Här är en historia om gott och ont, och om den mänskliga individen som jag själv skrivit. Håll till godo

Sluta skälla
En man och en kvinna står i ett rum och lagar mat. Jag kommer in i köket och sätter mig vid matbordet. Det var kyligt emellan oss. Jag stirrade på min mat som jag inte alls ville äta. De kände mig inte längre. Varför? Mina handlingar och deras uppfattning om gott och ont verkade inte gå ihop.
Men vad är gott och vad är ont? Som förälder ska man lära sina barn denna ovärderliga kunskap. Men tydligen hade inte mitt minne lagt till eller missat denna information. Att mörda till exempel, denna handling ses som ond av de flesta. Så varför mördas det? Vissa har anledningar som för dem ger tillåtelse att ta en människas liv. Den tår som nu rinner nedför min kind söker en anledning bra nog att tillfredsställa mina föräldrar som sitter och begrundar mig medan jag sitter och tittar. Om jag skulle ha berättat den anledning jag hade i stunden då jag begick denna onda handling hade jag aldrig kunnat säga en sanning till dem utan grov misstänksamhet. Men den anledning jag hade verkade uppenbar för mig
Vad skulle jag gjort? Ett jag är tydligen inte individuellt längre eftersom människan har utmärkt en handling i en situation som är rätt, som över åtta miljarder människor ska rätta sig efter. Vilken handling hade varit rätt i den situation jag hade utsätts för? Antagligen hade mina föräldrar svaret. Två allvetande människor som tillsammans med alla andra föräldrar bildar en ända stor ovetande mänsklighet. Självfallet ingår de människor som inte är föräldrar i mänskligheten. Är det dem som orsakar allt ont i världen? Svaret är nej.
Tydligen Sitter precis bredvid mig två människor som har svaren till alla mina misstag. Men ändå tror jag att de kommer skälla på mig för de inte har någon anledning själva till min handling. De kan inte se varför jag gjorde som jag gjorde och därför kommer de skälla på mig i sin egen okunnighet. Människan vet alltså inte vad som är ont eller gott. I varje fall inte i ett stort perspektiv. Mänskligheten är okunnig med den individuella ska veta.
Nu i detta ögonblick ska tre individer som utgör en sådan liten del av mänskligheten definiera vad som är gott och vad som är ont. Vad som är rätt och vad som är fel. En fight, som jag till 99% kommer förlora. Bara jag öppnar munnen kommer de spy ut sin okunnighet över mig och drabba mig av en lång svår depression. Jag gillar inte att få skäll. Men jag kommer få det i vilket fall som helst. Därför kommer jag sitta helt tyst och inte lyssna. Depressionen kommer nog ändå.
De vill ta ut sin ilska över mig i form av skrikande ”varför?” och om mänskligheten inte vet svaret varför då fråga mig? När de blänger på mig och tittar in i mina tårögda ögon kommer de stirra rakt in i människans okunnighet. Varför sitta och skrika på en person när man kan skrika på mänskligheten och ändå inte få något svar?
Känslor ger handlingar och tydligen hade jag handlat fel. Men känslor är också individuella. En annan person kanske hade känt annorlunda och därför handlat annorlunda. Hade den personens handlingar varit bättre eller mer rätt, mer goda, än mina? Och vem vet det? Svaret är ingen. Men mina föräldrar vet tydligen.
För att kunna begrunda sin situation måste man ha tid, vilket jag inte hade. Vår omgivning måste gå i slow-motion förför att vi ska hinna tänka till. Men tiden går och snart kommer de börja skälla. Nu kommer jag inte kunna tänka klart. Det roliga är att allt jag sagt nu kommer jag inte komma ihåg om mindre än en minut. Bäst att fokusera och inte tänka. Fan, nu började de.