Det kallas att vara lättirriterad. Jag har samma känsla. Allra värst är det med ljud man inte kan kontrollera eller blockera ut. Om en telefon ringer så är det skitirriterande, men den kan man åtminstone slå av. Om grannen är ute och kör gräsklippare i 2 timmar så är det däremot vansinnigt irriterande - just för att man inte kan stänga av det (utan våld).

Öva på att fokusera på annat när du hör ljud som stör dig. Gärna något som upptar så stor del av din koncentration som möjligt.

n0vemberbarn:

Det känns som det bara blir värre och värre!

Sök hjälp

Men jag förstår dig om du irriterar dig på klampandes och släpandes fötter är det någon jävel som gör det i min närhet när jag sover eller grannen så kokar jag av ilska j*vla tjockisar

Alla kan känna så ibland, men känner man så jämt så är det nog inte så speciellt bra.

n0vemberbarn:

Oftast känner jag mig inte ens tillfredställd efter att jag härmat ljudet utan måste göra det om och om igen tills det blir "rätt".

Typiska tvångshandlingar.

I övrigt vet jag inte huruvida du är en lättirriterad person eller om det är något tvångsmässigt. Men låter inte normalt att vara så distraherad av "oljud" iaf. Gå och prata med någon.

Och gör det NU, vänta inte kommer bara bli ännu värre då

Det är svårt att förklara, jag tror inte det är att jag bara är irriterad utan att det ligger något mer bakom det hela.
Det jag nämde vara bara några ex, på senare år har det bara blivit värre.
Ett tag kunde jag knappt åka bil, störde mig jätte mycket på handrörelser i ögonvrån och var tvungen att vrida mig så jag satt på tvären, ibland blunda jag tillochmed. Och avlägsna röster, om jag stänger min dörr så hör jag om någon pratar från köket ex och det är knappt så jag står ut med det. Överröstar alltid oljudet med musik eller öronproppar.
Nu det senaste året har jag även börjat störra mig på när någon plockar disk, just det där klirrande ljudet av tallrikar som slår i varann på avstånd.. åh.
Det är vad som oroar mig att irritationen växer sig allt större och större, man kan lixom inte ignorera ljudet..
Det känns ungefär som att bli riktigt riktigt irritera så man måste skrika, slå någonting, få ut sina agrissioner på någotvis.

Jag tror jag fattar. Klarar inte av att höra min mamma äta vissa saker, antingen slår hon besticken mot tänderna eller smaskar. Detta tror jag iofs beror på att hon oftast är full när dessa ljud kommer, därför blir de irriterande. Samma gäller min styvfar, tål inte när han alltid smackar innan han börjar prata, men även där beror irritationen på att han överhuvudtaget stör mig.
Så jag tänkte att det kanske finns någon bakomliggande orsak till din irritation? I vilket fall som helst kanske du gör bäst i att tala med någon.

Lounge fact:

Gå och prata med någon.

Men jag skäms så, kan man skaffa en psykolog utan att ens föräldrar får reda på det? Dem tar det lixom inte på allvar utan tror att jag bara jävlas med dem..

loom:

Klarar inte av att höra min mamma äta vissa saker, antingen slår hon besticken mot tänderna eller smaskar.

Nu när jag tänker efter så uppstår irritationen nästan alltid när mamma är i närheten, jag bryr mig ex inte om pappa skulle vifta på foten osv. bara om hon gör det, eller om hon smaskar, eller om hon plockar disk.. hm..

Hyperakusi? http://www.praktiskmedicin.com/sjukdom.asp?sjukdid=1043 Jag kan ibland få ont av plötsliga ljud, som porslinsskrammel.

n0vemberbarn:

nästan alltid när mamma är i närheten

Utan att vara utbildad kan jag då tänka mig att det är din mamma du har problem med. Du kan ju roa dig med att fundera över VAD det är hos din mamma du har problem med.

pinkmoon:

Hyperakusi? http://www.praktiskmedicin.com/sjukdom.asp?sjukdid=1043 Jag kan ibland få ont av plötsliga ljud, som porslinsskrammel.

Tack så mycket!
Nästan alla symptom stämmer in på mig, ska nog prata med mamma iallafall kanske höra en doktors syn på saken.

n0vemberbarn:

Men jag skäms så, kan man skaffa en psykolog utan att ens föräldrar får reda på det? Dem tar det lixom inte på allvar utan tror att jag bara jävlas med dem..

Det kan du nog, annars finns ju alltid skolkuratorn/kuratorer på t.ex. ungdomsmottagningen att prata med. Du har inget att skämmas över.

Lounge fact:

Det kan du nog, annars finns ju alltid skolkuratorn/kuratorer på t.ex. ungdomsmottagningen att prata med. Du har inget att skämmas över.

Det känns så skrämmande att öppna sig så fullständigt för en helt främmande människa, men jag antar att det är vad som måste göras om jag vill bli kvitt det här vad man nu ska kalla det..
Tack för svaren,

n0vemberbarn:

Det känns så skrämmande att öppna sig så fullständigt för en helt främmande människa, men jag antar att det är vad som måste göras om jag vill bli kvitt det här vad man nu ska kalla det..
Tack för svaren,

Japp! Det tror jag. Alltså det kanske är värt att besöka läkare med, jag vet inte om det är psykiskt. Det jag tyckte lät tvångsmässigt är att du är så distraherad av "oljuden" non stop och att du "måste härma ljudet till det känns rätt och du blir tillfredsställd". Det kan jämföras med en som städar onaturligt mycket och flyttar runt på saker tills det känns som de står i en "ångestfri" position. Eller att man inte klarar av oordning. Jag tycker verkligen du ska söka hjälp för snart kanske du inte ens kan gå ut utan öronproppar eller musik i öronen.

Lounge fact:

Det kan jämföras med en som städar onaturligt mycket och flyttar runt på saker tills det känns som de står i en "ångestfri" position.

Åh, nu känner jag igen mig igen..
ex om jag städar på skrivbordet så måste böckerna ligga exakt rätt, eller spelar kort så måste kortleken ligga i en hög och inte huller om buller. Det lixom kliar i fingarna av ångest annars.
Kanske är det så att jag lider av en viss form av tvångstankar?..