är så o var ännu mer men vet inte hur det blev lite bättre. behövde tänka igenom lite grejer som egentligen inte verkade ha så mkt med det sociala att göra men som hjälpte till att forma en grund som jag "trivs" med eller nåt.

oINRIo:
Tjena, går sista året på gymnasiet, har en trevlig klass, trevliga vänner osv.
Det är bara jag som är otrevlig och får ångest utav glada människor om ni hajjar.
Mår alltid piss när jag är i socialt utsatta situationer och för mig är det t.ex att äta i matsalen, vilket jag har slutat göra även om jag är skithungrig. Brukar ibland gömma mig på toaletter osv om det är mycket folk omkring mig.
Får ångest utav att vara med barndomsvänner och familj, har helt tappat hur man gör för att vara socialt funktionerande.
Har inge problem att säga hej, eller ha korta kallprat. Men när det blir under en längre tid så kortsluter hjärnan lite grann.

Någon mer som jag? Eller som var som jag men blivit bättre nu? Hur gör/gjorde ni?

Känner delvis igen mig, min socialfobi är inte riktigt lika grov. Jag klara av att äta i matsalen, umgås med familj och prata med klasskompisarna. Men jag vet hur det känns för dig och det ä inte lätt. Att alltid vara rädd för att göra sin röst hörd kan vara jobbigt. Jag har märkt att min socialfobi blir mindre och mindre för varje gång jag pratar med folk. Har märkt att folk faktiskt inte bryr sig så mycket om jag skulle göra bort mig osv... Mitt ända tips är helt enkelt att vara social. En början kan vara att räcka upp handen i klassrummet. Hoppas allt blir bättre, cyberkram 

öva på att vara trevlig

vet inte har kämpat med d i typ tio år o gömmer mig fortf på toaletten för jävla ofta

kbt är väl annars vad som sägs hjälpa med social fobi eller

Gå till botten med varför du har social fobi. Har det hänt något, har det alltid varit så osv. Detta kan vara mycket enklare om man pratar med någon (hehe...) exempelvis en kurator eller så, så att man reder ut felet. Är det för jobbigt, kan man börja med att sätta sig hemma framför en spegel och föra enkla konversationer med sig själv, och träna på att prata helt enkelt. Kan det vara så att du är rädd för att göra bort dig eller säga fel? I sånna fall är det bra att tänka klart och göra det tydligt för sig själv att det är okej att göra fel, och det är bara en vanlig konversation. Kan du prata med dina föräldrar över huvud taget? Eller har du någon aning om vad din sociala fobi beror på? 

Kognitivt terapi bör hjälpa.
Prata med någon i vårdcentralen/ungdomsmottagningen?
Det finns ju psykologer som jobbar via internet så man slipper gå å träffas och skriver med de istället, får övningar osv... Var på en föreläsning om det idag, lätt rätt klokt faktiskt.

grisen:
Kognitivt terapi bör hjälpa.
Prata med någon i vårdcentralen/ungdomsmottagningen?
Det finns ju psykologer som jobbar via internet så man slipper gå å träffas och skriver med de istället, får övningar osv... Var på en föreläsning om det idag, lätt rätt klokt faktiskt.

Mjo, försökte få hjälp utav bup förut, men de tog mig inte så seriös haha.
"säg hej till någon varje dag" var det ända min samtalsperson sa, vilket jag redan gjorde.. :pp 

leiz:
Gå till botten med varför du har social fobi. Har det hänt något, har det alltid varit så osv. Detta kan vara mycket enklare om man pratar med någon (hehe...) exempelvis en kurator eller så, så att man reder ut felet. Är det för jobbigt, kan man börja med att sätta sig hemma framför en spegel och föra enkla konversationer med sig själv, och träna på att prata helt enkelt. Kan det vara så att du är rädd för att göra bort dig eller säga fel? I sånna fall är det bra att tänka klart och göra det tydligt för sig själv att det är okej att göra fel, och det är bara en vanlig konversation. Kan du prata med dina föräldrar över huvud taget? Eller har du någon aning om vad din sociala fobi beror på? 

Har faktiskt ingen aning riktigt om varför jag har socialfobi, men jag har aldrig sedan lågstadiet dragits till de populära grupperna på skolan direkt.
Just nu i klassen så beror det väl främst på att jag inte har någon att relatera med, ingen fattar min humor eller mina intressen t.ex. 
Min morsa vet om det och utifrån det hon berättar så verkar socialfobin gå i släkten haha.

