kattälskare:
Men enbart för att du har dyslexi betyder det väl inte att du är dum?
Jag känner flera som har det, dom är ju inte korkade, tvärt om.
Jag är 18
Jag är dock dum, väldigt dum.
Hälsa dom.
Då är du snart 19.
På vilket sätt är du dum?
Jamen precis, samma sak hände mig fast med tandläkaren hehe xD
Joo, alltså att jobba i grupp och sånt tycker iallafall jag är jobbigt då man själv måste bidra med något och sedan får man alla blickar mot en så man vill bara sjunka ner och brinna upp typ haha. Men jag får mest panik och blackout ibland, alltså frågar någon en fråga till mig så får jag inte fram ett enda ord, det är helt svart. Men sen efteråt kan jag komma på värsta sakerna jag "borde" sagt.
Jag haaaatar att ringa i telefonen, skickar hellre sms men har sagt åt mig själv att ringa och nu har jag smått börjat göra det. :/
Men har det nått att göra med att du får panik som att du inte vill åka buss? Typ att du bara vill därifrån, att man bara känner paniken stiga i ansiktet?:)
Haha xD Då är vi båda på duktiga klantisar 😉 Ja jag känner samma med grupperna, att man måste bidra och liksom ta ställning och synas osv. Sen känns det som alla dömer en 🙁 Haha ja jag känner igen det där med, i efterhand så känns det alltid som shit, varför sa jag inte så och varför sa jag inte där osv :/
Har det alltid varit så för dig? Och hur har du det med vänner?
Duktigt att du iaf börjat ringa lite, jag försöker också. Börjat lätt att ringa t.ex. syskonen istället för att smsa. Telefon är verkligen jobbigt!
Ja jag får typ panik med buss, man kommer in och ska hälsa på busschauffören, betala och sen hitta en plats och massa människor tittar på en. Känner mig konstig och dum haha. Och sätter mig alltid längst bak!
kattälskare:
På vilket sätt är du dum?
Tänker långsamt, pratar konstigt, konstiga åsikter.
Haha xD Då är vi båda på duktiga klantisar 😉 Ja jag känner samma med grupperna, att man måste bidra och liksom ta ställning och synas osv. Sen känns det som alla dömer en 🙁 Haha ja jag känner igen det där med, i efterhand så känns det alltid som shit, varför sa jag inte så och varför sa jag inte där osv :/
Har det alltid varit så för dig? Och hur har du det med vänner?Duktigt att du iaf börjat ringa lite, jag försöker också. Börjat lätt att ringa t.ex. syskonen istället för att smsa. Telefon är verkligen jobbigt!
Ja jag får typ panik med buss, man kommer in och ska hälsa på busschauffören, betala och sen hitta en plats och massa människor tittar på en. Känner mig konstig och dum haha. Och sätter mig alltid längst bak!
Alltså vad jag minns har det inte alltid varit såhär, eller joo när jag var mindre hade jag svårt att säga "tack" till folk och kollade jämt ner i marken. Men minns att när jag gick iåk6 började det verkligen på riktigt och började inse vad det var för något.
Jag har ganska många vänner, från olika håll, alla känner mig på olika sätt men ingen vet nog denna "hemlighet" förutom en vuxen som jag tror listat ut det för han sa till mig under ett typ "utveckligssamtal" att jag skulle tro på mig själv för jag kunde mer än vad jag trodde. Och det är helt sant faktiskt :O
Men på vilket sett klarar du inte av att ha fler än en vän?
Joo, jag ringer också familjen isåfall, även fast familjen är svår den med men känns som mer "moget" att ringa. Jag, har inte så jättestora problem med buss och så, men kanske är för att jag aldrig åker ;)) Men när jag väl åker sätter jag mig så jag lätt kommer snabbt ut, sen oroar jag mig för att dörrarna inte ska öppnas hahahahaha:)
Alltså vad jag minns har det inte alltid varit såhär, eller joo när jag var mindre hade jag svårt att säga "tack" till folk och kollade jämt ner i marken. Men minns att när jag gick iåk6 började det verkligen på riktigt och började inse vad det var för något.
