För ett år sedan började jag gå ner i vikt. Jag vägde 53 kilo och var 158 cm lång. Nedgången var både frivillig, men också litegrann på grund av stress. Nu har jag gått ner till 44 kg, och är rädd att jag bara ska gå ner mer. Jag gillar min kropp, har alltid gjort det, men ändå väger jag mig flra gånger per dag för att jag har ett sånt sjukt kontrollbehov.
Jag kompensationsäter ofta (äter mindre dagen efter jag käkat kaka eller nåt onyttigt) och försöker på det sättet verka normal inför andra. Men om jag ska ut och äta ohälsosamt måste jag planera det länge innan för att inte få panik.
Brukar inte hoppa över måltider (äter nästan alltid minst 4 mål per dag), för jag tränar så mycket, men jag äter medvetet för lite för att "spara mig" ifall nån oväntat skulle bjuda på kaka eller nåt, för att inte gå upp i vikt. Ibland får jag panik då jag ser hur mager jag ser ut, och lägger till en massa smör i maten, eller äter massor (för att sedan bli proppmätt, få ångest och äte väldigt lite flera dagar efteråt då jag känner mig svullen)
Jag tror jag har en ätstörning. Min mens är borta, jag mår dåligt, är ledsen och får allt sämre matlust. Jag vill bli frisk, och har bestämt mej för det flera gånger, men faller alltid tillbaks i onda mönster. Har tappat greppet för vad normalt är, och vad en normalstor portion är.Jag löptränar, springer ungefär ett halvmaraton en gång i veckan, och sedan 3 korta joggingturer på 1 mil var ungefär. Klarar mig inte många dagar utan att träna.
Jag behöver nån att tala med! Vad ska jag göra? Vem ska jag tala med? Hur ska jag tänka för att inte "falla tillbaka" varje gång jag försöker gå upp i vikt? Finns det nån här som själv varit i samma situation jag kan tala med?
snälla. Hjälp mej. Detta får mig att må väldigt dåligt.
flickanochhavet:
Vem ska jag tala med?
kbt terapuet
Kan inte säga annat än att jag känner igen mig själv!
Jag är 159 och vägde i våras strax över 50, och nu 42.
Innan skolan började så pratade mina föräldrar med mig om att dom ville se en vändning. Jag fick inte träna som vanligt och jag bokade tid på hälsocentralen. De sa att mitt BMI låg pÅ ca 17 och att det inte var nÅgot allvarligt.
Jag ska fÅ fortsÄtta med min cheerdans nÄr jag börjar gå upp (till ca 45kg). Jag får nu gå på friskis och svettis.
Tänker "hallå, 2.5kg är väl ingte så farligt bara jag vill".. det har nu gått 3 veckor utan att jag lyckats gå upp. Men skulle jag ha gått upp skulle jag fått panik också och börja smyga med mat och träning(äter minst 3 normalsmå portioner nu). Är nöjd över att jag slutat gå ned iaf.
Är så inställd på att jag ska gå upp i muskler, samtidigt som jag vet att jag ligger i kaloriunderskott.
Man får ta det stegvis. Har inte kunnat unna mig något men börjar bli bättre och kan ta en chokladruta eller kaka efter skolan.
Vet att jag aldrig kan bli tjock, men kan inte äta mig proppmätt eller onyttigt utan ångest.
Eftersom läkaren sa att det var lugnt så vet jag inte, känns inte helt okej. Hur vet man om man börjar bli sjuk eller få en ätstörning på riktigt?
Du kan skicka pm till mig om du vill prata, har varit där du är!
att söka hjälp här på um rekommenderas inte i första taget
SuperKakan:
att söka hjälp här på um rekommenderas inte i första taget
+1
flickanochhavet:
3 korta joggingturer på 1 mil var ungefär.
korta? ![[chocked]](/img/smilies/chocked.gif)
Börja med att berätta för dina föräldrar så hjälper dom dig säkert med fortsättningen ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Bäst att lägga alla korten på bordet.
Carl Gustav:
korta?
<3
Tack för alla svar! Tror det börjar gå mot bättre håll, har berättat för mina vänner. Måste väl upp i vikt antar jag, men får väl ta ett tag... Det blir jobbigt att vänja sig...
Carl Gustav:
korta?
För mej är det det....
gå till bup eller en läkare iaf om du lider av det. det är vilket fall alltid en dålig idé att självdiagnostisera sig.
Tror min kommentar blev borttagen, men jag röstar fortfarande på straffpoker med kebabrullar.
Med sig själv förstås ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
Tråden raderad från Forum PLUS/Ätstörningar
