Som rubriken lyder
Trollkungen satt och trollade varje dag.
aa 5 a4-sidor minimum
S1on
Seon såg ut igenom fönströet. Sen åt han en pannkaka. Slut
Herkuled stirrade ut genom fönstret. Han kände bulan i de senapsgula manchesterbyxorna, tog ett djupt andetag och sa därefter i en monoton röst:
"Det är dags."
Det var en sen regnig höstkväll. Stäkaren hade trots mörkret, blåsten och regnet tagit sig till hans gamla adress. Han stod nu på andra sidan gatan under ett duggande paraply och tittade upp mot det gamla fönstret som han tidigare kallat sitt. Det hade varit hans hem, hans dag och natt, hans liv, där han somnade på kvällen och där vaknade på morgonen. Men efter det som hände hade allt tagits ifrån honom. Han hade blivit utkastad, förnedrad, förlöjligad och länge länge hade han tänkt att han aldrig skulle återvända. De förtjänade inte honom. Han var så mycket bättre. De var så mycket sämre. Men nu hade året gått, han hade åldrats, mognat och nu var han redo. Hatet och hämndbegäret var borta och försoningens tid var inne. Stäkaren skulle tillbaka.
Niklas ryckte förtvivlat i spöt, med regnet piskande i nacken och håret slickat mot övre ansiktshalvan.
"SNUSK!" svor han när han slutligen insåg att kroken fastnat i botten och draget var bortom all räddning.
Irriterat rotade han i sin dyngsura jackficka efter kniven medan han stadigt höll i fiskespöt med sin andra hand. Sammanbitet morrade han något delvis ohörbart om den där "jäkla admin-time" som fråntagit honom sitt vapen, medan han febrilt började leta i sin stökiga fiskelåda.
"SATAN!" skrek han obehärskat när en krok borrade in sig i hans hand när han försökte ta stöd i den vingliga båten.
Ruttenfisk (hemskt ledsen för den uttjatade parallellen) dök plötsligt upp ur vattnet, ruskade huvudet för att effetivt torka håret.
"He gå'nte så bra?" Frågade han, aningen retoriskt.
Niklas som lyckats lägga spöt i båten gned bekymrat sin blödande hand när han morrade mellan tänderna:
"Ska du med eller, jävla norrlänning?"
Ruttenfisk nickade sakligt och drog in luft mellan läpparna som bekräftelse för hans påstådda ursprung. *shoop*
Som den pojkscout Niklas är knöt han sin halsduk runt sitt blödande finger och satte sig i båtens akter vid motorn.
Ruttenfisk plockade upp två ögonlappar och räckte den ena till sin nyblivna kompanjon som tacksamt tog emot den.
"Håll i hatten" kommenderade Niklas innan han startade motorn och de tillsammans visslade en lagom harmonisk melodi medan de färdades mot horisonten.
Mvh det eskalerade.
I änden av den numera tomma skolaulan stod Rotorblad och tittade upp mot scenen. För blott en halvtimma sedan hade salen varit full av förväntansfulla vänner, släktingar och nördigt intresserade som alla hade bevittnat 2016 års upplaga av gymnasie-SM i rättstavning. Rotorblad hade varit en av de åtta tävlande ungdomarna på scenen och i månader innan tävlingen hade hon förberett sig genom att lusläsa ordböcker. Hon skulle visa alla som enda sedan lågstadiet kallat henne för paragrafryttare och besserwisser att det minsann hade sitt slutgiltiga pris.
Trots att Rotorblad var den yngsta tävlanden hade hon vunnit överlägset över de andra deltagarna. Men när hon nu stod kvar och blickade ut mot den tomma aulan som tidigare hyllat hennes förmåga att stava med stående ovationer visste hon inte hur hon skulle känna. Skulle hon tävla nästa år igen? Och framförallt, skulle hon fortsätta rätta kamrater som stavade fel? Allt kändes ganska meningslöst, hon hade ju redan bevisat allt hon kunde.
Plötsligt insåg Rotorblad som en blixt från klar himmel vad som hade hänt. Alla krav och måsten kändes som bortblåsta. Hon tog ett skutt upp i luften och började som ett mirakel att sväva en decimeter över luften. "Jag är fri nu" sa Rotorblad till sig själv innan hon flög ut genom dörren ut i höstnatten. "Jag är fri nu".
rotorblad:
Mvh det eskalerade.
