som liten/mindre hade jag socialfobi. började gråta när killar/vuxna pratade med mig, blev helt skakis när tjejer jag inte var kompis med pratade med mig osv. nu är det inte alls något problem. visst, jag kan vara lite blyg ibland. men när jag väl börjat prata kan jag inte sluta. jag älskar att träffa nya människor och att få höras! hehe

Sök hjälp. Det är onödigt stigmatiserat att vara"psykiskt sjuk" och det är bättre att ta itu med "små" problem (vilket döljbar social fobi ändå får räknas som) än att vänta tills man har grav social fobi som resulterat i depression etc. Eftersom det är nåt du verkar kunna hantera ok räcker det säkert med en kurator eller liknande.