sincan:

Svaret är nej. Nog om det nu.

kekeoxo:

sluta mobba, hycklare

Jr. HBT:

drabbas inte de flesta ibland av maktlöshet inför livets begränsningar?

Ja det händer någon gång för alla, men brukar det inte utlösas av händelser eller funderingar? Finns det konstant och medfött där för alla? Om det inte är medfött och mer eller mindre konstant, kan det då ha en evolutionär mening?

Jr. HBT:

yes, men idealen är helt personliga eller? ingen gemensam stomme?

Den gemensamma stommen är att de alla syftar till att utveckla och förverkliga oss som människor, men vi behöver så olika saker för att göra det.

Jr. HBT:

självklart inte garanti, men majoriteten vill ha barn.

Men ser alla som vill ha barn det som livets drivkraft och mening? Att de uppslukas av barnen och deras behov medan barnen är små och för att de älskar dem och ansvaret för dem blir en vana, det är naturligt, men har alla verkligen känt att deras liv blev meningsfyllda när barnen flyttat hemifrån och de upptäcker att de avstått från allt som kunde föverkliga dem som individer? Många föräldrar har blivit bittra genom detta, och många föräldrar är olyckliga och inte uppfyllda av föräldraskapet ens då det varar. Hemmafruarna förr kunde vara synnerligen frustrerade och argsinta, hur mycket de än uppriktigt älskade sina barn.

Jr. HBT:

den är skönhetens upphov.

Är den det om man tänker efter? Då utgår du ifrån fritt sexuellt val inför reproduktion, inte sant? Så har sällan varit fallet utom i kulturer med fri sexualitet och könsmässig jämlikhet. Sådana finns och fanns förvisso, men rent generellt sett, om vi ser på majoriteten av de kulturer och tidsepoker vi har bekräftad information om, har kvinnor inte fått välja de män de velat ha och attraherats av som fäder till sina barn.

Inte ens män har alltid fått göra det: förr var de allra flesta äktenskap en rent praktiskt angelägenhet och en överenskommelse mellan parternas föräldrar också bland vanligt folk, och även om de gärna ville att paret skulle komma bra överens så ansågs sexuell attraktion som något synnerligen oväsentligt. Inte ens mannens önskan hade så stor betydelse som man kunde tro, åtminstone om hans far fortfarande var i livet och kunde bestämma åt honom. Så är det ju fortfarande i en del länder.

Skönhet har därmed i praktiken sällan varit orsaken till reproduktion så ofta som människor skulle ha önskat sig det, om vi nu inte talar om utomäktenskaplig sex.

Jr. HBT:

tror mer på att säga dumma oöverlagda saker som tar ut varandra.

Jag urskiljer den metoden men är osäker på om den fungerar i mitt fall.

Jr. HBT:

slutar man vara rädd för döden när man säkrat avkommans välstånd?

Nu är jag inte rädd för döden till att börja med, men jag tror få som har fått en avkomma någonsin känner att "okej, nu kan jag dö, nu har jag gjort det jag skulle", utan snarare vill leva och ta hand om sin avkomma, även när denne vuxit upp i många fall.

Det beror väl på hur avkomman växer upp, men åtminstone de som vill ha en avkomma i syfte att ge denne ett bra liv borde vara måna om att ta hand om denna och det görs ju bäst i levande tillstånd...

Även som fri från avkomma så lever jag ju till stor del för de personer jag tycker om, snarare än för mig själv.