Har de utbildning ens, vad de nu än gör? Mår aldrig sämre än när jag har tät kontakt med dom, min "behandlingsassistent" tror att jag är glad och duktig och mår bra och litar på henne till 100%, vilket jag absolut inte gör. Hur ska jag göra för att det ska bli bättre? Hon skulle "lära mig att bo själv" och har varit här 3 ggr på 1,5 månad. Hon skulle hjälpa mig planera mat osv för att jag inte ska sluta äta, men... Det har inte riktigt hänt.
Min mamma oroar ihjäl sig för mig, eftersom hon vet att jag inte mår bra och socialen tar så lätt på det. Som om jag skulle må bättre om de tog bort de trygga punkterna i mitt liv. Jo tjena. Så, om jag för en gångs skull säger att jag mår dåligt över nåt, så vill hon att jag ska komma på en egen lösning på problemet, och när jag föreslår en drastisk (som att plugga på distans) flippar hon och vill ha ett möte med mamma och mig och skolan och människor på socialen etc etc etc.
Varför gör hon en så stor grej av det, jag har försökt gå till en skola varje dag i 1,5 år och haft ångest varje dag. Jag har pratat med personal på skolan men ingenting gör min skolsituation bättre. Kan inte distans va en bra grej för mig då? Hon lät väldigt upprörd när jag nämnde det.
Varför mår jag sämre när jag har kontakt med socialen. De ska göra så himla mycket bra, men allt blir bara pannkaka och min mamma invaggas i falsk trygghet eftersom "dom ser till att jag har det bra". Yeah. De verkar ju inte ens reagera på min över 50% frånvaro från skolan som ngt man bör ta tag i, utan lämnar mig åt mitt öde, ensam i en lägenhet, i hopp om att det ska gå över av sig själv. De kan ju ingenting.
ta ett djupt andetag.
jag vill sjukskriva mig från skolan några månader, på sin höjd bara gå vissa lektioner. Eller kombinera distansstudier + jobb. Varför kväva den viljan, jag tycker det är ett bra initiativ ju.
Det är ju alltid bra att försöka i alla fall så försök få dem att fatta något. För alla parter borde ju ha intresse i att du faktiskt vill göra något åt din situation.
Det är arbetsmarknadens slutförvaring. Anledningen till att hon gör en så stor grej av din situation och låter dig komma på egna lösningar är för att om du inte är den hon tror, då måste hon arbeta och det är farligt.
För att du inte trivs där?
OF 5:
Det är arbetsmarknadens slutförvaring. Anledningen till att hon gör en så stor grej av din situation och låter dig komma på egna lösningar är för att om du inte är den hon tror, då måste hon arbeta och det är farligt.
känns exakt så, hon skulle lära mig att sköta ett hushåll. Hon köpte rengöringsprodukter åt mig och skrev en lista på vad som ska göras när. Hon klagar på att jag ser ut att tappa vikt jättefort, jag ber henne om att hjälpa mig med måltidsplanering men det är väl inte så noga förrän jag får konstaterade ätstörningar/hamnar på farligt lågt bmi.
Macktorsken:
För att du inte trivs där?
trivs inte, får ångest av att gå dit, av att bli ignorerad hela dagen, "glömd" vid lunchen, ensam på raster och lektoiner. Ingen vill jobba med mig, trots att jag varken luktar illa eller är gravt ful eller sämst på skoluppgifter. Dom bara undviker mig i möjligaste mån och det tar för mycket energi av mig att vara ledsen för att jag ska orka med skolan också.
Postorderhoran:
ltidsplanering men det är väl inte så noga förrän jag får konstaterade ätstörningar/hamnar på farligt lågt bmi.
Förebyggande åtgärder är inte direkt deras starkaste sida så tyvärr är det nog så
Postorderhoran:
ignorerad hela dagen,
Skulle tycka det var skönt, vem fan vill umgås med alla korkade as i skolan ändå? :S Skönare att äta ensam, du slipper bry dig om när andra är klara och du gör vad du tycker är bra. Skit i alla töntar och tänk på dig själv istället.
Postorderhoran:
trivs inte, får ångest av att gå dit, av att bli ignorerad hela dagen, "glömd"
Går det inte att byta klass eller skola?
