hejsanhoppsan23:

Det tror jag inte ett dugg på. Förklara hur din situation ser ut och varför. Hur mycket försöker du och hur gör du?

Du sa försklara din situation... precis, du har ingen aning om min situation. Hur kan du säga att du inte tror mig ett dugg på samma gång innan jag egentligen sagt något?
Massor blir svaret på frågan...Psykiatri härnäst. Så långt går det. Jag gör allt jag kan.

Det är bara att stå ut

Har inte heller speciellt mycket polare.. Fast i mitt fall är det visserligen självförvållat.
Är något av en ensamvarg också skulle jag tro, trivs ganska ofta med att bara vara för mig själv, så har inte bevarat kontakten med speciellt många av mina gamla polerz.

Ett bra ställe att börja leta efter vänner är väll skolan skulle jag anta..
Skaffa dig lite intressen - om du inte redan har det såklart - så får du något att prata med folk om.
Om man vill lyckas så måste man anstränga sig..

suspicious:

Du sa försklara din situation... precis, du har ingen aning om min situation. Hur kan du säga att du inte tror mig ett dugg på samma gång innan jag egentligen sagt något?
Massor blir svaret på frågan...Psykiatri härnäst. Så långt går det. Jag gör allt jag kan.

Exakt, förklara din situation så blir det enklare för mig att förstå din situation?

Jag tänker såhär:

Livet är så sjukt kort, och jag orkar inte slösa energi och tid på att vara deprimerad. Och jag förmodar och hoppas att du inte är en självmords-nisse som håller på med offergrejen, då kan du väl lika gärna ha kämparglöden och forsöka få ditt liv som du vill ha det. Människan har av naturen alltid slutmål som eftersträvas, i ditt fall är det att hitta vänner. Men för det krävs uppoffring.

Låt mig berätta en historia om mig själv:

I högstadiet var jag en tvättäkta tönt som inte ägna någon annan tid än åt TV-spel. Hade i stort sett inga vänner alls, och var totalt osynlig i min klass, när jag väl syntes blev jag mobbad. Men jag brydde mig inte, jag var van och tänkte att allt skulle lösa sig när jag började gymnasiet.

Väl i gymnasiet började jag få mersmak hur livet faktiskt kunde se ut med vänner. Allting började i katastrof. Jag blev i den nya klassen utstängd. Första dagen på insparken blev jag kvarlämnad själv. När jag vände ryggen hade alla lämnat mig utan att ens märka att jag var borta. Det blev värre och värre och till slut satt jag ensam i korridoren varenda skoldag.

Jag kände mig mer och mer ensam och min enda vän var mamma. Fick panikångest-attacker av den grova sorten, kände mig alltid tom och deprimerad. Jag fick nog i slutet av tvåan när jag började få självmordstankar.

Det var då jag såg ljuset i tunneln jag helt plötsligt fick iden om att "jag har INGENTING att förlora, jag bryr mig inte om det går åt helvete", jag bestämde mig för att byta skola och klass. Med världens sämsta självförtroende började jag en helt nya skola där jag inte kände en jävel. Det var efter det som jag började släppa loss totalt och fick hur mycket vänner som helst. Jag orkade inte bry mig om allla tyckte jag var konstig, bara jag försökte och jag lyckades.

Nu har jag ett sjukt bra liv och jag förtjänar det. Det gäller bara att ge det en chans! Vad jag insåg var att det var jag själv som stängde ute mina vänner, eftersom jag var så sjukt osäker med mig själv och lät tryckas ner hela tiden och inte bry mig om det. Jag vågade aldrig ta chanser.

Numera tänker jag aldrig gå tillbaka dit jag var, någonsin. Jag ser allting i livet som en utmaning, och vill jag ha en stor umgängeskrets ser jag till att få det. Jag utsätter mig alltid för så extrema sociala situationer som möjligt, exempel på det var när jag väljde att hellre följa med en i klassen på midsommar (till en fest med 50 personer där jag inte kände någon) än att följa med och festa med mina vänner som jag har hängt med ofta och känner väl.

Gå på så mycket fester du kan, eller andra sociala situationer. Testa och prata med andra så mycket du kan, och bry dig inte piss om du göra bort dig. För tänk såhär: Försöker du inte kommer du misslyckas. Försöker du kan du misslyckas, men du kan även lyckas att träffa nya människor och vilket alternativ är roligast?

Om du ger dig fan på att du ska hitta vänner kommer du till slut göra det, jag lovar dig. Ta inte livet så seriöst utan se allting som en utmaning. Om du känner dig oönskad i vänner sällskap, ska du du låta dessa inte respektera dig? En stark människa är en människa som vet hur man hanterar motgångar, inte medgångar.

Så jag lämnar dig två alternativ:

"Jag hade inga vänner.. så jag gav upp" (Pussy!)
eller...
"Jag hade inga vänner, så jag tog tag i mitt liv och lärde mig.." Ja, vad?

Det är din inställning som speglar din omgivning. Går du med inställningen att du ger upp kommer så också bli. Du kan vara hur trevlig och social, rolig som helst men respekterar du inte dig själv kommer ingen annan att göra det heller.

Jag kan bli din ovän.

hejsanhoppsan23:

Exakt, förklara din situation så blir det enklare för mig att förstå din situation?

Ångest.
Nice att det löste sig för dig då, låter som ren nörderiorsak.
Jag försöker bryta loss mig, vill. Men jag kan inte det, inte än iallfall. Inte med den situation jag sitter i utan hjälp. Hjälp att bli bättre, hjälp i starten för att bilda en ny riktig grundgemenskap.
Jag har provat att byta skola förr, inget större resultat den gången. Fast det var visserligen länge sedan nu. Jag var väl inte redo då. Jag känner mig inte som ett mobboffer, men jag känner mig väldigt missförstådd,ja, det känns som ett utanförskap helt enkelt. Jag brukar inte vara helt ensam i skolan, men jag kan ändå inte knyta riktiga eller fler vänskapsband via där. Snart är det naturligt skolbyte, kanske kan saker utveckla sig mycket tills dess ändå med tanke på att jag kämpar som attan nu. Det är inte att ge upp. På vissa håll släpper det sociala, litegrann. Jag hoppas ju på att det ska bli bättre, det måste bli bättre.

suspicious:

Bra ide! Men vad...jag har letat lite.

Vad gillar du för något? Känner du för att vara politiskt aktiv eller att leda barn/ungdomar? Ideela ledare, är inget de flesta tackar nej till.. sen är det bara att hitta en förening/grupp man passar in i.

Jag har också haft det lite så. Tills min nu bästa vän dök upp.. Det låter kanske konstigt men när man slutar leta efter/vänta på något så kommer det tillslut ändå.

Men om du inte orkar med att vara ensam så tycker jag som flera har föreslagit, börja i en aktivitet. T.ex dans, matlagning, kanske någon sport? Där lär du hitta vänner om du har en positiv inställning och bara är glad och trevlig!

bada i din swimmingpool av tårar så blir du kanske gladare