Efter att jag först läste detta och sedan läste att jag plockade upp Ruttenfisk ur vattnet var jag mycket rädd var historien skulle sluta någonstans.... 
Niklas:
Efter att jag först läste detta och sedan läste att jag plockade upp Ruttenfisk ur vattnet var jag mycket rädd var historien skulle sluta någonstans....
: D
Dagen då Niklas överlever apokalypsen... men inte är den enda........... ;0
Niklas spottade en blodig loska på golvet. Bakhuvudet hade slagit i rätt rejält, men han hade klarat sig sånär som på en frodig bula. Förvirrat reste han sig upp.
“Vad händer”, mumlade han med lullig röst och såg sig omkring med näpet blinkande ögon. Kaffemaskinen tornade upp framför honom, han kom ihåg att han skulle ta sig en kopp, men nu var han inte sugen längre.
Plötsligt såg han honom, Nachac, utslagen på golvet. En tunn tråd av dregel rann ner för hans kind. Niklas lyfte blicken och såg dem, en efter en, lika avdomnade. Hans forumvänner, hans moderatorer, eller några av dem, som till exempel Rotor (måste ju också få vara med hallå), hans ärkefiender, men ändå.
“Öh...Ähhh….AAHH!” Niklas kunde inte kontrollera de panikslagna ljuden som rann ut ur strupen.
Var de döda? vad skulle han göra? Han stod på skakiga ben, försökte andas djupt och höja rösten för att ropa på hjälp, när en hand obarmhärtigt täppte igen hans mun.
“Håll snattran och följ med!”, väste en vass röst bakom ryggen och Niklas lydde, nästan lamslagen av rädsla och ledd av en okänd förgripare stapplade han klumpigt iväg.
När de passerade lysknappen gjorde förövarwn en kraftfull spark emot den, och Niklas hann i ögonvrån skymta ett ben klätt i tunn nylon och en skarp klacksko innan korridoren försvann i bäcksvart mörker.
Fragilt förde hon sin fagra hand emot hans och men en lätt o försynt beröring som snarligen besvarades, fattade de småningom ett fast grepp i varandras händer.
Rotorblad kände sig nu en gnutta tryggare i situationen.
På tre! - hojtade Bamse och slet av sig sin blåe mysse.
Vi dunderskuttar på tre! - förtydligade han.
Trots Bamses trygga pälsiga tass så kände hon sig återigen vimmelkantig, ty Bamses uppmaning och den höga höjden. Jag tösss nog inte! - Pep hon fram.
Bamse som nu var allt för upptagen med den folksamling som bildats runtom trampolinen där nere, uppfattade inte hennes pip.
Bamse som var van vid att alltid fylla på men en burk Dunderhonung före en dag på badstranden, fattade nu med sin fria tass, ytterligare en burk och halsade den i sitt vanliga svep.
Nej, jaaa tyar inte längreee! Försökte Rotor få fram, men utan lycka, hon visste inte längre om hon fortfarande viskade eller om hon snarare nu så lågt tänkte nåden, ty hon var skräckslagen för att tala redigt.
Hon slet blicken ifrån himlen, inte för att skåda nedåt, men för att istället göra ett tappert försök med att knacka till på Bamse för att få honom att förstå att hon inte skulle klara av skuttet.
Bamse som extraknäckt som badvakt hela sommaren hade fått en ljuvlig solbränna och förvandlats till brunbjörn. Han stod nu ståtligt och spände sina steroid-honungsfyllda muskler inför publiken och uppfattade Rotorblads knackningar som en akt inför publiken med att skapa en liknelse av Bamse till en stark gorilla som bankar sig på bröstet.
Bamse slungade iväg burken och drog upp sol-glojärnen över pannan likt G.W. och förberedde sig nu istället för sitt skutt med den álfragila Rotorblad... som skräckslaget hade med svettningens glidassistans kommit ur järngreppet och var i full gång med att krypa sig till stegen. Han tog tag i Rotorblads vänsterfottsing och fattade henne i sin famn. Rotorblad höjdes över Bamses trångsynta skalle inför det magnifika konstskuttet. Hon befann sig nu upp&ner med blicken nedåt och kände sig skrajsigare än nånsinnn.
1.......2....... - Naj sicket stuuup, jag tååå ja svimmar!
Notera inledningen med iden om en dans på balen.
(Hittade nu ett fel i min text. Jag skäms. )
