mig tillbaka och blundar. Jag vet att Mårtens liv ser ut såhär: Han åkeråg såg mycket att han mår illa. Han låtsas att han gillar det. Han får pengar för det.

Detta är hans tur: Helsingborg-Malmö. Fantastiska landskap, inte sant Mårten? Brukar du också fokusera blicken på ICA MAXI RÅÅ, den stora grå klossbyggnaden med havet av slitna volvo-bilar framför sig och minnas kvällen du sicksackade fram mellan bilarna med ett leende på läpparna och en Andrea i din hand och rus i huvudet. Hur ni barfota sprang mot kullen med lätta sommarbrända fötter. Hur ni tältade under det lilla paraplyet och byggde eiffeltorn av halstabletter och skrattade så att ni föll ner i gräset med slutna ögon och kramp i magen. Hur ni kisade mot solen som gick ner bakom fältet och beundrade vindkraftverkens glödande kanter i ljuset.

Han åker tåg så mycket att världen inte är stilla när han sätter foten på stationen. Han låtsas att han gillar det. Han får pengar för det. I sängen på kvällen rör sig väggarna och han drömmer om biljetter som regnar ner från himlen och panikslaget försöker han stämpla de alla.

Vi glider in i Malmö. Jag har inte sett skymten av Mårten sedan han gick. Kanske har han undvikit min vagn. Klättrat ut och klamrat sig fast med krampaktiga rörelser och vind som klistrat honom vid utsidan och in i nästa vagn. Jag klandrar honom inte. Vi stannar. Jag tar min väska och trycker ner tidningen i den klibbiga påsen vid sidan om mig. Tålmodigt väntar jag medan medresenärerna vadar fram genom det osynliga cementhavet som verkar förhindra deras gång. Glasögon, kutrygg, död räv runt axlarna. En indier. En pojke med skateboard och mopisg uppsyn. Jag stiger av. Lilla stationsuniversum, tänker jag och fokuserar blicken på det röda stationsskelettet i taket och dess grå fönster. Tegel. Rök. Klappande converse.

Människorna är så tydliga i ljuset. Alla deras färger. Pocketbutiken är belamrad från golv till tak och en behaglig doft av nybryggt kaffe slår emot mig.

Jag köper en pappersmugg och slår mig ner på trappan utanför och ser ut över Petribron. Vattnet i kanalen glittrar frenetiskt. Staden är i full rörelse. Det monotona ljudet av trafik är som ett surrande band som spelar in resten av ljuden. Ett klick från en tändare snett bakom mig. Steg mot stengolv och någon slår sig ner bredvid mig. Tystnad.

"Jag glömde fråga om din adress", säger Mårten och drar in rök så att kinderna blir som två gropar under kindbenen. "Jaha", säger jag. "Vadå då?" "Ja, så att jag kan skicka räkningen", säger han uttrycklöst. Jag rynkar ögonbrynen och öppnar munnen för att säga något men stänger den igen och tar en klunk kaffe.

"Behöver jag påminna dig om att jag har gått av tåget?" säger jag och hinner knappt avsluta meningen innan han påbörjar sin. "Jag har nog sett dig", säger han och blåser ut rök som fångas upp av vinden och skingras mot mitt ansikte. "I två veckors tid har du suttit där och skrivit i ditt lilla patetiska block som om du hade något att berätta" Host. "Utan biljett dessutom""

Jag ler mot plastlocket på muggen. Mårten kan prata. Bra dessutom. Ingen skånska. Rösten är klar och orden raka, hör hemma uppåt landet. "Mårten", säger jag. "Vad ska du göra åt saken?" Han suckar och skakar på huvudet. "Titta där", säger han plötsligt och pekar på en man på andra sidan kanalen. "Det kallas anakronism"

Jag tittar frågande på honom. "Ja, ser du inte vem det är?" Jag skakar på huvudet och tittar på mannen på andra sidan kanalen igen. Plötsligt inser jag att mannen är färglös. Svartvit. Som utklippt från ett gammalt plåtfotografi. Han flimrar och konturerna rycker. Långsamt går han över bron med en käpp i höger hand. Frånvarande blickar han ut över kanalen. Försjunken i tankar. Ingen verkar ta någon notis över att han går där.

Mårten tittar på mig och nickar. "Mihai Eminescu", säger jag andlöst.

