hej! jag går i gymnasiet nu på en ort långt ifrån min hemort. Allt för att jag har varit rädd för att hamna i samma skola som folk som varit taskiga mot mig. Det började redan när jag gick i 1:an och jag cyklade och ramlade, jag slog ut min tand och såg för jävlig ut (blev retad för det av en kille). Sedan hade jag tandställning länge och var rätt knubbig. I 3:an - 5:an blev jag mest retad (bl.a. för mitt intresse för hästar och att jag var knubbig), jag hade få kompisar och de två jag hade brukade springa ifrån mig så jag fick leta efter dom hela rasten. min barndomsvän fick även äldre elever att skälla på mig för att hon ljög om att jag varit taskig. Sedan i 6:an - 7:an blev jag också mest retad, men jag bråkade mycket med mina vänner och det var oftast jag som fick ta smällen även om jag inte gjort något fel. I 8:an-9:an var jag med mina två enda kompisar som inte var de bästa, folk började skrika mitt namn upprepade gånger i korridoren (jag kände dom inte och de gjorde det utan anledning). En tjej som hade tyska med mina vänner hade sagt rakt ut i klassrummet att jag var ful så att hon tyckte synd om mig. Mina vänner sade att de inte vågade säga nåt för att de var rädda för att bli behandlade likadant. Killarna kallade mig dum när jag ställde vissa frågor till lärarna och retades med min längd så de snodde mina saker och lade dom på höga höjder. En gång kastade de t.o.m mat på mig. Lärarna sade att det var mitt fel att de fortsatte för att jag skrattade bort det många gånger och försökte att låtsas som att jag inte brydde mig. För alla säger ju att man ska strunta i det så slutar det. DET FUNKAR FAN INTE! Men det hände även många gånger att jag sade till på riktigt o å lyssnade de inte. Min mamma var många gånger ifrågasättande och hade lite samma inställning som mina lärare, mina kompisar likaså och de tycker fortfarande så. Jag minns att jag ställde en fråga till mamma en gång och hon skrek (men --- är det konstigt att du är mobbad när du frågar så dumma frågor?) Och hon har inte bett om ursäkt. Idag vet jag inte om jag varit mobbad, jag är osäker på om jag har rätten att säga att jag var mobbad bara för att jag inte blev slagen och utfryst på det sättet. Men det gjorde ju ont och min självkänsla är låg pga. min mamma och mina vänner som har haft en ifrågasättande inställning till mobbningen, Idag är jag vän med mina gamla kompisar men jag vill inte pga. minnena, för nu när det är över är de inte likadana. Men ja blir påmind om det hela tiden pga. dom och ibland vet jag inte om jag kan lita på min mamma eller ej. Jag har nya vänner nu som vet min historia och säger att jag blev mobbad men jag är ändå osäker. Min pojkvän ställer oftast frågan "men var går gränsen för mobbning"? Jag undrar samma sak, är jag överkänslig eller har jag rätten att använda termen "mobbad" som beskrivning av min behandling? Hoppas på svar snart!
Ojojoj shit vad man känner igen det där!
Jag går också gymnasiet nu, första året faktiskt.
Rykten sprider sig hur snabbt som helst & människor som inte ens känner en börjar skrika saker i koridoren som hora& sådant usch. hatahatahatahata
JA det du skriver var mobbning!
Du måste varit skitstark älskar verkligen sådant folk, dina vänner är ju hur fega som helst de är bara att trampa & säga emot & de gjorde ingenting så besviken, verkligen stark du är!![[love]](/img/smilies/love.gif)
Lycka till i fortsättningen!
sannwh:
JA det du skriver var mobbning!
Du måste varit skitstark älskar verkligen sådant folk, dina vänner är ju hur fega som helst de är bara att trampa & säga emot & de gjorde ingenting så besviken, verkligen stark du är!
betyder jättemycket att få höra det. Jag menar tack vare mamma och mina kompisar så har jag ju gått och beskyllt mig själv för mobbningen. Men ingen förtjänar det. Mina lärare i lågstadiet sade att jag skulle "leka" som att jag inte brydde mig och skratta bort det. Ja det hjälper ju knappt, då blir det ditt fel helt plötsligt. Trodde det skulle hjälpa genom att vara klassens clown, (om jag var rolig skulle alla gilla mig kanske) ja det fick ju folk att tro att jag var någon jävla mongolid. xD
Tack! Lycka till själv!
Fan va deprimerande att läsa, jo det var nog mobbing och även om jag nu inte hade tyckt att det var så så får du fortfarande använda ord hur du vill.
Det gäller att kunna ha lite fingertopskänsla i klassrummen och du verkar sakna det tyvärr. Man måste veta vid vilken tidpunkt man ska ställa sina frågor till lärarna. Exempelvis bör du inte upp handen hela tiden, om du har några frågor kan du dra dig kvar efter lektionstid och prata med läraren då istället.
Och nej, mobbing upphör inte förrän en mobbare vet sin plats. Tragiskt men enkelt, och då du är tjej så är du nog i ett mer utsatt läge i och med din fysik. Men att ge mobbare stryk, eller få någon att adressera dem åt dig är det mest verkningsbara medicin mot detta beteendet.
Det är även synd att säga att en hierarki bildas bland alla gruppsammanhang av ungdomar. Särskilt påtagligt är det i skolan och klassrummen. Du måste lära dig att känna av atmosfären i klassrummen, och det är sånt du lär dig med tiden.
Det finns inget som rättfärdigar mobbing. Det kan bara finns upphov till det. Jag tror inte att din mamma menar att du ska skylla dig själv för att du blir mobbad. Hennes reaktion vara nog bara en uttryck för en allmän frustration över hela situationen.
Vill du bli kvitt mobbingen så finns det vissa saker du måste arbeta med själv liksom skolan. Tuffa till dig lite, öva in lite lämpliga repliker. Planera lite i förväg för hur du ska hantera en situation när den uppstår. En rapp käft och en självsäkerhet räcker långt i sådana här sammanhang. Du bör även sätta press på din mor eller be din far att hjälpa till och tala med skolan.
Detta säger jag såklart av egen erfarenhet. Antigen så hotade jag människor att trycka ner dem i skorna, eller så pratade jag väck situationen och fick den andre att känna sig lite dum i huvudet.
En sista utväg är att försöker få till stånd en flyttning till en mer avlägsen ort och starta om där "på nytt" s.a.s
Ganthuc:
En sista utväg är att försöker få till stånd en flyttning till en mer avlägsen ort och starta om där "på nytt" s.a.s
det har jag planer på, jag vill plugga i Uppsala eller Örebro. Många tycker att jag inte ska fly från mina problem, men jag har accepterat dom. Men jag blir konstant påmind om det pga. att jag bor i en liten stad, min mamma och pappa är lite jobbiga och mina vänner, ja jag mår bara dåligt av dom. Jag har inget att förlora på det och miljöbyte tror jag kan vara en bra lösning. Liksom varför ska jag stanna kvar och försöka lösa det när jag kan glömma det på andra sätt. Men det ligger mycket bakom min svaghet så du ska inte döma mig så. För den delen är det slut på det nu och jag är inte mullig längre. Det va jag inte i nian heller, det va i lågstadiet. För den delen så är det inte mobbningen som stör mig längre, det är det konstanta hackandet från mina vänner och familj att det var mitt fel. Jag fick konstant präglas av att det var mitt fel, av lärare också. Tuffat till mig har jag redan gjort, folk får inte driva med mig längre. men jag kan säga att jag skakar efteråt.
