Hej på er, jag är i en väldigt skör del av mitt unga liv på 15 år. 
Jag har alltid haft det bra. Jag har alltid varit känslig. Jag överdriver om allt. Jag är värdelös och fånig. 
Det är lite av dom saker jag får höra varje dag av mig själv och andra. 

I 8 år har jag spelat fotboll inkl. stått i mål. Jag är alltså van vid skador och blåmärken. Men det blev kopplat till positiva känslor för det var så kul att spela och man fick det onda på köpet varesig man ville eller inte. 

För två år sedan hände allting samtidigt; min farmor dog, min bästakompis frös ut mig, jag började högstadiet, känslor för samma kön, hormoner. Allt. 
Jag har insett att efter det så har en regelbunden depression kommit och gått. Men nu är ångesten alltid där och panikattackerna i skolan är jätte jobbiga. 

Det är så skönt att få bli arg och bara sparka på saker men efteråt får jag ännu mer panik över mina blåa ben.
Har varit i kontakt med ett x antal kuratoter på umo men nu har jag berättat för en lärare om mitt självskadebeteende och hon vill prata med mina föräldrar och Bup. 

Snälla om du har klarat dig ur en depression eller övervunnit din ångest så dela med dig om hur det var att ta hjälp. Jag vill sluta skada mig själv men vågar inte ta hjälp. Snälla.