För att slippa inblandning av rättsväsende, som Mårten väljer att uttrycka det, ber han mig fylla i ett papper. Adress, personnummer, underskrift. Vi skakar hand, ett redigt handslag, som om vi kommit överens om något bra. Just i den sekunden, när jag står där på centralplan, med Mårtens hand i min och solen i ryggen känner jag mig som en riktig affärsman. Efter handslaget vänder han sig om och går tillbaka in mot stationen. Metalldekalerna på hans portfölj glimmar till en sista gång. Veckan därpå får jag ett brev. Jag öppnar det med en kniv sittandes på diskbänken och drar ut innehållet. En biljett till Moldavien, tur och retur.

Jag gillar Manuela Bjelkes text starkt! Kungsholmens gymnasium är också en mycket tuff skola, så hon är nog bra att ha här.

Jag tyckte också om Manuelas text, och Cecilia Stanley. Vem behöver ett pseudonym med ett sånt artistnamn? Emilie och hennes skolmatstext skulle nog också skapa reaktioner och sånt är ju alltid bra!

SKRIBENTANSÖKAN: CARIN HÖGLUND
Hej!

Jag heter Carin Höglund och skickar här in min intresseanmälan för plats som skribent på Ungdomar.se. Jag är 20 åroch kommer från Borås. Just nu är jag mitt uppe i en flytt till Göteborg där jag arbetar som biträde på ett café. På fritiden pysslar jag med allt från att nörda ner mig i konst- och arkitekturhistoria till att plugga inför den skepparexamen jag förhoppningsvis kommer lyckas ta i höst. Jag älskar även att blogga om allt mellan himmel och jord. Texten jag bifogar är ett bearbetat utdrag från min blogg. Jag skrev det ursprungliga inlägget några veckor efter att jag och en vän kommit hem från en en två månaders lång tågluff genom Europa.
Kolla gärna in resten av min blogg: www.currycurry.blogg.se

TEXTPROV:
Tisdag.

Det var äckel och sentimentalitet på samma gång när jag idag packade upp resenecessairen som legat väl förseglad längst ner i badrumskåpet i fyra veckor (för nej, jag har inte känns något speciellt behov av att ta tabberas på rostiga hårnålar, torrschampot från hotel Minerva eller carrefours 70-cents deo). Jag fick både rysningar och flashbacks från alla de gånger jag kikat ner i necessairen med en min av förtrolighet, det blir ju trots allt ett hygienens kärl under en tågluff genom östeuropa, oavsett hur hygieniskt det egentligen är endast förlita sig på försvarets hudsalva och använda samma vissna tanborste och engångsrakhyvel i två månader.

Det var först när jag upptäckte det sista bevarade exemplaret av spritservetter som äckelminen smälte till ett leende. Spritservetter! Guds gåva till bacillrädda turister på tåg mitt i tjotaheiti (eller snarare aningen utanför tjotaheiti bland raserade hus, roadkill och radon) som lite naivt vill fräscha till sig lagom till kvällsmålet bestående av ost, bröd, och öl i påse. Vi frenetiskt in oss med spritservetterna och blev halvt medvetslösa på kuppen eftersom servetterna ("Oparfymerat desinfekterande") hade en ganska oangenäm doft av billig vodka. Det stank alltså alkoholism i alla våra kupér från Berlin till Thessaloniki. När spritservetterna började sina någonstans på amalfikusten införskaffades nya våtservetter av ansenligt märke, som vi hoppades var normala, välparfymerade, civiliserade grejer med lite värdighet. Dessa gick för resten av resan under benämningen "blöjorna". Har du blöjorna? Kan jag få en blöja? Inte bara att paketet såg ut som en blöjförpackning, servetterna luktade bäbis; sött och samtidigt lite surt, och lade sig som en kletig hinna på huden. Härligt. Vi gned likt förbaskat in vårt lite överbrända skinn med blöjorna var vi än befann oss; på resande fot, på restaurang, på promenad, på shoppingtur, på muséum eller på stranden där sanden fastnade i bäbishinnan och gav upphov till det talande uttrycket "panerade spädgrisar". Då längtade jag till och med tillbaks till A-lagaroset.

Jag kan helt enkelt inte ge ord för hur attraktiv jag kände mig under den här semestern.

Gillar Manuela, Amitis, Robin och Cecilia.

Jag gillar som sagt Cicilias text. Och Manuelas också.

Och bara för att det är så roligt att klaga ger jag en stor till Carins text .