Jag tror att jag har socialfobi.
Det hela började när min bästavän lämnade mig, jag klandrar henne inte, jag skyller inte det här på henne, men det var liksom då jag började hålla mig undan. Jag ångrar idag att jag inte gav folk en chans att få umgås med mig, jag tappade tron, kunde inte lita på någon för jag tänkte ’’om jag litar på dom, så kanske de lämnar mig till slut, jag vill inte gå igenom det igen’’ så jag höll mig undan. Ville hellre vara ensam än att bli sviken , som jag tänkte då.
Så i alla dessa skoldagar gjorde jag allt, exakt allt för att slippa folk, undvika deras blickar, frågor osv. Idag är det bättre, jag har folk att umgås med i skolan, jag har den underbaraste klassen som jag alltid velat ha. Men trots det så känner jag mig ändå tom, tom inuti. Jag är glad i skolan, jag trivs men så fort jag öppnar dörren och kliver in, så liksom faller alla bitarna på plats.
Jag planerar aldrig mina dagar som de flesta gör, det är ingen ide eftersom att deppresionen bara tar över helt enkelt.
Och det värsta som finns, det jag verkligen hatar är att redovisa för klassen, för så fort jag står där, mitt framför dom, så kommer paniken, ångesten, pulsen ökar, tankarna cirkulerar och jag tappar bort mig själv, jag hör till och med min egen röst när den typ ’’skakar’’ av nervositeten, jag får gråten i halsen, och brukar stå där framme i några få sekunder utan att de kommer ett ord ur munnen, allting slutar med att jag får ett sånt skrattanfall, när jag egentligen vill gråta och sticka därifrån och bara gömma mig någonstans, toan. Min trygghetsplats.
Minns en gång när jag skulle till stan. Jag går en bit och efter en stund ser jag ett par tjejer (3-4 st) som sitter där och helt plötsligt kollar alla på mig, jag ser att dom skrattar åt mig, återigen får jag paniken, gråten i halsen osv, jag känner mig så vilsen i såna situationer och tänker ’’vad är det för fel på mig’’? ’’är det mig det är fel på eller dom?’’ men självklart tar jag åt mig det, som in i helvete. Och efter att jag gick förbi så ser jag en kille som går i samma skola med sin flickvän, jag gick så snabbt jag kunde, såg att han kollade på mig, vände huvet åt andra sidan och sedan föll jag i gråt.
Jag klarar inte ens av att kolla folk i ögonen, det högsta är bara ett par sekunder typ ca 5 och uppåt, aldrig någonsin 30 sekunder eller en minut. Jag hatar det här.
Prata med någon om detta, det skulle nog kännas bättre då. kram
Föreslår att du talar med någon form av psykmänniska om det där, för att göra dig av med frustration och för att förhoppningsvis lära dig något som gör att du får det lite lättare.
isola:
Prata med någon om detta, det skulle nog kännas bättre då.
Jag kan inte prata med folk om mina problem. Jag har faktiskt försökt, att berätta saker som tynger mig, och dom har faktiskt inte brytt sig, en bytte ämne och låtsades som ingenting och den andra skrattade lite lätt, så jag känner att nej, tänker inte göra det, varför ska jag snacka om mina problem när ingen förstår?
OF 5:
Föreslår att du talar med någon form av psykmänniska
Samma svar till dig.
JaamenLol:
Jag kan inte prata med folk om mina problem. Jag har faktiskt försökt, att berätta saker som tynger mig, och dom har faktiskt inte brytt sig, en bytte ämne och låtsades som ingenting och den andra skrattade lite lätt, så jag känner att nej, tänker inte göra det, varför ska jag snacka om mina problem när ingen förstår? Samma svar till dig.
Har du pratat med folk med utbildning i området? Proffesionella?
elverpigen:
Har du pratat med folk med utbildning i området? Proffesionella?
Alltså jag har inte snackat med psykologer typ , bara kuratorer. Men jag har aldrig snackat om det jag skrev i det här inlägget. Men det är ju det, har svårt att öpnna mig för personer, det är ju lite lättare att skriva såhär än att prata.
JaamenLol:
Jag kan inte prata med folk om mina problem. Jag har faktiskt försökt, att berätta saker som tynger mig, och dom har faktiskt inte brytt sig, en bytte ämne och låtsades som ingenting och den andra skrattade lite lätt, så jag känner att nej, tänker inte göra det, varför ska jag snacka om mina problem när ingen förstår?
vissa får betalt för det. prova med en sån.
Utspädaren:
vissa får betalt för det. prova med en sån.
En vadå? Psykolog? Jag är väl inte galen heller. -.- Fast..Jag vet inte.
JaamenLol:
En vadå? Psykolog? Jag är väl inte galen heller. -.- Fast..Jag vet inte.
Eh? Galen?
närå du är inte galen.
du är bara en normal person som mår dåligt
men såna kan också gå till psykologer, ibland behöver dom också.
till och med psykologer går till psykologer
framtidskon:
närå du är inte galen.
vad tolerant du är, framtidskon. och pedagogisk
Utspädaren:
Eh? Galen?
Nej men alltså, haha. Jag menar psykologer jobbar mest för typ ''själen'' de går liksom till djupet, jag har till och med fått huvudvärk när jag nsackat med dom där kuratorerna, undra hur de blir om jag snackar med en psykolog.;O
framtidskon:
närå du är inte galen.
du är bara en normal person som mår dåligt
men såna kan också gå till psykologer, ibland behöver dom också.
till och med psykologer går till psykologer
Okej:)
Utspädaren:
vad tolerant du är, framtidskon. och pedagogisk
tack
JaamenLol:
Jag är väl inte galen heller.
ingen idé för galningar att gå till psykolog. galningar tvångsmatar man med medicin och låser in.
JaamenLol:
Jag kan inte prata med folk om mina problem. Jag har faktiskt försökt, att berätta saker som tynger mig, och dom har faktiskt inte brytt sig, en bytte ämne och låtsades som ingenting och den andra skrattade lite lätt, så jag känner att nej, tänker inte göra det, varför ska jag snacka om mina problem när ingen förstår?
En professionell menade jag ju såklart.