Jag har ganska många vänner, från olika håll, alla känner mig på olika sätt men ingen vet nog denna "hemlighet" förutom en vuxen som jag tror listat ut det för han sa till mig under ett typ "utveckligssamtal" att jag skulle tro på mig själv för jag kunde mer än vad jag trodde. Och det är helt sant faktiskt :O
Men på vilket sett klarar du inte av att ha fler än en vän?Joo, jag ringer också familjen isåfall, även fast familjen är svår den med men känns som mer "moget" att ringa. Jag, har inte så jättestora problem med buss och så, men kanske är för att jag aldrig åker ;)) Men när jag väl åker sätter jag mig så jag lätt kommer snabbt ut, sen oroar jag mig för att dörrarna inte ska öppnas hahahahaha:)
Hm, okej. Undrar då om det kanske alltid varit så eller om det vuxit fram eller vad man ska säga :p För jag tror det växte fram hos mig 😮 Hur var dem åren då? Jag tänker sen högstadiet, den tiden kan vara extra svår med sånt :/
Skulle du säga att dina vänner är "nära" vänner då som du verkligen vet finns där och typ kan hjälpa dig? Duktig vuxen det där! Eller baserat på det där iaf, så många som mest ignorerar 😮
Jag blir trött, utmattad. Svårt att förklara, har svårt att bry mig om många eller vad man ska säga. Jag inbillar mig att det blir ytligt. Jag vill ha få men nära och sanna :p
Mm gör ju det, vet inte din familj något om detta? Hehe fusk 😉 Hahaha ja det gör jag med! Får också panik för att busschaufören ska glömma stanna och köra vidare 🙁
Alltså jag vet faktiskt inte, har alltid varit blyg och tror att det krypit sig fram via det.
jaa högstadiet var en pain in the assss, fyfan vilka hemska tider alltså! Jag blev generad för varje liten sak, och mitt självförtroende var nere i botten, och det hjälpte ju inte direkt att man fick IG i allt och lärarna inte riktigt förstod.
Öhhm, jaa jag skulle kunna säga att specifikt isåfall en skulle faktiskt vilja hjälpa om det nu handlar om detta. Dom andra skulle nog förstå, men inte kanske gå mer djupare i det. Joo, duktig vuxen som för den delen läser mig rakt igenom. Fast han sa dock att jag kunde prata med honom om allt vilket man kan... men som du vet är det ganska svårt att ens ta det steget. Det är ett stooort steg att ta.
Jamen dåsåå, bättre få än flera dåliga vänner tycker jag iallafall!
Jag håller precis med om det där att man har svårt att bry sig om dom :O
Nää, har aldrig nämnt det, men vet att dom nog vet om det men dom vet att jag inte kommer vilja prata om det. Hahahah, alltså vi två borde ju teama upp mot världen 😉
the pepparkaka: Är inger proffs men vill tro att jag vet en hel del, gillar att läsa in mig i saker jag är intresserad av. Kanske kan läsa ännu mer
Okej, men om du vet vad det innebär och att det är vanligt, varför vågar du inte söka hjälp? Det är inget att skämmas för.
kattälskare:
Alltså jag vet faktiskt inte, har alltid varit blyg och tror att det krypit sig fram via det.
jaa högstadiet var en pain in the assss, fyfan vilka hemska tider alltså! Jag blev generad för varje liten sak, och mitt självförtroende var nere i botten, och det hjälpte ju inte direkt att man fick IG i allt och lärarna inte riktigt förstod.Öhhm, jaa jag skulle kunna säga att specifikt isåfall en skulle faktiskt vilja hjälpa om det nu handlar om detta. Dom andra skulle nog förstå, men inte kanske gå mer djupare i det. Joo, duktig vuxen som för den delen läser mig rakt igenom. Fast han sa dock att jag kunde prata med honom om allt vilket man kan... men som du vet är det ganska svårt att ens ta det steget. Det är ett stooort steg att ta.
Jamen dåsåå, bättre få än flera dåliga vänner tycker jag iallafall!
Jag håller precis med om det där att man har svårt att bry sig om dom :ONää, har aldrig nämnt det, men vet att dom nog vet om det men dom vet att jag inte kommer vilja prata om det. Hahahah, alltså vi två borde ju teama upp mot världen 😉
Mm jag förstår, var själv alltid lite blyg men var aldrig nåt extremt eller vad man ska säga tills just högstadiet då det typ exploderade 😮 pga en del händelser 🙁 Sen i gymnasiet byggdes det vidare :/ Hade också askasst självförtroende och fick massa ig. Minns på klassföreståndare tiden hur de gång på gång fråga om nåt var fel och jag försökte le och vifta bort allt :p
Vet inte om det handla om nåt speciellt, mest nyfiken :$ Känner igen det iaf. Ja det är enormt! Och tufft, även när nån försöker komma fram till en och visa stöd eller så. Hur gammal är du förresten? 🙂
Håller med! Svårt att hitta bara 😮 hitta såna som förstår en och är lika, för jag tycker inte riktigt det funkar med "vanliga" eller vad man ska säga. Oj 😮 lite skönt att höra ändå så jag inte är den ende som ar svårt att bry mig 😉
Ja det är samma med mig. Har aldrig sagt nåt men de har misstänkt och fattat lite men de tar inte upp det för jag hade bara viftat bort det.
