Jag orkar inte berätta hela min historia, så jag börjar nu från sommaren tills nu.
Jag har under sommaren flyttat runt överallt ensam, jag är bara 17 år. göteborg, växjö, sthlm, karlstad, vänersborg, osv pga att jag inte kan bo hos mamma och pappa, vi kommer inte överens. Pappa är mammas "slav", lyder henne, gör allt hon säger. Han har tvingats ljuga för soc och polis flera gånger pga att mamma inte vill ha problem själv, hon jobbar på psyket så hon ses som en bra kvinna, med jobb och familj men hur bra är situationen egentligen?

Två gånger under sommaren nu har jag fått juorplaceringar i familjehem, det är under dom senaste veckorna..
Första familjen ignorerade mig, dom pratade knappt med mig plus att dom odlade hampa märkte jag när jag var på deras inomhusterass och skulle röka en cigg, jag frågade om det var hampa som växte mitt framför näsan på mig och då svarade dom "ja, det har vi här bara för skojjs skull eftersom att fåglarna kommit hit med fröna från ett annat land", " Är det okej att placera en ungdom som haft missbruksproblem tidigare i en sådan familj?
Mina placeringsdagar gick ut efter 3 dar, så dom körde mig till min mamma i Borås, som vägrade att släppa in mig, jag satte mig i källaren och smsade henne att hon måste släppa in mig i säkert 4 timmar, jag ringde sociala juoren som sa, "du har så mycket vänner du kan bo hos, vi kommer INTE att ordna en juorplacering till dig i natt, du klarar dig själv"
Gör man så mot en 17 åring? Är det så det ska vara, att en minderårig flicka i Sverige ska få bo på gatan?
Men som tur var att min mamma släppte in mig under natten men på morgonen fick jag läggas in på vuxenpsyk för jag fick inte vara kvar hemma för mamma och det hade jag inte ens velat själv. Jag var där några dagar, tungt medicinerad. T.o.m när soc ringde mig så sa hon att jag lät helt nerdrogad.. Sedan fick jag flytta till en annan familj utanför Seglora, mitt ute i landet. Jag frågade dom om jag fick gå på fest en kväll, så dom körde mig in till Borås på dagen, dröjde ca 40 minuter innan min första bärs var knäckt mitt på ljusa dagen. Hur tänkte dom där, tillåter dom att en 17årig tjej får supa? Sedan på kvällen åkte jag till den festen dom lovat att jag skulle få gå på och dom hämtade mig den tid vi hade bestämt, vilket var klockan 22.00, jag somnade direkt när vi var hemma och vaknade 5 på morgonen med en riktigt hemsk ångest attack, så jag väckte kvinnan i familjehemmet och sa att jag inte alls mådde bra, hon blev riktigt förbannad och klagade över att jag väckt henne när hon är förkyld..
Hon är la anställd för MIG, hon får ju betalt för att ta hand om mig, ska hon då ge mig en utskällning när jag säger att jag inte mår bra?
När jag såg hur hon reagera så blev jag arg, jag höjde bara rösten och då sa hon att soc inte informerat henne om min adhd och alkoholproblem, att dom inte kan ha mig kvar där. Att hon misstänkt att nått var fel när läkaren skrev ut såpass mycket mediciner till mig, men att hon inte sagt något och om hon hade vetat hur situationen egentligen var så hade dom aldrig tagit emot mig dit.
Hade soc eller familjen gjort fel då, eller är bara jag alltid det stora problemet i allting?
Jag ringde soc och dom hämtade mig vid 1 tiden på dagen, under tiden tills dess så sov jag och packade sedan.
Soc körde mig till min mosters trädgård där jag fick lämna av mina grejjer, sedan körde dom mig till resecentrum i Borås och sa att jag säkert hittar nånstans att bo för dom tänker INTE hjäpa mig med det, detta är alltså sociala juoren för det var en Söndag.
