Sluta håna emo
Dagens debattör

Jenny Andersson

15 år, studerande, Stockholm.
Jenny Andersson, studerande: ”Vi blir bara fler – så lär er vad emokulturen är”

Man borde kunna gå på stan utan att folk ska behöva skrika ”emo” efter en.

De som gör det har missuppfattat allt om vad emo är, men tror att de vet.

Hur skulle samhället se ut om alla såg exakt likadana ut? Om alla skulle bära samma typ av kläder och alla har blonderat sitt hår, eller alla har färgat sitt hår svart. Det är bra att det finns olika stilar, att det finns folk som vågar klä sig annorlunda. För att ha mod att vara annorlunda måste man vara en stark person. Det är en väldigt stor risk man tar genom att se alternativ ut, och det kan vara svårt att bli accepterad av andra på det sättet.

Överallt kan man läsa den felaktiga tolkningen av emo, det är den rätta tolkningen av emo som jag vill försöka förklara med denna artikel.

Folk säger: ”Jag känner mig emo.” Då tror alla att man känner sig nere, deppig eller på något annat uselt humör.

Det finns många sätt att skoja om ordet emo, att håna emo. Bara för att man ser emo ut så betyder inte det att man skär sig och är allmänt deprimerad och bara tänker självmordstankar hela dagarna. Alla människor kan ju må dåligt. Men emo har inte något att göra med att vara deprimerad.

Att se ut på ett visst sätt kallas också för emo. Men klädstilen har inte heller något att göra med emo. De flesta emo klär sig i stilen fashioncore, därför tror många att emo och fashioncore hör ihop. Men så är det inte. Många andra stilar blandas med fashioncore, som till exempel ”J-rock stil”, punk med mera. Så alternativa blir också kallade för emo.

Fashioncore betyder att byxorna oftast är tajta stuprör. Ett eller flera nitbälten är ett måste. Tröjorna är smala. Svart och röd/vit randiga tröjor förekommer ofta. Skorna varierar från platta tygskor som Converse till smala skateskor. Håret är unikt inom fashioncorestilen. Varje individ försöker hitta sin egen frisyr, men alla har samma grund: kolsvart hår, ibland blandat med andra utstickande färger, med en snedlugg som täcker halva ansiktet och extremt rufsigt baktill.

Fashioncore är en fråga om stil och ingenting annat.

Det är otroligt hur snabbt emokulturen utbreder sig. För något år sedan såg man knappt någon emo alls, eller alternativ överhuvudtaget. Nu är de överallt. De flesta i Stockholm håller till vid Plattan. Man ser grupper av dem stå och hänga där. De urskiljer sig från andra, just för att deras kläder och onaturliga hårfärger är extrema.

Det ryktas att alla emo är bisexuella eller homosexuella. Det har inget med emo att göra, men emo kanske har lättare än andra att ta emot kärlek från vilket kön som helst. Alltså att de bara bryr sig om kärleken. Men det har absolut inget med emo att göra om hur ens läggning är.

Emo är, och har alltid varit, en musikstil. Det är den korrekta emo. Emo, musikstilen, är emotionell hardcore. Därav kommer ordet emo, som är förkortning av emotionell.

Meningen med musiken är att den ska vara emotionell och ha känslor. Bakom varje trumslag, bakom varje riff ska det ligga känslor, som inte nödvändigtvis måste vara negativa. Sången kan vara skrikande, ibland viskande, men alltid oerhört emotionell. Skriken är inte ilskna, utan innerliga och desperata. Trummandet är det mest betydelsefullaste inom emo-musiken.

Det kommer alltid att existera någon stil som alla ska gnälla på. Tidigare var det punken. Alla var rädda för punkarna, alla skulle klaga på punkarna. Det är ungefär samma sak med emo. Det kommer alltid att finnas någon stil som skiljer sig från de andra. Detta går som i en cirkel, det kommer aldrig att ta slut och det får aldrig ta slut. Det är bra för samhället om det finns personer som sticker ut, som är annorlunda.