The Darkness 2

The Darkness är en sorts förbannelse (eller kanske en förmåga beroende på hur man väljer att se det) som ärvs från far till son. Den kan jämföras med den delen av en vampyrs medvetande som suktar efter blod. Den får dig att döda och lämna känslorna utanför. Så länge du har den under kontroll så är den inget problem, den kan till och med komma till nytta, men så fort du tappar kontrollen så kommer den att börja ta kontrollen över dig istället. Och få dig att göra saker som du inte skulle tänka dig att göra annars. Fråga bara Jackie Estacados…
Jackie har sen första spelet lyckats hålla tillbaka The Darkness. Men tvingas i början av 2:an att släppa lös den igen för att rädda sitt eget liv. Och efter det brakar hans liv rent ut sagt åt helvete, vilket tvingar honom att gå tillbaka till att vara en mördarmaskin.
Eftersom The Darkness inte tål ljus befinner man sig största delen av tiden i mörker. Tyvärr är gränserna för vad som är för ljust och inte för ljust väldigt otydlig .T.ex. så är starkt månljus inget problem, samtidigt som en liten glödlampa kan påverkar jättemycket.

Ett annat minus är striderna. Själva skjutandet funkar bra och de två ormliknande varelserna som The Darkness ger en när man befinner sig i mörkret är en kul grej och det som gör spelet speciellt. Problemet med striderna är att de blir väldigt enformiga efter ett tag. Det tar inte lång tid innan du har hunnit träffa alla olika fiender för 6:e gången och sett den ena ormen avrätta en motståndare för 100:e gången. All chock-och skrämseleffekt försvinner och man springer mest bara igenom spelet så fort man kan för att få se vart historien ska ta vägen. En historia som är mörk och ordentligt obehaglig på sina ställen.
De bästa delarna av spelet är faktiskt dem när man befinner sig i ljuset. Flera gånger vaknar man upp på ett mentalsjukhus, som tvingar en att fundera på vad som är verklighet och vad som inte är det. Om Jackie är mentalt sjuk eller om det bara är ett sadistiskt spratt som The Darkness spelar honom.