Jag är rädd för att göra bort mig för att jag vet att jag gör bort mig :d
Tillleeexempell: Hade en google flik uppe på mobilen där det stod "Vad handlar dragon age 2 om". Så ser en "sommarjobbskompis" det och citerar "Vad handlar dragon age 2 om?" 
Så blir jag tyst och stirrar på han i flera sekunder och sen när jag fattar så svarar jag helt hetsigt "Jag vet vad de handlar om!" också bara går jag därifrån.

Är inte det skumt eller är det bara min överdrivenhet som talar?

b1son:
vet inte har kämpat med d i typ tio år o gömmer mig fortf på toaletten för jävla ofta

kbt är väl annars vad som sägs hjälpa med social fobi eller

Ja kommer antagligen få prova sådant framöver, har du kbt:at?

dinkompis:
öva på att vara trevlig

haha, jag är ju inte direkt otrevlig :o).. Clownen i klassen om man säger så.

adaq:

Känner delvis igen mig, min socialfobi är inte riktigt lika grov. Jag klara av att äta i matsalen, umgås med familj och prata med klasskompisarna. Men jag vet hur det känns för dig och det ä inte lätt. Att alltid vara rädd för att göra sin röst hörd kan vara jobbigt. Jag har märkt att min socialfobi blir mindre och mindre för varje gång jag pratar med folk. Har märkt att folk faktiskt inte bryr sig så mycket om jag skulle göra bort mig osv... Mitt ända tips är helt enkelt att vara social. En början kan vara att räcka upp handen i klassrummet. Hoppas allt blir bättre, cyberkram 

Jadu får väl se, jag får mest ångest om jag utsätter mig för att vara social, men bra att din fobi blivit mindre :o)! 

oINRIo:

Ja kommer antagligen få prova sådant framöver, har du kbt:at?

mm håller på med d nu faktiskt, har gått några veckor. har funkat på en del saker redan så känns bra på det sättet just nu men e såklart mkt kvar (typ att man gömmer sig på toaletten o vill dö för att man gjorde ngt pinsamt man inte bara kunde skratta bort utan gjorde d värre genom att bli fett generad). mycket hänger ju på hur bra man går ihop med psykologen antar jag. och att man gör sina hemuppgifter loll. plus att man har en någorlunda klar idé om vad det är man själv vill åstadkomma.

oINRIo:

Har faktiskt ingen aning riktigt om varför jag har socialfobi, men jag har aldrig sedan lågstadiet dragits till de populära grupperna på skolan direkt.
Just nu i klassen så beror det väl främst på att jag inte har någon att relatera med, ingen fattar min humor eller mina intressen t.ex. 
Min morsa vet om det och utifrån det hon berättar så verkar socialfobin gå i släkten haha.

Jag är rädd för att göra bort mig för att jag vet att jag gör bort mig :d
Tillleeexempell: Hade en google flik uppe på mobilen där det stod "Vad handlar dragon age 2 om". Så ser en "sommarjobbskompis" det och citerar "Vad handlar dragon age 2 om?" 
Så blir jag tyst och stirrar på han i flera sekunder och sen när jag fattar så svarar jag helt hetsigt "Jag vet vad de handlar om!" också bara går jag därifrån.

Är inte det skumt eller är det bara min överdrivenhet som talar?

Alltså, det kan vara så att det blir så just för att du är så inställd på att det kommer bli så. Jag förstår om du tycker det är skitjobbigt att inte ha någon att relatera och prata med, och att det är jobbigt när man känner sig som en idiot för att ingen förstår ens humor. Men det gäller att bara acceptera det faktum i sånna lägen att just nu kanske det inte finns någon bra att snacka med, men det kommer, jag lovar dig, oavsett hur lång tid det tar.

Om det är som att det blir kortslutning när någon pratar med dig eller frågar dig något, försök ändå att ta ett djupt andetag och säg något. Vad som helst. Du kan säga potatismos om du vill, bara du själv känner att du har kontroll över situationen. För som du beskrev det där uppe är ett ett typiskt tecken på panik om det är panikångest du får. 
Din mamma har inga bra tips då, om det nu går i släkten? 🙂 och en fråga, klarar du av redovisningar och liknande?

b1son:

mm håller på med d nu faktiskt, har gått några veckor. har funkat på en del saker redan så känns bra på det sättet just nu men e såklart mkt kvar (typ att man gömmer sig på toaletten o vill dö för att man gjorde ngt pinsamt man inte bara kunde skratta bort utan gjorde d värre genom att bli fett generad). mycket hänger ju på hur bra man går ihop med psykologen antar jag. och att man gör sina hemuppgifter loll. plus att man har en någorlunda klar idé om vad det är man själv vill åstadkomma.

Vad för slags hemuppgifter kan de va s:?