Hehe eller hur! Jag är lätt på 😉
Okej, men om du vet vad det innebär och att det är vanligt, varför vågar du inte söka hjälp? Det är inget att skämmas för.
Sitter djupt i antar jag. Och är ett stort steg att ta och jag har alltid fruktat förändringar, sen så finns också det typiska att man känner sig dum och misslyckad. Även om man då vet att man inte är ensam om det
the pepparkaka: En nära vän kan göra väldigt mycket tror jag, hur hittade du den personen?
Tråkigt att höra att du blev sjuk :/ Berodde det på nåt speciellt?
vi träffades i skolan, innan dess umgicks jag knappt med någon.
ja det beror på gener och anlag, psykisk sjukdom kallad bipolär sjukdom.
Mm jag förstår, var själv alltid lite blyg men var aldrig nåt extremt eller vad man ska säga tills just högstadiet då det typ exploderade 😮 pga en del händelser 🙁 Sen i gymnasiet byggdes det vidare :/ Hade också askasst självförtroende och fick massa ig. Minns på klassföreståndare tiden hur de gång på gång fråga om nåt var fel och jag försökte le och vifta bort allt :p
Vet inte om det handla om nåt speciellt, mest nyfiken :$ Känner igen det iaf. Ja det är enormt! Och tufft, även när nån försöker komma fram till en och visa stöd eller så. Hur gammal är du förresten? 🙂
Håller med! Svårt att hitta bara 😮 hitta såna som förstår en och är lika, för jag tycker inte riktigt det funkar med "vanliga" eller vad man ska säga. Oj 😮 lite skönt att höra ändå så jag inte är den ende som ar svårt att bry mig 😉
Ja det är samma med mig. Har aldrig sagt nåt men de har misstänkt och fattat lite men de tar inte upp det för jag hade bara viftat bort det.
Hehe eller hur! Jag är lätt på 😉
Usch, skolan verkar ju inte heller bidragit med positiv energi för dig heller. Jamen precis, men egentligen varför ler man alltid bort det? Det är typ något jag gör automatiskt för att typ skydda mig själv i situationen genom att le bort det? ;o
jamen det är jättesvårt att ta steget att berätta för familj eller vänner eller vilka det nu må vara.
Jag är en tjej på 18år. Dudå? 🙂
Men vi kan peppa varandra så kanske vi får bort fobin?
Doop snogg:
vi träffades i skolan, innan dess umgicks jag knappt med någon.
ja det beror på gener och anlag, psykisk sjukdom kallad bipolär sjukdom.
Hm okej, skönt med den kompisen iaf. Vara ensam är tufft! Oj, får du hjälp mot det?
Usch, skolan verkar ju inte heller bidragit med positiv energi för dig heller. Jamen precis, men egentligen varför ler man alltid bort det? Det är typ något jag gör automatiskt för att typ skydda mig själv i situationen genom att le bort det? ;o
jamen det är jättesvårt att ta steget att berätta för familj eller vänner eller vilka det nu må vara.
Jag är en tjej på 18år. Dudå? 🙂
Men vi kan peppa varandra så kanske vi får bort fobin?
Nej fy det kan man inte påstå :/ Ja precis! Jag gör samma 😮 nån såndär dum självförsvars instinkt man har som egentligen gör mer skada än nytta för att man är skraj 😮
Ja det är det, sannerligen svårt :/
Ah okej 🙂 Jag är en kille på 22 år, gammal ^^
Det tycker jag! Om du vill kan vi prata i pm eller t.ex. kik eller nåt? Peppa och tipsa varandra osv 🙂
the pepparkaka: Sitter djupt i antar jag. Och är ett stort steg att ta och jag har alltid fruktat förändringar, sen så finns också det typiska att man känner sig dum och misslyckad. Även om man då vet att man inte är ensam om det
Har du någon tanke om hur du skulle kunna gå tillväga för att stegvis arbeta mot ett mål om att må bättre?
the pepparkaka: Hm okej, skönt med den kompisen iaf. Vara ensam är tufft! Oj, får du hjälp mot det?
Jag får inte tillräckligt med hjälp tyvärr. Men hoppas det ska förbättras snart! 🙂
