Så hette en gång en kanin. Sollifer. Han bodde i en bur på en diskbänk i ett radhus. Han var svart och vit. Han ägdes av en mycket kristen familj så det var inte tal om några större utsvävelser. Pappan i familjen spelade i ett kristet rockband. Mamman arbetade på kristen förskola. De hade tre stycken barn. Alla barnen var med i församlingen. Men i centrum för berättelsen står Sollifer. Han fick vitamindroppar varje dag i sin speciella vattenflaska. Sen fick han pellets i sin matskål, sågspån på golvet och hö att tugga på.

Varje dag fick Sollifer en morot eller gurka att mumsa på. Det var som balsam för själen.

En dag bestämde sig pappan i familjen för att han var trött på Sollifers äckliga stank. Pappa ställde ut buren på altanen i stället. Här kan du gott bli, Sollifer, sa han och stängde dörren.