Distans kan vara en bra grej bara, och bara!, om du har ett aktivt socialt liv. Social isolation, som det annars kan leda till, är väldigt farligt. Det är förslöande, och snarare än att göra ångesten mindre, så är det ett försvarsbeteende som på sikt ökar ångesten.
Jag var hemma i ett år och gjorde inte ett dyft. Så som läget är nu så kan jag inte ha mer än en sak planerad för att inte flippa och få ångest, och ställa in allt sammans helt och hållet istället. Tiden rinner som sand mellan mina fingrar, och jag hinner inte göra något över huvud taget. Jag är konstant trött, mitt immunförsvar är kassare än kasst, och jag är sjuk hela tiden.
Det bästa för ångest är att övervinna den. Det är dock ett tveeggat svärd, för om man misslyckas kan det stärka ångesten i stället. Det bästa är att övervinna den tillsammans med samtalskontakt (och då helst i form av utbildad terapeut/psykolog!).
Jag vet inte om du har kontakt med öppenpsyk, men jag skulle tippa på att det har bra mycket bättre koll på ångest än socialen. På öppenpsyk är de realister och inte idealister. De kommer säga att det förvisso vore bäst att inte dricka alkohol – men ingen som jobbar där är dum nog att tro att så är fallet, utan säger saker som ‹Var försiktig med medicin X när du druckit och drick inte direkt inpå en ångestattck›.
Hampie:
Distans kan vara en bra grej bara, och bara!, om du har ett aktivt socialt liv. Social isolation, som det annars kan leda till, är väldigt farligt. Det är förslöande, och snarare än att göra ångesten mindre, så är det ett försvarsbeteende som på sikt ökar ångesten
jag vet, därför jag drar mig för att börja plugga på distans. Men osm det är nu har jag inget socialt utbyte av skolan, jag blir bara ledsen av att gå dit, ochom jag går dit och skriver prov, blir jag jätteledsen för att det gick så dåligt osv. Det jag vill göra är att plugga distans + jobba med ngt jag verkligen gillar. Så får jag det sociala genom deltidsjobb och studerar samtidigt.
Hampie:
realister och inte idealister
låter bra, nu blev ju min kontakt arg på mig idag för att jag inte har förtroende för henne. Ah, förtroendeingivande.
Hampie:
Distans kan vara en bra grej bara, och bara!, om du har ett aktivt socialt liv
Tycker du generaliserar lite väl mycket här ![[no-no]](/img/smilies/no-no.gif)
. Det kan fungera ändå.
Inte Gugge:
Tycker du generaliserar lite väl mycket här . Det kan fungera ändå.
Nej. Social isolation är inte bra för någon. Eller ja, möjligen om man är schitzoid – för då vill man inte ha kontakt med andra människor; så kan man möjligen stå ut – men paranojan ökar nog bara av det hur som. Ensamhet är farligt, för man mår dåligt av det, även om det inte ger sig till känna direkt.
Postorderhoran:
Så får jag det sociala genom deltidsjobb och studerar samtidigt.
Sounds good. Det viktiga är att man kommer hemmifrån och tvingas umgås med andra människor än sin familj :).
Postorderhoran:
låter bra, nu blev ju min kontakt arg på mig idag för att jag inte har förtroende för henne. Ah, förtroendeingivande.
Har du någon diagnos? Har du varit i kontakt med psyk?
Hampie:
Nej.
Det fungerade för mig ![[shake]](/img/smilies/shake.gif)
Sen beror det nog på vart man drar gränsen för "ett aktivt socialt liv", men ja.
Alltså, jag mådde dåligt osv, sen pluggade jag distans och under tiden tiden kom jag ur min depression fast att jag inte hade något vidare aktivt socialt liv och det var pga av det som jag sen orkade flytta och studera vidare ![[cute]](/img/smilies/cute.gif)
Hampie:
Har du någon diagnos? Har du varit i kontakt med psyk?
nej, senast var när jag var 8 och på socialens inrådan skulle få en diagnos. Jag mådde otroligt dåligt av att gå dit och hitta på ursäkter för klasskompisar osv. Då fick jag ingen diagnos förutom att min mentala ålder var dubbelt så hög som min fysiska. Men den händelsen har skrämt mig jättemycket, det sitter kvar så hårt hur hemskt och dåligt det var (antar att jag bara råkade ut för en dålig psykolog) så jag har dragit mig för att kontakta all sorts sådana människor. Fram tills nu, nu känner jag att det inte funkar längre.