Han ena gubben från socialjuoren frågade mig tidigare i telefon, hur jag orkar leva mitt liv, att om någon han kände var i den situationen som jag var och vart i fem år, skulle den personen inte orkat med livet längre, bara avslutat sitt liv.. Jag tyckte det inte var riktigt rätt sagt av honom till en tjej som redan har dom tankarna pga allt som hänt men ändå lite styrka kvar att orka överleva och kämpa fast hon ibland hamnar i smutstiga alkoholisters lägenhet, får sova i trapputgångar och på parkbänkar, så har jag klarat mig hittills och tänker kämpa ett tag till!
Från resecentrum tog jag bussen till Lockeryd där en vän hämtade mig och vi åkte till Gnosjö där hon bor. Nu har jag varit här i ett par dagar och jag gillar faktiskt att vara här på landet, känns lugnt och skönt att vara ifrån allting men ändå är det mycket som jag går runt och tänker på..
Socialen ger mig inga pengar till mat pga att mina föräldrar har försörjningsplikt, men dom försörjer mig inte om inte allt är bra och jag bor hos dom. Men nu är ingenting bra, dom vill inte ens ha mig där och jag vill inte heller själv vara där för det försämrar mitt psyke.
Min mamma är ett stort mysterium, hon spelar ett spel med mig psykiskt. Hon säger en sak till soc men en annan sak till mig. Hon vägrar godkänna att jag får flytta bort från Borås, till ett ungdomsboende i en annan stad, där jag kan börja ett nytt liv.
Hon vet att det går hundratals rykten om mig i Borås, att jag är välkänd inom hela staden, att jag har skulder i staden, att jag har problem med människor i staden, att jag känner alla alkoholister och missbrukare i staden, att jag inte klarar av att gå nykter i staden. Hon är egoistisk, hon tänker på sig själv. Hon har skuldkänslor, vill inte att jag ska vara för långt ifrån, hon tycker inte heller att jag är värd ett bra liv.
Jag tycker själv att jag är värd att få ha det bra i alla fall ett par år, eftersom jag fått gå igenom så mycket dom senaste fem åren..
När ska jag få ha min barndom, alltså den roliga tiden man ska ha när man är ung?
Nu har det gått 5 år och jag blir bara värre med tiden. Soc har i nuläget bestämt att jag ska få flytta till ett ungdomsboende, dom väntar på att jag ska få en plats på ett ungdomsboende i Frista som ligger några km utanför borås, var det det jag ville? Utan nej, jag kommer få fortsätta mitt liv så här och om 10 år är jag alkoholist, missbrukare eller kanske sprutnarkoman t.o.m om allt går så långt? För det är det enda livet som jag kan få i Borås, för att gå nykter där på gatorna, det går bara inte för mig. Jag skäms såpass mycket över hur jag förut skämt ut mig i fyllan, vad det går för rykten om mig. Jag ser hur andra ser ner på mig, jag vågar inte försöka gissa vad dom tänker om mig, för det är riktigt hemska saker.
Men när jag är i andra städer i längre perioder, varför klarar jag då av att vara nykter och må bra ändå?
Det jag vill med mitt liv, det är att flytta bort från Borås, helst från hela västra götaland. Börja ett nytt liv, kanske efter en tid praktisera någonstans eller få arbete. Lära mig att kunna hantera mina tankar och känslor. Skaffa en hund, så jag har någon att bry mig om och ta hand om.
Kanske ha en egen gård med kossor och grisar, bara ha saker att göra för att må bra, det är terapi för mig!
Min mamma kommer inte att godkänna ett ungdomsboende i någon annan stad hur mycket än soc tjatar på dom, vilket dom gör. Varför lyssnar dom inte på mig när jag ändå levt med min mamma i 12 år och lite till? Soc vet nog innerst inne hur dåligt jag mår av detta men dom har nog arbetat för länge där på kontoret att dom inte kan ta tag i situationen och hjälpa mig, endast förvärra det. Min mamma måste bort från mitt liv ett tag, för hon kränker mig osv och skriver saker till mig som jag inte mår bra av. Hon spelar som sagt ett spel, hon vill se vem som vinner. Jag tror nog hon vinner det här spelet och då kommer hon ändå inte vara glad, för då finns jag nog antagligen inte längre. Man har inte styrkan hur länge som helst..